Tänkte ta lite ledigt nu, resa till Balkan med rumskamraten, inte ta med Vertigodatorn (utan bara den lilla rosa minidatorn), så det kommer att bli glest med blogginlägg närmaste tiden. Jesper sköter förlaget under tiden, det är en bra karl som ni kan lita på.
När det kommer till fiket: det tycks bli mycket svårt att driva igenom ett överklagande om serveringstillståndet. Vi lät en advokat – rutinerad i liknande fall – titta på alla dokumenten, han rådgjorde med ytterligare ett par erfarna experter, och de var allihop eniga: ett svårt fall, och mycket dyrt att driva.
Advokaten sa också några andra saker som var väldigt intressanta. Han var förvånad: anklagelserna i Tillståndsenhetens utredning var struntsaker, betraktade var för sig. Men tjänstemännen hade med sina ansträngningar lyckats skrapa ihop en sådan mängd sådana småsaker att det skapade ett intryck av allvarliga brister. Så advokaten trodde det fanns en politisk vilja i bakgrunden.
En sådan vilja behöver inte handla om att fiket är ett stamhak för aktivister, pirater, konstfacksstudenter, författare och andra subversiva element (även om det är rimligt att tro att vi har en snygg liten mapp hos Säpo). Det kan lika gärna handla om att politikerna i vintras bestämde sig för att minska utskänkningen i Gamla stan pga för mycket fylla och slagsmål, och kanske i synnerhet om att Café Edenborg har begått en oförlåtlig dödssynd: vi har blandat ihop kategorierna, vi har utgjort Mary Douglas "smuts" genom att ha flera olika verksamheter och framför allt genom att driva en festvåning i gatuplan mitt bland en massa krogar.
Då hjälper det inte att vi inte haft några bråk och polisingripanden under hela vår historia, att vi inte serverar minderåriga och fyllon, att vi betalar vita löner, att vi kort och gott sköter oss enligt Leviathans anvisningar.
Kommer driva vidare överklagandet ändå, men hemsnickrat. Och gissar att vi redan nu kan deklarera: en epok har gått i graven. Fem och ett halvt år av Vertigoklubbar, förlagsreleasefester, kulturredaktionsmöten, feministbalunser, queerpartyn, psykedeliska konserter och tidskriftsfester är över.
Vila i frid.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
lördag 16 maj 2009
fredag 15 maj 2009
SÆTERBAKKEN OM LITTERATUR
Stig Sæterbakken föreläser vackert om läsande, litteratur och foton på sina föräldrar.
Lyckas på mitt håll rädda helgens två inbokade fester på fiket från att ställas in genom att omplacera dem till andra lokaler, puh. Skäms ändå som en hund över misslyckandet som cafédirektör: är helt enkelt en urkommunistisk människa i ett modernt samhälle, fel man på fel plats i fel tid.
Det är på något sätt fascinerande att konfronteras med Leviathan. Det går nästan att höra maskinens gnisslande och pustande kugghjul och hävstänger arbeta tvärs genom tjänstemännen. Det spelar ingen roll att det kanske inte var något jättestort brott att barpersonalen inte la kvitton på bardisken, nu har en hel logik satts i arbete och kan bara inte sluta.
Lyckas på mitt håll rädda helgens två inbokade fester på fiket från att ställas in genom att omplacera dem till andra lokaler, puh. Skäms ändå som en hund över misslyckandet som cafédirektör: är helt enkelt en urkommunistisk människa i ett modernt samhälle, fel man på fel plats i fel tid.
