Nej, det räckte inte med en halvtimme för att skriva Foucault-recensionen. Måtte ha legat av mig. Det tog säkert en och en halv. Fnissade åtminstone förnöjt åt ett par riktigt elaka one-liners. Det är så mycket lättare att vara slagfärdig i negativa omdömen än i positiva. Beröm blir lätt patetiskt. Följer vissa recensenter bara i hoppet att de ska såga, det är endast då de är läsvärda. Som DN:s Johan Croneman, det är bara när han får gå till angrepp som han verkar riktigt lycklig och som hans recensioner får liv.
Undrar vad det beror på? Är det samma sak som med bra skönlitteratur, som ju är bättre när den är ond? Kanske hänger det samman med William Blakes syn på djävulen: att ondska är energi, förvandling, skapande genom förstörelse. Medan godhet tenderar att vara stillastående, konserverande...
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar