SUCCÉ

Jaha: dessa veckor av dålig sömn, fiaskoångest, övermänniskoarbetande är över.
Och? undrar den nyfikne bloggläsaren.

Ja, att döma av den flod av beröm, kärlek och lyckliga leenden som blåst i mitt ansikte idag så blev den sjunde Textmässan en epokal triumf, enligt många den skönaste någonsin.

Kanske skriver mer imorgon, riktar lekamen åt allt som flyter ikväll.

VET DEN ENA HANDEN VAD DEN ANDRA GÖR?

Två telefonsamtal inom loppet av fem minuter:

1. Ali Arda ringer och berättar att Gunnar Blås Klumpigheten redux och Anastasia Wahls Klitty och da Vinci-kådisen ska översättas och ges ut i Turkiet!

2. Ringer förlagets agent (Loud/Tönnheim) för att berätta den goda nyheten. Får beskedet att de har fullt upp med att sälja Camilla Läckbergs böcker så tyvärr kan inte Vertigo längre vara klient hos dem.

Står snopen kvar på gatan i solskenet och undrar hur allting hänger ihop.

Nån som känner en litterär agent som vill ta sig an Vertigos författare?

ETT HALVT TON BÖCKER

Vid tio ringde de från fiket: "fan, Edenborg, det står en lastpall med böcker på trottoaren... skynda dig hit!"

Och si! där stod den:
Aretinos Samtal och Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward: jättefina! Har kånkat och släpat och svettats. Stolt!

MANNEN SOM TIGGARNA TYCKER SYND OM

Satt halvnaken utanför fiket i söndags, lågsäsong, inga kunder, men sol. Två uteliggare kom travande förbi. Den ena av dom stannade och började prata med mig på tyska. Plötsligt räckte han fram sina solglasögon. Försökte avböja, men han trugade och trugade. Tog emot dem till slut, han vägrade ta tillbaka dem, lät hälsa att det var en present från Jesus och muttrade något om maffia.

Ska det verkligen gå till på det där viset? Brukar det inte vara tvärtom?

Fina glasögon, hur som helst.

Spurtar inför Textmässan på lördag: inser – återigen – att det inte räcker med att maila för att sprida information. Nu gäller det att ringa, ringa, ringa. Trots åtskilliga pressreleaser ställer sig journalisterna helt frågande: eh, Textmä... vadå? Det börjar droppa in notiser, intervjuer, allt verkar ordna sig. Affischeraren är ute på stan. Meteorologerna säger att det ska bli mulet på lördag: perfekt! Vi har en yngling som tänker klä av sig kläderna, vi har ett suveränt program.

Men ingen pyroteknik, än.

KRÖNIKOR?

Skriver några gånger om året krönikor för Fria tidningarna. Har aldrig gillat krönikor: nån ledsen lirare med mer attityd än tankeförmåga som vräker ur sig om sitt vardagsliv och tycker saker.

Saknar dock förmågan att tacka nej, så visst, inga problem: krönikor!

Har väl skrivit en fem sex stycken vid det här laget, några av de konstiga texter som nånsin kräkts ut ur den här sinnesslöa hjärnklumpen (några av dom finns här). För nån månad sen en som slutade med att dissa sig själv. Idag en som handlar om en historia som Odd har berättat och som kan sammanfattas i denna bevingade fras:

RUBBA MIG PÅ BÄRET!

Hoppas för övrigt att gratisprenumerationen på Dagens Nyheter snart ska ta slut, tidningen förpestar min frukost varenda dag. En artikel där vi får följa en stackars människa som är programledare och modebloggare och som tillbringar timmar på krogen och sitter och ser ledsen ut över ett glas gratis skumpa? Viktigt!

Det nya stamfiket: Citykonditoriet, tre trappor upp i Citykyrkan.

ÖVERSÄTTNINGEN FORTSKRIDER

Kan bara inte undanhålla den ärade läsaren dessa vackra rader ur Pierre Louÿs bok, vilken ynnest att få tillbringa sina dagar med att översätta sånt här godis:

"Jag har aldrig i mitt liv sett fyra brudar så tokiga i att slicka varandra i skrevet som morsan och mina mostrar. Det räckte att dom fick en timme för sig själv så fick jag se dom knulla helnakna, den ena mumsade mutta, den andra ylade som en iller, den tredje savade så kraftigt att det blev pölar på sänglinnet."

