fredag 22 juni 2012

SUBJEKT: UNDERKASTAD


Det sägs att Kopernikus, Marx och Freud markerar tre deterritorialiseringar av människan: bort från universums centrum, bort från historiens centrum och bort från hennes eget centrum.  Efter deras tre revolutioner är människan helt enkelt inte längre herre, varken i sitt eget eller någon annans hus.

Om vi för ögonblicket identifierar människan med subjektet – för det är knappast organismen människa, ett djur bland andra, som talesättet utgår från – skulle vi kunna sammankoppla dessa modernitetens definierande ögonblick med en språkhistorisk fråga som ofta upptagit mig: varför kallas människans "jag" för "subjekt", som i det ursprungliga latinet och fortfarande i engelskan betyder "undersåte"?

"Subjectum" betyder strikt sett "underkastad". I och med den den kantianska och romantiska vändningen i filosofin (som var ett svar på såväl rationalism som empirism) kom emellertid ordet att syfta på medvetandet och jaget, som något som tar emot intryck, alltså kanske i någon mening är underkastad intrycken från världen.

I filosofihistorien har medvetandet oftast setts som den mänskliga varelsens chef: subjektet är herren. Varför kallas det då "undersåte"? Heidegger försökte besvara denna fråga genom att ersätta subjektet med "till-varo", "Da-sein", dvs en ordlek på tillvaro som skulle kunna översättas där-varo och som skulle uttrycka detta att människan liksom är kastad in i världen och befinner sig i den som en del av den.

Jag tänker mig dock att detta "underkastad" skulle kunna läsas mer ordagrant. Jag föreslår att subjektet är den eviga undersåten, den som tjänar, slaven: det eviga offret, det som exploateras.

Subjektet utnyttjas av evolutionen, av generna i våra kroppar som vill reproducera sig. Det utnyttjas av historien som arbetar tvärs genom oss med sin egen hänsynslösa mekanik. Det utnyttjas av virus och bakterier. Det utnyttjas av språket och dess memer. Det utnyttjas av alla de andra subjekten.

Alla dessa fenomen är visserligen i olika grad beroende av subjektet, samtidigt som de utnyttjar det, liksom herren är beroende av slaven: de behöver det för att kunna existera, det löser problem åt dem. Men detta betyder inte att subjektet har någon makt över dem.

Därför, tänker jag mig vidare, är ressentimentet den egenskap som utmärker subjektet, den känsla det stadigt är uppfyllt av genom att vara det evigt utnyttjade. 

Avund, bitterhet, ånger, svartsjuka, snålhet och depression – och alla de andra självömkande känslorna som spontant ofta avfärdas som dåliga och värdelösa – är rimliga reaktioner från någon som alltid är i underläge, och som definitionsmässigt saknar möjlighet att bryta sitt underläge, till skillnad från verkliga slavar och underordnade.

Härav skulle vi kunna dra många slutsatser. Till exempel skulle liberalismens ego-ism med dess retoriska framtidstro kunna avslöjas som en dold bejakelse av ressentimentet genom en klassisk reaktionsbildning. Och subjektets klagande och gnällande skulle kunna ses som dess främsta funktionssätt istället för avarter. Och idén om den fria viljan som nära kopplad till maktlöshet.

I egenskap av subjekt utropar jag således: leve ressentimentet! Det är det enda jag har.

8 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Instämmer i din analys men inte i din appell.

Som liberal (som man var på sjuttonhundratalet) vill jag istället mana till: Leve friheten och Gud!

Rationell (i Spinozas mening) aktivitet bör syfta till frihet från slaveri i alla dess former. Frihet från kroppens sammanbrott (medicin), frihet från arbete (kommunism), frihet från masskultur osv. Att tillverka metoderna för denna frihet kallar vi innovation (i de Tardes mening).

Ressentimentet är en liten slavdrivare, som Nietzsche påpekade. Frihet från ressentiment kallar vi värdighet.

C/ME sa...

Ha! men du missade min poäng: "i egenskap av subjekt utropar JAG" osv. Tänker mig att det ressentimentfyllda tillbakavisandet av ressentimentet är problematiskt. Må subjektet istället acceptera sitt ressentiment som sin ursprungliga varaform och därefter agera.

Christopher Kullenberg sa...

Det är sant. När subjektet utropar "JAG" är det fritt från total desubjektivering, om än bara för någon millisekund.