Det är på något sätt fascinerande att konfronteras med Leviathan. Det går nästan att höra maskinens gnisslande och pustande kugghjul och hävstänger arbeta tvärs genom tjänstemännen. Det spelar ingen roll att det kanske inte var något jättestort brott att barpersonalen inte la kvitton på bardisken, nu har en hel logik satts i arbete och kan bara inte sluta.
torsdag 14 maj 2009
KAPITEL 4: KÖTTETS POESI
Var i juni 1994 i full gång med att plöja arkiv på jakt efter svenska texter om de mänskliga "könslemmarna", "avelstygen", "frodlemmarna" från 1600-1700- 1800-talen. Såväl Kungliga bibliotekets handskriftssamlingar som Riksarkivet inventerades i monomant raseri, upptänt av lika delar historisk passion som ungdomlig brunst.
Var kom idén ifrån? Från själva arkivstudiernas njutning, i samband med mina efterforskningar i alkemins svenska historia; från – och återigen! – Bachelards och Richards idéer om en ”materiell fantasi” (Vertigos ”svindel” kom ju från Richards essä om Baudelaire i Den svindlande texten); från läsningar av Heidegger, Foucault och Ann Jäderlund.
Samlade material, läste, läste om, översatte från latin och reflekterade fritt och vildsint under hösten och vintern. Den 16 januari 1995 står det skrivet i dagboken: "Nästan klar med KP."
Illustrationerna i Köttets poesi: 1. könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist har en särskild historia. Var på Nationalmuseums arkiv och frågade efter erotiskt material. Den gamle framtagaren ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Då ropade någon av de yngre inifrån kontoret: ”men vi har ju den där mappen med… !” Sur tvingades den förste då hämta fram en mapp med blandad erotika. Till Nationalmuseums skam låg där helt osorterat originalteckningar av C A Ehrensvärd och Pehr Hörberg m fl som inte fick vara med i den vanliga samlingen. En del av dem reproducerades i boken.
Den 8 september levererades Köttets poesi från tryckeriet i Småland. För att göra boken riktigt lyxig trycktes vissa detaljer med guldfärg. Framsidan pryddes av två statyer från Gamla stan. Inlagan bär spår av min bristfälliga förmåga, men innebar en tydlig förbättring från tidigare.
Den 15 september var det utgivningskalas för Köttets poesi, eventuellt på Café Aguéli ovanför Mariatorget som var något av ett förlagsstamhak på den tiden. I samma veva hade vi vår första presskonferens där, har dock för mig att i stort sett ingen dök upp. Att Sara Arrhenius skulle ha kommit från Aftonbladet gjorde mig glad, men hon ställde in i sista sekunden. Mellan Vertigo och Aftonbladets kulturredaktion fanns på den tiden ett särskilt band, både genom Gunder Andersson men i synnerhet via Eva X Moberg, som också lite senare var den som plockade in mig som skribent. Saknar henne.
Köttets poesi blev den första Vertigobok som fick litteraturstöd från Statens kulturråd. Det var också den första av våra böcker som Jonas Ellerström, som på den tiden fungerade som en mentor för förlaget och gav goda råd om marknadsföring och formgivning, gav godkänt åt.
Den första upplagan av Köttets poesi såldes slut så småningom, och den trycktes om i en utökad upplaga som nummer 5 i serien Vertigos erotiska klassiker. Känner inte någon djupare stolthet för särskilt många saker i mitt liv, men Köttets poesi och i synnerhet den långa inledningsessän hör till dem: har sällan kommit så nära att förena kropp och själ som här.
Var kom idén ifrån? Från själva arkivstudiernas njutning, i samband med mina efterforskningar i alkemins svenska historia; från – och återigen! – Bachelards och Richards idéer om en ”materiell fantasi” (Vertigos ”svindel” kom ju från Richards essä om Baudelaire i Den svindlande texten); från läsningar av Heidegger, Foucault och Ann Jäderlund.
Samlade material, läste, läste om, översatte från latin och reflekterade fritt och vildsint under hösten och vintern. Den 16 januari 1995 står det skrivet i dagboken: "Nästan klar med KP."
