Det pratas kvinnors våld. Har länge tänkt att jag ska skriva ner några erfarenheter från min närmaste vänkrets från de senaste tjugo åren. Jag tänkte helt enkelt jag skulle lista alla de parförhållanden jag kommit i kontakt med där det förekommit ensidig misshandel. Jag räknar inte in engångshändelser. Allihop var förhållanden som pågick i flera år och där våldet upprepades gång på gång.
I sin blogg skriver Jenny Westerstrand med sitt vanliga mobbartonfall, "att kvinnor också kan vara våldsamma och banka sin partner på armen" på tal om en artist som berättar om en relation där hans flickvän bet honom i ansiktet och hotade honom med kniv.
Det är inte "banka sin partner på armen" jag syftar på här. Det är kroppsskador, sönderslagna möbler, ostentativt självskadebeteende. Här är listan:
- Fyra heterosexuella förhållanden där kvinnan gång på gång misshandlade mannen med nävarna. Männen slog inte tillbaka.
- Ett bögförhållande där den ene gång på gång attackerade den andre med nävarna.
- Ett lesbiskt förhållanden där den ena misshandlade den andre genom att gång på gång slå sönder deras gemensamma möbler och skära i sig själv inför hennes ögon.
Ingen av dessa sex misshandlade människor polisanmälde eller sökte stöd på någon jour. Oftast berättade de inget ens för sina närmaste vänner innan förhållandet var över.
Jag skriver inte det här för att förringa mäns systematiska våld mot kvinnor. Det bästa rådet till kvinnor som är rädda för att bli misshandlade och våldtagna är fortfarande: undvik heterosexuella parrelationer. Gå gärna ensam genom stan en kväll, men lev inte ihop med en partner.
Och visst: mitt umgänge är särskilt inte representativt för folket i stort. Men jag tänker mig att om de här sex exemplen på misshandel i parrelationer är de enda jag under mitt tjugofemåriga vuxna liv har kommit i nära kontakt med, så kan de inte vara så väldigt ovanliga. Och om de inte är så ovanliga, borde de också fogas in i en strukturell analys och inte bara betraktas som konstiga undantag.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
9 kommentarer:
Jag skulle vilja ha mer statistik i ämnet. Det lilla jag har setts refereras till visar på att kvinnor slår ungefär lika mycket som män. När kommer den feminism som hävdar att kvinnor är kapabla till jävulskap i ungefär lika hög grad som män? KVINNOR KAN.
http://divorcesupport.about.com/od/abusiverelationships/a/male_abuse.htm
Roligt att du inte heller kan låta bli att läsa Jennybloggen.
Susanne: hennes blogg är som något som bara inte vill sluta klia, men som kliar mer ju mer man läser...
Män och kvinnor är mycket mer lika än olika. Det borde inte komma som en överraskning, men för många är det visst alltid en radikal tanke.
Eftersom könsmaktsordningen är i det närmaste en statsreligion så måste kvinnors våld mot män och tex män som prostituerar sig vara konstiga/lustiga undantag, hur många det än finns.
Jag känner ganska många män som har fått stryk av sina flickvänner. Gemensamt är att de inte har några större problem att prata om det faktum att deras flickvän slår dem, i alla fall har de haft lätt för att prata om det med mig. Jag har aldrig träffat på kvinnor som pratat öppet om att deras män är våldsamma.
Av alla berättelser ur verkliga livet jag läst om misshandlade kvinnor har jag inte stött på en enda som inte försökt dölja misshandeln till varje pris. De hade utsatt sin "älskade" för ett gigantiskt socialt stigma om de berättat, gjort en massa människor upprörda och förfärade.
En mans berättelse om en kvinna som slår honom rör inte alls upp samma känslostormar, alltså är det lättare att berätta om. Det är lättare att berätta om något som inte ses som ett gigantiskt problem, även om det är ett gigantiskt problem egentligen. Det inverkar dock inte på svårgiheten att få proffesionell hjälp, märkväl.
Detta sakernas tillstånd gör att egna erfarenheter av olika vänners förhållanden blir opålitliga som grund för en uppfattning om hur världen ser ut i stort. Du (och jag) kan mycket väl haft par i den omedelbara närheten där mannen slagit kvinnan, skillnaden är att de hade arbetat betydligt hårdare för att dölja det.
Det kan mycket väl vara sant. Men killarna har INTE haft lätt att prata om det här ens med mycket nära vänner, och allihop har väntat tills förhållandena väl har varit över... Däremot, som jag skriver, har jag aning om representativiteten i min umgängeskrets...
Samtidigt kvarstår detta: en strukturell analys av våld i nära förhållanden som bara kan se kvinnors våld mot män eller andra kvinnor som underliga undantag är en usel analys och borde revideras; och en allmän idé om könsmaktsordningen står knappast och faller med detta.
Nu ska jag komma med en lite larvig kommentar, men män är ju generellt sett fysiskt starkare än kvinnor; det är ändå viktigt att ha som utgångspunkt.
Min förra flickvän försökte, i vissa fall lyckades, slå mig några gånger - agerandet var någonstans mellan "på skoj" och på allvar på ett seriositetsgradskontinuum - men då brukade jag ta tag i hennes armar och säga åt henne att sluta, ända tills hon slutade. Den svagare parten brukar då ge upp, likt i djurriket.
Med andra ord är det lite frapperande att män låter sina kvinnor slå dem, men kanske är det just ett undantag såtillvida att män ibland är fysiskt svagare än sina kvinnor och även är den mer defensiva/icke-våldsamma typen.
För övrigt, alldeles oavsett om jag vore fysiskt starkare än min kvinna eller inte så skulle jag dumpa henne om hon slog mig vid upprepade tillfällen. Man vill väl inte vara ihop med nåt psycho?
Det är ett problem att könet har fått så oerhört stort förklaringsvärde i dagens Sverige, långt större än för 30-40 år sedan. Ens kön blir något man måste vårda och leva upp till, och uppfattningarna om olika slags makt och olika förhållningssätt som (öppet eller mer eller mindre underförstått)kopplas till kön och genus blir till otydliga väggar som stänger folk inne.
Som någon skrev här, män och kvinnor är betydligt mer lika än olika. Men den sortens inkluderande feminism som skiter i koketterande och krav på speciella gräddfiler i samhället, i debatten, i skolan, för att istället grunda sin kamp på universella principer, den ses idag som icke-korrekt. Fast egentligen handlar det om att den inte skulle ge en mängd krönikörer och genustyckare lika stora chanser att framställa sig som förföljda och marginaliserade underdogs.
Skicka en kommentar