torsdag 22 juli 2010

MORALISM?

Kring barnporrdomen som tas upp i mitt blogginlägg och Aftonbladetartikel har det bloggats, kommenterats och diskuterats en masse. Har fnissat en hel del åt att nyliberaler lägger till brasklappar när de länkar till Aftonbladet Kultur ("för en gångs skull", "för ovanlighetens skull").

En sak i läsningarna bekymrar mig: var för min del noga med att inte använda orden "moral" eller "moralism" i texterna. Skrev istället: "det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning."

Det är en vanlig tankegång att sexköpslagen, kriget mot narkotikan, barnporrlagstiftningen, kanske rentav skatteverkets svarta dosa - "bara" eller "egentligen" är en fråga om "moralism", om borgerliga värderingar, om avsky mot de smutsiga gatflickorna, mot caféers småfifflande, mot avvikande sexuella begär. Som om det var individuella politikers känslor det handlade om.

Visst spelar den kantianska arbetsetiken – avskyn mot lättjan i att ta svart betalt eller köpa sex – in, liksom den kristna sexualmoralen, i något slags väldigt svepande epokal mening. Men lutar för min del mer mot att det handlar om statens inbyggda strävan efter ökad makt.

Staten är ett otydligt och komplext konglomerat av korsverkande institutioner som ursprungligen var en ganska enkel maffia som med hjälp av sitt våldsmonopol livnärde sig på beskyddarverksamhet och gradvis växte till det otänkbara och oöverskådliga den är idag. Liksom kapitalismen har ett inbyggt behov av att expandera för att överleva, har staten det; inte minst för att dess existens vilar på kreditsystemet.

Staten måste expandera; den rör sig mot större makt; den rör sig mot ökad kontroll; den flyter in i varenda skrymsle helt enkelt för att den kan – och måste. Om den kan, kommer den att tvinga fram en "svart dosa" på varje litet näringsställe för att kunna kontrollera varenda knapptryckning. Om den kan, kommer den att sätta upp fler och fler kameror som filmar varje rörelse i staden. Om den kan, kommer den att censurera och övervaka varje klick på Internet.

"Moralismen" i bisarra lagar utan offer som en barnporrlag som räknar en tecknad bild som ett övergrepp mot ett barn eller som anser att det är ett brott när en människa tar en viss drog (marijuana) istället för en annan (kaffe) eller som en sexköpslag som inte dömer sexsäljaren för medhjälp till brott – den "moralismen" är ytlig retorik.

"Moralismen" är ursäkten. Den är försäljningsargumentet. Den döljer den råa verkligheten: statens medvetslösa aggression, som är minst lika stark som kapitalets. Den enskilde politikerns borgerliga moralism är den politikerns självbedrägeri.

6 kommentarer:

Louise sa...

Nåja, en tanke som vi "nyliberaler" pratat om i flera år.

t ex

http://www.louisep.com/node/2055

Fredrik sa...

Det lustiga är att nyliberalerna bara hojtar då det handlar om sexlagar nu förtiden. Är det rättigheter för den enskillde individen på deras jobb handlar det om stalinismen.

Moral är upp till var och en. Jag tycker att det är omoraliskt att döda, men jag skulle kunna döda den som våldtig min dotter, om det skulle hända. Det är aldrig lätt, och det beror på att ordet inte har någon universiel betydelse.

Martin sa...

Många verkar ha svårt med att sexköpslagen visserligen uttrycker en mporalisk norm, ett ställningstagande som har att göra med de maktpolariteter som får uttryck i prostitution/trafficking mer än med själva den lokala överträdelsen - samtidigt som lagen, när den tillämpas, tippar över trovärdigheten en del i flickans riktning. Jag skriver flickan eftersom det i minst 95% av verksamheten är män som köper och kvinnor som säljer, och eftersom gayprositution ofta saknar det inslag av "besittninstagande", implicit underkuvande som spelar in i straight m/f-prostitution.

Lagen är alltså i nån mening partisk, den tror mer på flickan som säljer, ställer upp vissa märken för tolkningsakten som ger flickans berättelse tolkningsföreträde, men samtidigt uppfordrar den till ett aktivt förhållningssätt hos oss. Därmed bryter den mot ett ingrott svenskt paradigm att lagar ska 1) bara beröra dem som verkligen är invecklade i fallet, inga andra och 2)se oss alla som likställda individer som inte är invecklade i några färbindelser som kan tänkas styra var vi hamnar juridiskt. Svensk lag utgår normalt från att ingen person egentligen är insnärjd i beroendeförhållanden till andra som skulle kunna tvinga denne att ljuga eller tvinga till ett visst handlande. Trots att de flesta vet att det ofta kan vara så.