Jag tänker så här. Går inte hela moderniteten ut på att manipulera subjektets "ursprungliga" varaform? Vi har kollektivt intervenerat i hennes kropp (biologi), kön (psykologi), ekonomi, etc. Eftersom dessa interventioner är kollektiva är vi kastade (i Heideggers mening) in i dessa processer och förslavade av dem. Ändå pågår ett konstant prat och tjatter (Gerede) om "jaget" som om det vore fritt, kanske inte i absolut mening, men relationellt.

funkyzeit sa...

Utmärkt inlägg! Dock: herr liberal Kullenbergs tes (med stöd av herr syfilitisk sjukpensionär Nietzsche) om att frånvaro av ressentiment = värdighet är ett felslut. Att som biologiskt förprogrammerad marionettdocka, dansandes i evolutionens DNA-strängar, söka någon som helst mening, syfte, glädje eller njutning i detta reproduktionsgenetiska idiotspektakel...DET är att göra våld på sin subjektsmässigt illusoriska suveränitet & värdighet.

Herr doktor Edenborgs sista paragraf får mig osökt att tänka på detta inlägg från gamla versionen av socialism.nu:

Ursprungligen postat av Fisklevertran:

Tänkte jag kunde roa mig med att ge ett exempel på vart slavmoralen och ressentimentet befinner sig idag, nere på individnivå. Ressentiment och negativitet är de två byggstenarna i mitt liv, det är bara att inse. Jag hatar från morgon till kväll, utom korta stunder när jag får en möjlighet att älska (vi talar givetvis i andliga termer. Inget snusk om jag får be!), och negativitet är den luft jag andas och den mat jag äter. För att tala med Martin Amis, "[I am] trawling through life in a miasma of grief", även om det må vara en teatralisk jämförelse. Detta delar jag givetvis med mycket stora delar, jag tvivlar inte på att det är den helt övervägande delen, av arbetarklassen. Men vad som är intressant här är att jag tycker att slavmoralen har utvecklats från "slavarnas önskan att segra som slavar" till en slavarnas önskan att inte lida nederlag som slavar. Kampen har hamnat i en återvändsgränd, där socialismen står och stampar i sin rädsla att lida ett nederlag och inte törs ta några konkreta steg, det är bara ett ändlöst diskuterande och argumenterande och ingen aktiv kamp. Än värre, man frågar hela tiden varför vi ska kämpa; "Tjänar jag själv på att bedriva den kampen?" Det är en strykrädd hunds resonemang. Hur är det nu i visan; "You win some/and you lose some/but I've lost the will to lose." Så ser jag det. Som en piskad hundutan kampglöd ter sig den förslavade arbetrklassen av idag, drunknande i sitt självmotvända ressentiment.

Gabrielle Björnstrand sa...

Machtübernahme - som Herr Hitler kallade det - skulle kunna vara motsatsen till en förståelse/acceptans av subjektets ofrivilliga deltagande i absolut-allt, liksom av dess - ofta återkommande - avmakt.

Kort sagt: Du är nåt intressant på spåren här...

funkyzeit sa...

Gabrielle Björnstrand grymtade glupskt:

Machtübernahme...lalala..

Kort sagt: Du är nåt intressant på spåren här...


Zzzz... så grymt tråkigt & förutsägbart. Näe, jag är inte något "intressant" på spåret, jag är vid vägs ände & kliar mig konfunderat i skalpen. Nu har jag vänt & vridit på varenda molekyl i världsallet & försöker bara övertyga Vertigoglidarna om hur slipstenen ska dras. Den "terroristiska Kalle Anka-klubben för vuxna litteraturälskare som trängtar efter att se världen förångas" är & förblir en Logosträngtande Stormtrupp med Hegel i ena näven & haschpipan i den andra.

Vad jiddrar du om för "Machtübernahme"? Ett transire suum pectus mundoque potiri (orealiserbart paradise engineering sci-fi-religiöst blaha)... eller ett käckt nyliberalt "Bättre och bättre, dag för dag" á la Émile Coué (kärringaktigt senildement gaggande på ålderns höst)?

& Heideggerskt frasmakande abstraktioner ("absolut-allt") gör inget mer begripligt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ressentiment var ordet!

Men jag kan tillägga ingenting, så är vi av med det pratet.

Funkyzeit sa...

Jag applåderar din ödmjukhet & knäböjer inför dig.

Fan va bäst du är, som inte orkar tjafsa & gläfsa! Instämmer till fullo; det finns absolut ingenting överhuvudtaget att kommentera, extrapolera, vrida & vända på. Allt är som det är, inget är som det borde vara, inget förändras. Varenda bokstav är förgäves. --->