NÄSSLOR OCH HEGEMONI

Plockar nässlor och kokar dem i vatten från egen brunn över eld som brinner i ved som huggits på plats: ett relativt slutet nätverk. Och gott. Fast äggen var köpta förstås.

Övergår till att gå igenom översättningen av Laclaus&Mouffes Hegemonin. Gjorde ursprungligen översättningen av den närmare 300 sidor långa texten som ett slags hobbyprojekt vid färdigställandet av doktorsavhandlingen 2002. Det var för att kunna koppla av lite från 1700-talets alkemister.

Nu i efterhand framträder det som obegripligt. Hegemonin är visserligen en fantastisk text med en reflexion som påverkar ens tänkande på djupet. Samtidigt är det en otroligt krånglig, teknisk text som innehåller läsningar av 1900-talets marxistiska klassiker på en extremt hög abstraktionsnivå och är skriven av en argentinare och en fransyska på en tämligen undermålig engelska.

Hur var det möjligt att se detta som avkoppling? Har väl blivit dummare och slöare med åren förstås. Men skulle kunna ge så många exempel på anti-oneliners ur Hegemonin! Finner mig själv gång på gång sitta med vänster hands pekfinger och långfinger utsträckta mot skärmen, samt höger hands spikraka pekfingar åt sidan under dem – i teckenspråkets version av den bästa av alla smileys...

:|

BORTSKURET

Aftonbladet gillade recensionen. Men dom ville med goda skäl stryka bort det som handlade om den andra av de två böckerna: det var tänkt att bli en samrecension av Foucault-antologin Diskursernas kamp och Patricia Dunckers roman Förhäxad av Foucault.

Konstigt nog visade det sig att den senare boken, utgiven på "Björkstedts förlag" varken finns på Adlibris, Bokus eller ens i Libris. Boken ligger här på mitt skrivbord, den är väl översatt, ordentligt formgiven och tryckt – men den tycks samtidigt inte existera. (TILLÄGG I EFTERHAND: Björkstedts kontaktade mig och meddelar att boken numera kan hittas i handeln.)

Inser nu poängen med att ha en blogg! Det ger ju möjlighet att ändå publicera de elaka formuleringar som fick mig att fnissa förnöjd och som inte kommer finnas med i texten som trycks i Aftonbladet på lördag. De bortskurna styckena gick så här:

"Nyligen gav förlaget Björkstedts ut litteraturprofessorn Patricia Dunckers Förhäxad av Foucault (Hallucinating Foucault). Precis som i Umberto Ecos Foucalts pendel lockar säkert personnamnet i titeln en del läsare, men precis som i Ecos bok blir de snuvade på konfekten: Foucault är inte med.
Duncker berättar historien om litteraturdoktoranden som inspirerad av sin flickvän ger sig iväg för att träffa den författare han skriver sin avhandling om, Paul Michel, numera inspärrad på dårhus i Frankrike: det händer en del på vägen, men inget minnesvärt.
Förhäxad av Foucault är en idéroman, men inte av det klassiska slaget, dvs en text som bär fram idéer och har ett program. Dunckers bok är istället en idéroman av det moderna slaget: en text som känns som en smart idé. Men det är förstås orättvist att läsa Diskursernas kamp och Förhäxad av Foucault samtidigt och skriva om dem i samma artikel: som att samrecensera en Mercedes och en trehjuling."

Häpp!

EN ROLIG HALVTIMME

Nej, det räckte inte med en halvtimme för att skriva Foucault-recensionen. Måtte ha legat av mig. Det tog säkert en och en halv. Fnissade åtminstone förnöjt åt ett par riktigt elaka one-liners. Det är så mycket lättare att vara slagfärdig i negativa omdömen än i positiva. Beröm blir lätt patetiskt. Följer vissa recensenter bara i hoppet att de ska såga, det är endast då de är läsvärda. Som DN:s Johan Croneman, det är bara när han får gå till angrepp som han verkar riktigt lycklig och som hans recensioner får liv.

Undrar vad det beror på? Är det samma sak som med bra skönlitteratur, som ju är bättre när den är ond? Kanske hänger det samman med William Blakes syn på djävulen: att ondska är energi, förvandling, skapande genom förstörelse. Medan godhet tenderar att vara stillastående, konserverande...