Martin sa...

Förtydligande:
Utredningar under sexköpslagen förutsätter naturligtvis inte in blanco att den prostituerade "inte kan ljuga", lika litet som utredningar av våldtäkt skulle förutsätta att anmälaren talar sanning. Men sexköpslagen som uttryck för en etisk norm, och för en ambition att ta tag i just *köpet* av sexuella tj'änster, medan den "säljande" kvinnan (färemot inte ev hallick eller bordellägare) ses som skuldfri, och sättet att diskurtera handlingarna och de maktsystem som finns bakom, förutsätter ett aktivt val att se prostitution som ett slags samhällsont och att göra antagandet att det oftast inte är en genuint fri akt at sälja sex: den är omgärdad av ekonomiskt tvång, knark, tidigare sexuella trauman hos den säljande parten, etc. Folk som Dodillet och Östergren eller vanliga konservativa/liberlaa män skjuter alltid in sig på att det inte går at *objektivt*, på förhand bevisa att prsotitution dalltid drivs fram av strukturella faktorer som fattigdom, sexuellt förtryck etc: varför ka man inte helölre lita på den lyckliga horan som säger "Jag trivs med det här och jag tjänar bättre än en överläkare, tjoho!" Nej, det går inte att bevisa den lyckliga horan oftast talar osanning (eller skarvar), det mesta man kan göra är nog, på det planet, att visa att det är ett fåtal prostituerade som upplever sin situation så. Å andra sidan går det inte att bevisa att ett stort antal toger och lider om man kräver att denna bevisning ska vara helt och hållet objektiv.

Prostitution som fråga verkar tvinga de som diskuterar den att göra ett icke-objektivt val av vad de vill se och vem de vill solidarisera sig med. Och det spiller över på sexköpslagen. Det är förmodligen oundvikligt, men det gör denna lag ovanlig i en lagkultur som oftast brukar förutsätta att den *inte* drivs av imperativ eller tolkningsramar som inte kan motiveras objektivt, fristående från den bild lagstifatren haft av konflikten.

Anonym sa...

Frågan verkar stå mellan de som tycker att lagar ska skydda och de som tycker att lagen också ska fostra.

En stor anledning till att svensk filmcensur, ett totalt impotent regelverk som de flesta -även censorerna själva- sedan länge ansett överspelat, visat sig så svår att få bukt med är att det finns en välrepresenterad syn på lagar som säger att de inte bara ska skydda människor utan att de också har en symbolisk innebörd, att de ska utgöra ställningstaganden från samhällets sida. Oavsett om de har verkan på något verifierbart plan eller ej.

Jo, det handlar om moralism. Vad sexköpslagen, mycket av narkotikalagstiftningen, och vad som förefaller vara fallet med parnporr-lagen, så som den beskrivs här, är att de förmodligen misslyckas i att förbättra livet för medborgarna, i varje verifierbart och nyttomaximerande avseende. De spelar bara på föreställningar om s.k. anständighet.

Kanske ligger det något i Edenborgs resonemang. I det att vi rör oss steg för steg in i ett mer teknokratiskt och determinerat system, så blir det svårare och svårare att plocka politiska poäng på värderingsbetingade frågor.

Så det dras till extremer. Politikerna behöver frågor där den retoriska figuren "är du inte med oss så är du emot oss" fortfarande kan vinna gehör hos en självständig, tänkande befolkning. Det behövs fortfarande en "great satan" för att legitimera absoluta maktanspråk.

Vad nyliberaler anbelangar så verkar de inte inse att den fungerande nattväktarstaten i praktiken måste sammanfalla med den mest raffinerade och strömlinjeformade kontrollapparaten.

/K

Martin sa...

K: Håller verkligen med om det sista; många nyliberaler tycks förvänta sig en starkt begränsad men profilerad stat som för en outtröttlig kamp mot (vänster/islamistiska) dikaturer och bekämpar brott mot privategendomen, men som glatt avstår från att flytta fram gränserna för den tekniska övervakningen eller det polisiära godtycket. Det är naturligtvis nys. Många av de här tänkarna antar väl att en föärfattningsdomstol och ovanskliga jurister alltid ska rädda en sådan stat från frestelsen att övervaka alltför mycket, genom att dessa juriister ska slå politiker, chefer och kommissarier på fiungrarna och ständigt hänvisa till medborgarens rättigheter. Det är också strunt: inget samhälle som vill fungera kan i längden styras av en isolerad kamarilla av jurister.