JOHN D. MACDONALD OCH STILENS SCHIBBOLETH

På sistone har jag haft semester, försökt vila mig, koppla av. Bland annat har jag läst en hel del lättare böcker, bland annat Jens Lapidus, Peter Robinson, Nick Cave, C-J Vallgren, Lee Child.

Inget särskilt med det. Orden rinner tvärs genom mig, håller min uppmärksamhet fången. Lätt fånget, lätt förgånget.

Idag tog böckerna jag tagit med mig på resan slut. Jag vandrade upp till receptionen på charterhotellet. De har en hylla med pocketböcker som folk lämnat efter sig. Bland de genomtummade hittade jag en deckare av John D. MacDonald från 60-talet: Travis McGee in A Purple Place for Dying. En kioskdeckare. Löjligt omslag. Dåligt tryck. Katastrofal baksidestext.

Jag slog mig ned på balkongen och började läsa. Redan efter några rader hejdade jag mig. Jag kände tårar pärla fram i ögonvrårna. Jag förstod först inte varför. Jag läste vidare. Händer kramade mitt hjärta. Efter några sidor förstod jag:

Stilen.

Jag har nu kommit ett tjugotal sidor i boken. Flera gånger har jag haft en sådan lust att starta datorn och börjar skriva av passager i texten. Nu skriver jag det här blogginlägget istället. Jag förmådde inte riktigt fortsätta att läsa. Dels skämdes jag för att jag ägnat så många timmar de senaste dagarna åt texter som fullständigt saknar varje anstymmelse till den här rikedomen, dels krälade jag över min egen oförmåga att skriva så.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är för slags rikedom. Men när jag läser MacDonalds text hör jag en röst tala i mig, det är som om det vore Guds röst, men jag vet att det egentligen är litteraturens röst.

Kanske fungerar inte passagerna utklippta ur sitt sammanhang. Men jag kan inte låta bli att testa. Hör musiken i de här raderna:

"She took the corner too fast, and it was definitely not much of a road. She drifted it through the corner on the gravel, with one hell of a drop at our left, and there was a big rock slide where the road should have been. She stomped hard and the drift turned into a rough sideways skid, and I hunched low expecting the white Alpine to trip and roll."

"I ran out of answers, and picked up my suitcase and continued on down the mountain. I thought how curiously merciless it is to kill a provocative woman. They aren't supposed to be killed. No one is supposed to render useless all that sweet flesh and heat and honeyed membrane. But dead she was, and dead she would forever be."

Rytmen och det lakoniska tilltalet i den MacDonaldskan texten kan inte beskrivas som annat än homeriska. Inledningsstycket börjar med tre meningar som allihop har "she" som första ord. Det var en av de få saker min svenskalärare i högstadiet ville lära mig: aldrig börja flera meningar i rad likadant. En av de få sakerna, och så djupt felaktigt.

Dialogen, sedan. Inga försök att härma talspråk. Denna vidriga dialogsjuka som vår tids slaskförfattare lider av, där ambitionen tycks vara att skriva "som folk pratar" är ett dödshot mot poesin. MacDonald vet att övertygande dialog tvärtom är i högsta grad konstfull, och att den, som Stig Sæterbakken brukar säga, skall skrivas som om de båda talande är fiender, där dialogen är en blandning mellan en dans och ett slagsmål:

"I hung up. The stocky girl looked adoringly at me. 'Wow!' she said. 'How about that! Son of a bitch!'
'How about a coke?'
'Sure. Coming up. Hey, what happened? Who shot her?'
'Do yo know who she is?'
'Who doesn't. She's bought gas here lots of times. Her old man, he owned half Esmerelda County. She was a stuck-up bitch. Who did it?'
'I better let the police ask the questions.'
'Did you see it happen?'
'Easy on the ice, please.'
She banged the glass down in front of me and went trotting out."

Det är en skam att John D. McDonald än i dag betraktas och presenteras som en kioskförfattare, medan stillösa pratkvarnar som Mankell, Larsson, Läckberg et al. behandlas som något slags konstnärer.