SYNERGIEFFEKTER

Arbetet med den första Aftonbladet-recensionen (Foucaults Diskursernas kamp och en roman som anspelar på Foucault) går framåt som det brukar: läser, reflekterar, antecknar, sover. Vid något tillfälle inom några få dygn kommer det räcka med en halvtimme vid datorn. Texten ligger liksom färdigskriven längst bak i hjärnan, bara att skörda.

Under föreläsningar och seminarier på Södertörn blir det också tillfälle att arbeta vidare med den: vi läser Beauvoir, Fanon, Lyotard. Vi diskuterar identitetspolitik. Även i detta skrivs Foucault-recensionen. Det är ett privilegierat liv, att få ägna dagarna åt dessa verkligheter.

Synd bara att de tänker ut-LASa mig om ett år. Lagen var ett vackert framsteg i en värld med gott om arbeten, nu bidrar den tvärtom till utslagningen. Hela tanken på långsiktighet, att gradvis förbättra undervisningen, uppfinna nya kurser, fördjupa relationen till instutionen – alltihop pajar.

Det är deprimerande. Tur att fåglarna sjunger utanför fönstret och att katten ligger bredvid mig och betraktar mig med sina slöa, gula ögon. Sidonie gör sitt jobb väl.

BÖCKERS MENING

Kommer vissa dagar knappt i kontakt med böcker. Läser knappt ett ord, förutom i någon totalt värdelös morgontidning, i bästa fall någon lite bättre tidskrift. Eller kommer bara i kontakt med böcker som tyngd, motstånd, som något som måste bäras.

Det är deprimerande.

Ty trots alla mina klagosånger över korrektur- och lektörsläsning, över dåliga böcker som måste läsas och som förpestar min omgivning, så förblir böcker en vital del av det ekosystem som håller mig vid liv.

Dagar då böckerna är frånvarande, då det knappt finns ork att läsa en enda sång i Ariostos Roland, då tusen andra uppgifter stjäl tid och uppmärksamhet, dessa dagar hör till de tristaste och mest förgängliga. Att se en lysande Hitchcock-film eller höra en Händel-opera är bara inte nog.

Vet inte riktigt vad det beror på. Men det är något i det ytterst intima i läsningen av en text som suger tag i en, något i det oförmedlade, det medskapande i boken som media. Ingen cd-skiva eller filmprojektor. Bara detta papper med de abstrakta svarta tecknen.

Till en del handlar det om odödlighet. Böckernas ålder gör mig lugnare. De låter mig leva i en så mycket större historia. Känslan av att livet förrinner och att dess återstod krymper lavinartat blir svagare.

(Fruktar att landets alla läsrörelser och bokens dag-töntar jublar över det här inlägget. Men nej: det är inte för er. Det är för böckerna.)

ÄNNU EN EROTIKHYLLA

Hamnade bara för det i Nacka Forum (åkte dock först fel och stod förvirrad vid Nacka Strand) och hade möte på biblioteket som vill satsa på en "gifthylla" med förbjudna böcker (inklusive i stort sett hela Vertigos utgivning) inför sin nylansering i höst... på temat yttrandefrihet och litteraturens gränser.

Undrar emellertid om det inte finns en väldig massa människor som faktiskt skulle vilja införa hårda censurlagar ifall de läste t ex Apollinaires De elvatusen spöna. De ropar ju på dödsstraff. Har heller inte fått klart för mig ifall litterär barnpornografi hamnar under lagen eller är undantagen. Och om sexdömda brottslingar kommer få läsa Vertigoböcker i finkan. Framtiden är oviss! Men en sak är säker: en annan lär inte få gå lös särskilt länge till.

See you in court!

EROTIKAVDELNINGAR

Har i flera års tid tjatat om hur dåligt det är att den svenska bokhandeln (inkl internetbokhandeln) inte har haft några avdelningar för erotisk litteratur. Men nu håller det på att ändras!

Fick just ett mail från Hedengrens vid Stureplan om att de lanserat en erotikavdelning. (I bilden på deras banner ser man Aretinos Samtal skymta!) Nyligen gjorde också Wettergrens-kedjan i Göteborgstrakten det.

Nej, inte "det"! Menar att de inrättade erotikavdelningar i sina butiker. Och fler butiker är på gång.

Så nu hoppas vi att alla delarna av "Vertigos erotiska klassiker" alltid ska pryda de färska erotikhyllorna i landets alla boklådor!