onsdag 17 augusti 2011

DECKARE

Jag har tagit semester. Jag jobbar visserligen rätt mycket. Några timmar om dagen går åt till förlagsarbete. Men jag kallar det semester ändå, bara för sakens skull. Jag får ju dessutom inget betalt, så det kanske räknas som en hobby. När jag har semester läser jag deckare. Inte alltid: förra sommaren läste jag Tingstens och Beauvoirs memoarer under äppelträdet. Men ofta läser jag deckare. Och när jag nu ändå läser deckare, tänker jag för den som vill få tips och varningar berätta vilka jag läste och vad jag tyckt på sistone.

Av Dennis Lehane har jag läst en hel hög. Den sista var riktigt trött. De andra var ok. Jag retade mig till att börja med på hans stil. Men han har ändå någon sorts stil. Den är inte väldigt stark, men den finns där, till skillnad från hos de flesta. Jag retade mig också på hans moralism. Han är inte någon tänkare, men då och då vill han tänka över etik och brott och straff, det blir mycket pinsamt. Dessutom är han besatt av pedofiler. Och varje gång han går igång och drömmer om att mörda pedofiler, tänker jag samma sak: vem var det som så vällustigt frossade i skildringar av övergrepp och mord på barn för bara några sidor sedan? Dubbelmoralen hos de flesta deckarförfattare är både löjlig och otäck. De fantiserar fram ohyggligheter som de sedan inte vill erkänna som sina egna, patetiskt.

Jag läste också några av Simon Kernicks böcker. Han har en del stil. När jag pratar om stil tänker jag på författare som Dostojevskij, Hammett, Ellroy, Pynchon, Lagerlöf, Wittkop. Författare vars texter har en stark röst som talar till läsaren på ett intimt sätt. Kernick borde inte få nämnas i samma stycke som de. Men nu gjorde jag det ändå. Hur som helst. Hans deckare är otroligt actionfyllda. Det är fascinerande med böcker som är som Hollywoodfilmer med massor av slagsmål och explosioner. Pseudonymen Keplers andra bok var också sån. Att det funkar! Men det funkar faktiskt. Jag gillar att Kernicks huvudpersoner är sammansatta, motsägelsefulla: korrupta poliser, poliser som knarkar, som jobbar extra som yrkesmördare. Det är en av de saker jag gillar hos James Ellroy (här hittar du min senaste text om honom förresten) också: motsägelsefullheten. Ofta tänker jag att det självmotsägande, det paradoxala, är själva litteraturens själ. Återigen: Kernick är inte särskilt litterär, men han har sina fördelar. Tyvärr hade han lämnat en del av motsägelsefullheten i den senaste boken (uppdrag: mord) så den var sämre än de tidigare. (En som konstigt nog med tanke på hans dumdryga uppblåsthet ofta lyckas höja sig över den grumliga floden är GW Persson, men så är hans huvudperson också den sortens motsägelsefulla karaktär som väcker intresse, och så behärskar han grundläggande grammatiska och retoriska skrivregler också förstås.)

30-talsförfattaren Friedrich Glauser är suverän. Tack Ersatz för att ni ger ut hans böcker! Berättelserna om den trötta polisen Studer har riktig stil. De påminde mig inte så lite om James Churchs (pseudonym) Kafkaartade böcker om den nordkoreanska polisen "Inspector O" som jag läste tidigare i somras: de har inte översatts till svenska - än. Trötthet, torr humor, livshat och envist rotande efter en undflyende sanning utmärker de här skildringarna, jag gillar det, men jag älskar det inte. Dock sörjer jag att Church tydligen redan har skrivit sin sista deckare i serien. Inspector O var en riktigt fin bekantskap. Och skildringen av Nordkorea är riktigt skön.

Ed McBain är en författare jag ofta tänkt att jag skall läsa. Nu har jag gjort det. Drog i mig flera stycken. Men jag är kluven. Å ena sidan finns lukten av gatan i skildringarna av 87e. Men de här svepande uppmålningarna av ett kvarter, av ett skeende, de tar inte riktigt. Det är för många karaktärer på för liten plats, tror jag. Och till slut vill jag ändå ha mina romaner berättade i första person, av någon jävla anledning.

Jag skummade igenom en gammal Elmore Leonard-deckare också. Han är alldeles för hurtig. En viss hurtighet hör ofta ihop med genren. Till och med Chandler kan vara hurtig. Men den hurtigheten är alltid kopplad till melankoli. Hos Leonard finns knappt någon melankoli. Då blir det inte bra. Men jag kom till slutet åtminstone, även om jag bara läste några meningar på varje sida andra halvan av boken.

Jag har också försökt läsa några deckare men misslyckats. Jag har slängt ifrån mig dem med en äcklad min. De värsta var en Colin Forbes (Psykopaten) och en av Don Winslow (Franke Machine). Det räckte med några sidor för att fylla mig med avsky. De lider av den värsta sortens gubbighet: dumdryga, uppblåsta skildringar av dumdryga, uppblåsta män som har otroligt bra smak för mat och musik och kvinnor osv osv. Uppenbarligen är målgruppen också dumdryga, uppblåsta män. Tyvärr är den målgruppen rätt stor. Släpp bomben.

Jag har också läst några deckare som jag inte riktigt minns och som jag inte hittar just nu. En hel del kioskdeckare från 50-talet (utgivna i Jaguarserien eller Manhattan). De är nästan alltid bra. Det är som om tiden från 1945 till 1960 helt enkelt födde fram stil. Visserligen är karaktärerna pappdockor och intrigen slentrianmässig. Men tonfallet är starkt. Och ljuset blandas med mörker, ibland mycket svart mörker. Noir har den fördelen: spelet mellan gott och ont, nästan alltid motsägelsefullt. Och så skönt att slippa den samtida svammeldeckarens fejkade realism.

1 kommentar:

sjunne.com sa...

Bra med deckare om man lagt ned det sjalvpatagna kulturtyranniet. Erik Fylkeson skrev mycket om D Hammet och McBain just for att retas med de skitfornama.
1. Ellroy.
2. GW
3. Vet ej, har ej last (kvar i tyranniet)

JS, New Delhi, 3.43 am