torsdag 23 oktober 2008

NINA BJÖRK-RECENSIONEN

Kan inte påminna mig någon av mina recensioner som gett upphov till så många reaktioner som den om Nina Björks doktorsavhandling Fria själar i Aftonbladet häromdagen. Den version som trycktes var förkortad, som så ofta i dagstidningar. Så här kommer fullängdaren, för den som har ett särskilt intresse:

Nina Björk
Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson

Nina Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap ser ut som en populärroman och heter Fria själar. Undertiteln är Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Undersökningen handlar om liberalismens människosyn och utgår från den ickeliberala tanken att människan är en beroende, behövande och relationell varelse.
Frågan som Björk vill ställa de texter hon läser är: ”Hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig?” Med kropp syftar hon varken på arvsmassa eller diskursiva konstruktioner utan definierar den negativt: ”Vi kan helt enkelt inte konstruera en kropp som inte behöver mat, vatten och omsorg”.
Tyvärr erhåller frågan inget svar. Orsaken är att Björk har ett förvirrat begrepp om vetenskap. I inledningen nämner hon doktorsavhandlingens ”tillhörande genrekrav på något slags vetenskaplighet” och tackar skattebetalarna för att de finansierat hennes forskning. Men vetenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska krav.
Fria själar rör sig mellan idéhistoria, litteraturvetenskap, filosofi, statsvetenskap och genusvetenskap. Den känns dock snarare subvetenskaplig än tvärvetenskaplig. Inledningsvis gör Björk en poäng av sina känslor inför barn och kropp och markerar mot diskursiva och konstruktivistiska synsätt genom att kalla sig essentialist. Detta hindrar henne inte från att använda Judith Butler senare i boken på ett sätt som skulle fått denna att rotera i sin grav om hon nu hade råkat vara död.
Min doktorsring har stundvis skimrat med en ilsken glöd under läsningen av Fria själar. För Björk fuskar:
Hon fifflar med citat: när Locke skriver att varje människa ”äger sin person” refererar hon tankegången som ”en människas kropp är hennes egendom”.
Hon saknar begreppshistoriskt medvetande: ord som ”individ”, ”natur”, ”egendom” hade inte samma betydelser på 1600- och 1800-talet som de har på 2000-talet.
Hon utgår från föråldrade tolkningar: Leo Strauss och B. C. Macphersons gamla Locke-läsningar kan inte tas över på ett oproblematiskt sätt.
Hon skriver sina tänkare efterklokt på näsan: ”Den som likt Mill vill framhäva människans intellektuella och språkliga förmåga gör därför klokast i att inte samtidigt betona hennes oberoende av medmänniskan.”
Hon presenterar gamla sanningar som om de vore hennes egna genialiska påhitt: men hon når knappast några andra slutsatser än dem som vilken föreläsare som helst på grundkursen i idéhistoria redan lär ut till studenterna.
Hon läser källtexter i moderna svenska översättningar.
Hon utgår från en frågeställning som inte kan falsifieras: texterna blir bara illustrationer till den sanning hon redan bestämt sig för.
Särskilt uselt är avsnittet om 1600-talsfilosofen John Locke. Han presenteras som en tänkare som skiljer kroppen från förnuftet och lägger grunden till liberalismens ”possessiva individualism”. Men Locke var tvärtom en av de första tänkare som faktiskt såg människan som kropp: han bröt med den kristna kropp-själ-dualismen som också återkommer i Descartes människosyn.
Locke var empirist: vår kunskap kom till oss genom sinnena, vårt tänkande är kroppsligt! Och han var inte bara liberalismens föregångare: Nina Björks favvogubbe Karl Marx lånade enormt mycket av sina idéer från 1600-talsgiganten som också la grunden till upplysningen och feminismen.
Om detta ingenting.

De här invändningarna innebär inte att Fria själar är en ointressant bok. Läst som en lång essä innehåller den en massa stoff för tanken. Och den avslutande delens närläsning av Viktoria Benedictssons smärtsamma dagböcker lyfter undersökningen ur det mediokra. Här vågar sig Björk på att ta hjälp av mer avancerad teoribildning för att förstå hur texten arbetar.
För frågeställningen är betydelsefull: hur gör någon som vill bryta sig ur sin könstillhörighet eller sin rastillhörighet och bli en fri människa? Är det rätt att välja liberalismens myt om den suveräna, ekonomiska, förnuftigt och frivilligt väljande individen, en saga som utgår från en förnekelse av den mänskliga organismens behövande, beroende och relationella karaktär? Eller måste detta försök, liksom Benedictssons liv, sluta i förtvivlan?
Det hade kunnat bli en viktig undersökning ifall Nina Björk vågat sig på att vara självkritisk, arbetat hypotetiskt-deduktivt, helt enkelt bedrivit vetenskap. Och om frågan om kroppen vore det centrala, hade Björk kunnat hitta stöd. Det finns litteraturvetenskapliga skolor som intresserar sig för kroppslighet i litterära texter: Bachelards och Richards ”tematiska kritik” arbetar med materiella fantasier och kroppsliga drömmerier på ett fascinerande sätt.
Men märkligt nog osynliggörs denna konstiga ”kropp”, med dess negativa definition, minst lika effektivt i Björks avhandling som i de texter hon studerar. Visst dyker ordet upp ibland, men detta omnämnande saknar djup och reflexion, det är tankemässigt och språkligt monotont. Det förvandlar till och med Benedictssons och Brandes kyss till en abstrakt händelse utan läppar.
Kanske är det rentav så att Nina Björk är en förnuftsvarelse?

2 kommentarer:

Carl sa...

"Detta hindrar henne inte från att använda Judith Butler senare i boken på ett sätt som skulle fått denne att rotera i sin grav om hon nu hade råkat vara död.
Min doktorsring har stundvis skimrat med en ilsken glöd under läsningen av Fria själar."

Haha! Det var ju jätteroligt! Synd att Aftonbladet inte har humor, när de tar bort sådana guldklimpar gör de sig själva en otjänst.

Anonym sa...

Ja, denna version är ju t o m begriplig ... nä ska inte va taskig, men versionen i tidningen var väl rumphuggen. Och en av de viktigaste invändningarna mot Björk kom inte fram, jag citerar CM:
"Hon presenterar gamla sanningar som om de vore hennes egna genialiska påhitt: men hon når knappast några andra slutsatser än dem som vilken föreläsare som helst på grundkursen i idéhistoria redan lär ut till studenterna."

Detta tillvägagångsätt återkommer hos Björk, t ex saknades en hel del källhänvisningar i "Under det rosa täcket", där Björk framstår som genial som avfärdar särartsfeminister med lärda och skarpa argument ... synd bara att de är saxade rätt av ur en lång debatt på AB:s kultursidor, snodda av äldre, pålästa-på-riktigt-feminister.
Men den DN-intellektuella lilla delen av världen behöver väl någon som kan yttra A-kurs-sanningarna som de vore stor och ny visdom ... (Se även: Peter Fröberg Idling, Torbjörn Elensky...)