DRÖMMAR FLYTER SOM STRÖMMAR

Det är dags för bok/textmässan i nån sorts förvirrad blandning. Alla montrar är utplacerade i olika rum, det släpas bokkartonger hit och dit. Sitter och väntar under en presenning och Horace Engdahl kommer. Han berättar triumferande om hur han hämnats på Horace Engdahl (!) genom att skriva en pamflett där han slickar fittan på Ebba. Allt har sitt ursprung i något slags satiriskt bord som någon tillverkat. Det verkar för stunden inte så märkligt att Horace hämnas på Horace. Jag beklagar att hans hämnd inte fått mer uppmärksamhet.

När jag tar mig in i textmässehallen upptäcker jag att biblioteket placerat oss på ÖVERVÅNINGEN: kartan stämmer inte! Nedervåningen är till för dem som vill läsa tidningar, berättar en bibliotekarie. Patrik på Hström sitter inne i nån sorts glasbur med sina böcker och vinkar uppgivet.

MIRAKLET

Vad är det som gör att saker och ting plötsligt bara funkar? Det räcker stundom med ett par nätters god sömn och några goda nyheter för att hela världsuppfattning ska vändas upp och ner och solen plötsligt bryta igenom de mörka molnen. Kalla mig manodepressiv, själv skyller jag på omständigheterna.

Så mycket arbete som lekande lätt har utförts de senaste dagarna! Bokomslag har mejslats fram, insäljningsmaterial till bokhandelskedjorna finslipats, annonser till Lyrikvännen och SvB tagit form. Textmässeaffischen levererades tidigare än det var sagt, den var urbillig att trycka och ser fantastisk ut. Men den är... eh... VÄLDIGT stor. Fick knappt plats att sätta upp den på fiket.

Birgitta Stenberg tackade ja till att delta i det erotiska seminariet – hon får kasta sig i en taxi från Författarförbundets stämma som är samma dag. Och Ali Arda från Turkiet kommer också, för att prata maffia med Tomas Lappalainen. Ytterligare utställare har anmält sig, så nu är det fullt på den sidan.

Alla som jag inbjöd att vara moderatorer har tackat nej. Ok. Får sköta det själv. Sätter på mig pimpkostymen (klädförslag emottages tacksamt) och glassar på scenen hela dagen, tar emot gästerna i soffan, låter käftens avgrund stå på vid gavel och spyr detta vanvett över allt och alla, medan flickorna från Ink rullar omkring en naken karl täckt med mat.

Måste nu bara ordna rejält med pyroteknik. Tänker så här: om så inte en käft kommer till Textmässan så kommer vi ändå fira en orgie utan motstycke. Den oberoende litteraturen är och skall vara explosiv.

SMUTSIG FÖRLÄGGARE

Vet: ingen blir överraskad över titeln på dagens blogginlägg. Klart han är smutsig, den gamle porrförläggaren. Men den här smutsen är något större än så. Gjorde omslaget till Meyrinks Golem igår kväll, hämtade lera från trädgården, blandade med vatten, lät mig smetas in. Papperslapp i munnen (ska täckas med kabbalistiska tecken så småningom) och ett elakt öga stirrande. Faktiskt riktigt obehagligt, kallt, kletigt. Och en blinkning till filmaffischen för Fulcis Zombie flesheaters. Si er monstruöse förläggare i hans fulla prakt:

ETT TILLÄGG

Sidonie fångade en mus igår. Hon placerade den på sängen, den befann sig under min kropp nån timme eller två innan den upptäcktes, till allmän fasa.

DUMMYBILDER

Ofta är det en bra idé att helt enkelt ligga kvar i sängen, särskilt när det regnar och natten har varit trasslig (vakna genomsvettig halv sju med bröstet värkande av ångest och tänka "textmässeseminarierna tar livet av mig", åla sig kring flickvännen och drömma om en mycket konstig turkisk biograf...).

Efter att ha svarat på en miljard mail, skött beställningarna, löst åtskilliga problem, fått ordning på ett och annat och till och med fått några goda nyheter, för att inte tala om några vänliga ord (de är ovärderliga!), var det som om leendet kom tillbaka. Sängen är mitt kungarike.

Efter lunchen dags för favoritsysselsättningen: ta omslagsfoton. Det är så muntert! Kompositionen, försöken att jämka mellan den inre idealbilden av bilden och motivet i sökaren... trevande anvisningar, avklädningar, påklädningar, blottade kön, ljusriggning och regi. Allt detta för ett foto som inte ens ska tryckas på omslaget, utan bara användas som dummy vid insäljningen av Alfred de Mussets erotiska roman Gamiani. Men det blev fint! Extra lyxiga, svarta lårstrumpor med fastsydda sidenband. Vitt, vitt, vitt runtom. Och rött nagellack.

