Min franska var usel på den tiden, och inga översättningar lokaliserades. Gjorde då ännu en Vertigoklassiker: gav en översättare i uppdrag att översätta ett wild card, en oläst bok. Hans Johansson nappade förstås: fransk surrealism och kvalitetsporr är också hans tepåse.
Köpte rättigheter billigt av Gallimard. Fick fina illustrationer tillverkade av surrealistgruppens Niklas Nenzén. Tog ett foto som på många sätt är det definitiva Vertigomslaget: en extrem närbild av en kvinnoblygd, med rynkiga läppar. Det var innan digitalfotots tid, minns att vi använde något slags närbildsbälg på kameran för att komma inpå. De andra fotona som togs vid samma tillfälle förtjänar också att publiceras en dag. Den småländska tryckaren Olle Möller komplimenterade mig: som kännare av vackra kvinnokön ansåg han detta vara förstklassigt.
Placeringen av författarnamn och titel på framsidan vittnar om att mina färdigheter som formgivare, vad som än i övrigt kan sägas om dem, åtminstone långsamt utvecklades.
I recensionerna var det flera som trodde det skulle bli svårt för boken att klara sig i bokhandeln: det här var före Fittstim, Fittor, Bitterfittan osv. Vertigo gick uppenbarligen i bräschen för böcker med ordet ”fitta” i titeln. Det visade sig inte vara några problem alls. Tvärtom: vi hade tryckt för få böcker, de tog slut för snabbt. Den mycket märkliga texten spreds genom såväl bokklubbar som boklådor.
[Boken kommer i nytryck i serien med Vertigos erotiska klassiker framöver tillsammans med ytterligare erotiska texter av Aragon.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar