SFT DEL 8

Den här krönikan hittar jag inte på nätet, men den är skriven för Stockholms Fria Tidning i oktober 2008, den handlar om EXTAS:

Extasen kan vara en vardaglig sak. Ända sedan jag var liten har det funnits särskilda ögonblick då jag känner mig levande som en gud, det kan ske mitt i det normala.

             

Jag minns korta stunder då jag var i tolvårsåldern och dansade våldsamt till Beethovens femte symfoni.

            

 Jag minns en rasande tonårsresa i oktober med moped utmed Stångån, över de slemmiga röda löven, med Joy Division i hörlurarna.

            

 Häromdagen, cyklande över den nya, röda Årstabron, sladdande genom Årstaskogen, under de gulaktiga gatlyktorna, med norska black metal-bandet Windir i hörlurarna: då händer det igen.

             

Hur beskriva dessa korta sekunder? Det är en sorts raseri, möjligen skriker eller ryter jag faktiskt. Troligen skrattar jag också. Det hela påminner väldigt mycket om en orgasm. För det är också smärtsamt, sönderslitande, inte bara en lycklig njutning.

            

 Två faktorer tycks nödvändiga för att det ska hända: musik och ensamhet. Efter ett sådant där sönderfallande tänker jag alltid att det är en enslig erfarenhet: omöjlig att dela, rentav omöjlig att uppleva i närheten av andra människor. Visst kan jag skriva om det, som här. Men det är inte som i en sexuell lek, där det inte behöver vara någon definitiv gräns mellan aktörernas njutning.            

            

 I den här extasen rör det sig om en organism som mobiliserar alla sina elektrifierande möjligheter att vakna under en kort, hänförande rusning. Astrid Lindgrens Madicken säger någonstans ”jag känner livet i mig” och så skulle det kunna beskrivas. Men det känns också som i filmen Hellraiser, där de ytterst dekadenta njutningssökarna som svar på frågan ”What’s your pleasure, sir?” väljer att bokstavligen slitas i stycken av demoner från andra sidan.

             

Andra faktorer som påverkar upplevelsen är natur och fart. Höga hastigheter kan ge den där rusningen där märgen skriker. Och våldsamt sönderfallande natur, som på hösten med dess blåst och förruttnelse, dess blödande träd och dramatiska natthimlar. Det är en ytterst förromantisk extas, full av stormande och trängtan.

             

De känns så värdefulla när de sker, dessa extaser. Ändå förefaller de egendomligt tömda på mening. De är ensamma, kanske är det lite sorgligt, men vad det skulle det vara för poäng med att dela dem? Att organismens nervsystem kan explodera som en vätebomb och därefter samla ihop sig kanske är ett mirakel, fullständigt onödigt.

             
Vi vet aldrig när det ska ske. Klåfingrarna berör oss planlöst, sorterar oss och skiljer oss åt utan syfte. Med vid återkomsten finns trots allt något stärkande: en gräns har återetablerats. Jag är ändå en människa. Jag är en social varelse. Jag är inte ett hungrigt djur.