Underligt nog var det just det mest slarviga av de femtio fotona som blev bäst, det som bara trycktes av liksom i förbifarten. Svårt att veta varför det så ofta blir på det viset. En stor del slump, men också något av livet som kommer med i bilden kanske, som vittnar om en Händelse.

Återstår att ta en omslagsbild till Meyrinks Golem. Har hämtat en skål med lera att smeta in mig med. Men hur ser egentligen de kabbalistiska hierogflyerna ut på amuletten som ger monstret liv?

ARBETET OCH VANSINNET

Far till lantstället: inbrott, men inget stulet. I normala fall hade det varit en stor sak. Nu blir det bara ytterligare ett av tusen små bekymmer som det inte finns tid att bry sig om. Söndag kväll: dags att göra textmässeaffisch.

Det finns så mycket att skriva på en affisch: "kom och köp!", "billiga böcker!" och "härlig stämning" osv osv. Istället drabbar denna tanke: detta konstverk skall pryda staden, människor kommer att läsa det. Kort sagt ett tillfälle att göra poesi.

Det är så fel tänkt. Det är dessa slags impulsiva felslut som förärat mig titeln av "världens sämsta affärsman".

Tar nåt konstigt foto av mig själv ätande en bok. Gör en teckning av det, formar en mintgrön och en ljusrosa boll som inrymmer gåtfulla budskap. Fint!

Och inte räcker det med A2, nej här ska det slås på stort! Mina rådgivare har skakat på huvudet: en så stor affisch kommer inte få plats nånstans. Än sen. Kuksugning. Eller sugkukning. Den här gången MÅSTE textmässan inrymma en naken yngling som är täckt med mat. Allt annat vore ju en bokmässa. Och bokmässor är för småborgare.

Sugkukning!

KAFFE ÄR OCKSÅ BÖCKER

En dag planerad in i minsta detalj: Textmässeaffischen skulle på tryck, maffiaseminariet skulle organiseras, korret skulle in i Paracelsus-boken, genomgången av Hegemonin skulle bli klar, kanske rentav ytterligare några sidor översättas i Mammas tre flickor, och vem vet eventuellt också några egna textsnuttar skrivas, en dikt, en halv sida i Händel-romanen... Heldag på KB!

Tio i åtta kom sms:et: Personalen på fiket sjukskrivna, bara att rycka in.

Medan tjogtals smörgåsar av alla de slag har tillverkats av dessa händer, medan kassaapparater har lagats, leveranser har emottagits, bullar har bakats, telefonsamtal har klarats av, m m, m m, m m, m m, så har denna hjärna strävat efter att tänka: detta är också bra.

Detta är också bra: att göra en väldigt god cappuccino, att få ett leende av ytterligare en av dårarna, att se någon rörd liten människa fråga vad det är för underbar musik och svara: "Händel! Händel, älskade medmänniska! Det är HÄNDEL!" Och känna hur tröttheten arbetar sig in i köttet bit för bit, hur det blir alltmer omöjligt att ens tänka sig att något enda av det som var tänkt att göras skall bli gjort. Och att det kanske inte gör så mycket ändå.

Kort och gott en dag så överfull med mening att jag drunknar i den.

DEN SPRÖDA SKÖNHETEN

Arbetar med omslaget till de Mussets Gamiani (ja, höstböckerna produceras NU): den perfekt formulerade baksidestexten ska vara som ett kex med fyllig sälta och en aning sötma, den ska utgöra en torr svalka med en sorts löfte om ett rus för den törstande.

Gör detta efter att ha vaknat med hjärtklappning, hjärtbränna (visst låter det finare med "heartburn" än "magkatarr"?) och vibrerande kött. Någon som känt den där vibrationen? Den uppstår när stressen har arbetat sig in i hela nervsystemet, som liksom elektrifieras och sätts i en plågsam skälvning, en darrning som kommer en att åldras i förtid eftersom den uppenbarligen hastar på livsprocesserna, som amfetamin.

Dagdrömmer om att ge upp, bara ge upp. Avboka Textmässan, lägga mig på rygg med utsträckta händer, springa omkring naken och skrika "Jag är fri! jag är fri" tills de spärrar in mig i en liten, liten cell där jag äntligen får vara i fred – åtminstone för de yttre demonerna.

Drar istället ytterligare ett djupt andetag, kör in fler kalorier i systemet, förbränner ytterligare en hel del av jordens resurser, arbetar lite till – bara lite arbete till.

Men var inte orolig: det är så här det går till. Desperationen piskar den här tröga anden att hoppa över skaklarna. Det får inte vara tråkigt på Textmässan. Det behövs väldigt mycket mer mat och sex. Lyssnar fortfarande bara på Händel, dock vissa dagar på Chopin.

Är det så här man bloggar?