Illustrationerna i Köttets poesi: 1. könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist har en särskild historia. Var på Nationalmuseums arkiv och frågade efter erotiskt material. Den gamle framtagaren ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Då ropade någon av de yngre inifrån kontoret: ”men vi har ju den där mappen med… !” Sur tvingades den förste då hämta fram en mapp med blandad erotika. Till Nationalmuseums skam låg där helt osorterat originalteckningar av C A Ehrensvärd och Pehr Hörberg m fl som inte fick vara med i den vanliga samlingen. En del av dem reproducerades i boken.
Den 8 september levererades Köttets poesi från tryckeriet i Småland. För att göra boken riktigt lyxig trycktes vissa detaljer med guldfärg. Framsidan pryddes av två statyer från Gamla stan. Inlagan bär spår av min bristfälliga förmåga, men innebar en tydlig förbättring från tidigare.
Den 15 september var det utgivningskalas för Köttets poesi, eventuellt på Café Aguéli ovanför Mariatorget som var något av ett förlagsstamhak på den tiden. I samma veva hade vi vår första presskonferens där, har dock för mig att i stort sett ingen dök upp. Att Sara Arrhenius skulle ha kommit från Aftonbladet gjorde mig glad, men hon ställde in i sista sekunden. Mellan Vertigo och Aftonbladets kulturredaktion fanns på den tiden ett särskilt band, både genom Gunder Andersson men i synnerhet via Eva X Moberg, som också lite senare var den som plockade in mig som skribent. Saknar henne.
Köttets poesi blev den första Vertigobok som fick litteraturstöd från Statens kulturråd. Det var också den första av våra böcker som Jonas Ellerström, som på den tiden fungerade som en mentor för förlaget och gav goda råd om marknadsföring och formgivning, gav godkänt åt.
Den första upplagan av Köttets poesi såldes slut så småningom, och den trycktes om i en utökad upplaga som nummer 5 i serien Vertigos erotiska klassiker. Känner inte någon djupare stolthet för särskilt många saker i mitt liv, men Köttets poesi och i synnerhet den långa inledningsessän hör till dem: har sällan kommit så nära att förena kropp och själ som här.
onsdag 13 maj 2009
STARTA ALDRIG ETT CAFÉ DEL 2
Tillståndsutskottet beslutade att ta ifrån fiket dess serveringstillstånd. Överklagandet är inskickat och förhoppningsvis inhiberas beslutet väldigt snabbt så de inbokade festerna kan köras. Vi ska göra vårt bästa för att få länsrätten att ändra beslutet, men bör nog inte hoppas för mycket. Nya tider vankas: det blir inte slut på festerna, men det blir slut på fikets egen personal bakom baren och i dörren, vi kommer istället börja hyra ut lokalen som sådan.
Är det bara en psykotisk, paranoid känsla som får mig att tänka att myndigheterna faktiskt vill utrota cafét? att utskottets beslut hänger ihop med att fiket gång på gång utpekats som tillhåll för vänsteraktivister, konstfacksstudenter och pirater? (Tillståndsutskottet består av kommunpolitiker.)
Troligen. De gör nog bara sitt jobb. Och deras jobb är att döda oss.
Är det bara en psykotisk, paranoid känsla som får mig att tänka att myndigheterna faktiskt vill utrota cafét? att utskottets beslut hänger ihop med att fiket gång på gång utpekats som tillhåll för vänsteraktivister, konstfacksstudenter och pirater? (Tillståndsutskottet består av kommunpolitiker.)
Troligen. De gör nog bara sitt jobb. Och deras jobb är att döda oss.
KAPITEL 3: GEORGES BATAILLE
Pengarna från den succéartade biblioteksförsäljningen av Sacher-Masochs Venus i päls gjorde det möjligt för mig att sluta trycka böcker själv. Det var en vinst för alla inblandade. Så när det var dags att göra Vertigos tredje bok vände vi oss till ett riktigt tryckeri.
Riktigt och riktigt, förresten. ”PM Bokförlag” huserade i en lada i den småländska urskogen mellan Gamleby och Västervik. Det drevs av far (Olle) och son (Patrik) Möller. Tipset om att de tryckte billigt och trådbundet kom från Vertigos gamle ståthållare Kjell Lekeby.
Så inleddes 1994 ett långvarigt samarbete mellan källarförlaget på Södermalm och bondtryckeriet i Småland; den sista boken de tryckte för oss var Martin Tistedts Lux aeterna 2006. Undertecknad fick leva med att generellt bli kallad för ”porr-Nisse” i alla sammanhang, men det var det värt.
Vertigos tredje bok var den engelske surrealisten och akademikern Michael Richardsons studie över Georges Bataille. Det var den första bok som Vertigo betalade utländska rättigheter för (från förlaget Routledge, har för mig det gick på tvåtusen kronor). En middag på en billig kinakrog i London med mig och Richardson satte inseglet på projektet.
Boken översattes från engelska av Mattias Forshage, en annan medlem av surrealistgruppen som var nära lierad med förlaget under första hälften av dess levnad. Layouten gjordes – tyvärr – av mig, och resultatet är utan tvekan den mest barbariska och smaklösa formgivningen i förlagets historia. Omslagspapperet är fortfarande det vaniljgula, linnepressade som användes på de båda första böckerna.
Richardsons Georges Bataille startade en Vertigo-tradition: serierna. Den blev nummer ett i den teoretiska serien ”Vid tankens rand”. Sedan dess har även serier som ”Överträdelsens klassiker”, ”Vertigo fickis”, ”Vertigo-serien”, ”Vertigo akademika” och nu senast ”Vertigo noir” etablerats.
[Kan tyvärr inte lokalisera boken just nu så du får vänta med att beskåda det förskräckliga omslaget.]
Riktigt och riktigt, förresten. ”PM Bokförlag” huserade i en lada i den småländska urskogen mellan Gamleby och Västervik. Det drevs av far (Olle) och son (Patrik) Möller. Tipset om att de tryckte billigt och trådbundet kom från Vertigos gamle ståthållare Kjell Lekeby.
Så inleddes 1994 ett långvarigt samarbete mellan källarförlaget på Södermalm och bondtryckeriet i Småland; den sista boken de tryckte för oss var Martin Tistedts Lux aeterna 2006. Undertecknad fick leva med att generellt bli kallad för ”porr-Nisse” i alla sammanhang, men det var det värt.
Vertigos tredje bok var den engelske surrealisten och akademikern Michael Richardsons studie över Georges Bataille. Det var den första bok som Vertigo betalade utländska rättigheter för (från förlaget Routledge, har för mig det gick på tvåtusen kronor). En middag på en billig kinakrog i London med mig och Richardson satte inseglet på projektet.
Boken översattes från engelska av Mattias Forshage, en annan medlem av surrealistgruppen som var nära lierad med förlaget under första hälften av dess levnad. Layouten gjordes – tyvärr – av mig, och resultatet är utan tvekan den mest barbariska och smaklösa formgivningen i förlagets historia. Omslagspapperet är fortfarande det vaniljgula, linnepressade som användes på de båda första böckerna.
Richardsons Georges Bataille startade en Vertigo-tradition: serierna. Den blev nummer ett i den teoretiska serien ”Vid tankens rand”. Sedan dess har även serier som ”Överträdelsens klassiker”, ”Vertigo fickis”, ”Vertigo-serien”, ”Vertigo akademika” och nu senast ”Vertigo noir” etablerats.
[Kan tyvärr inte lokalisera boken just nu så du får vänta med att beskåda det förskräckliga omslaget.]
VERTIGO I NORGE REDUX
Tja, här är den. Den handlar inte så mycket om bokförläggande. Eller ens om böcker. Det är mest en studie i mänskligt förfall. Det viktiga är ju att behålla sin värdighet. Och ingen ska kunna anklaga mig för att ta verkligheten på allvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)