KLITTY-SPECIAL: DEL 7

(Anastasia Wahls andra Klittydeckare hette Akta dig för dvärgen, Klitty! och kom ut 2003. I det 13 kapitlet utspelas en munter scen hos den stora tidningens chefredaktör, Hugo Cramigh. I mina ögon är scenen med mattan och smällaren en av de roligaste i alla Klittyböckerna.)

En bestämd knackning bröt lugnet inne på den mäktige chefredaktörens kontor. Med en van rörelse bytte han fönster på sin dataskärm: från www.dogfart.com till dagens aktiekurser. Att personen utanför dörren hade valt att knacka istället för att trycka på ringknappen tydde på karaktär. Chefredaktören funderade kort över om han skulle ropa Kom in eller om han skulle trycka på Stig på-knappen.
Han valde det senare alternativet, för att inte verka alltför angelägen. Dörren öppnades. En kvinna klev in med bestämda steg. Hon var strikt klädd i knälång, kritstreckad kjol med tillhörande kavaj, vit blus och med en portfölj under armen. Det enda som bröt intrycket var de röda pumpsen.
Chefredaktören log myndigt och nickade mot stolen på andra sidan skrivbordet. Han visste att han gjorde ett auktoritärt intryck i motljuset från fönstret bakom hans rygg.
Besökaren gick utan att tveka fram till skrivbordet, böjde sig över det för att exponera urringningen så mycket som möjligt och sträckte fram handen:
– Anki Bängzon.
Chefredaktören skakade hennes torra, starka hand med sin svettiga, svaga:
– Hugo Cramigh.
Bängzon slog sig ned i stolen och spände ögonen i chefredaktören. Han flackade med blicken. Hon flinade självsäkert och såg sig kring i rummet.

En liten soffgrupp kring ett bord med mineralvatten och glas
Ett stort fönster med utsikt över Riddarfjärden
Äkta akvareller på de vita väggarna
Ett par golfklubbor i hörnet
En strapondildo på en spik
En halvfull kolsäck
En liten hög med morötter och vitkålshuvuden

Bängzon öppnade munnen:
– Jag ska gå rakt på sak. Jag söker jobb. Jag är en jävligt skicklig journalist. Senaste åren har jag jobbat som redaktör för familjesidan på en mindre tidning men jag söker nya utmaningar. ÖsterköpingsKuriren är för liten. Och jag vet att jag behövs här.
Cramigh visade inte med en min vad han tänkte. Det rådde tystnad i rummet.
Bängzon snörpte på munnen:
– Men du kanske inte är intresserad?
Tystnaden fortfor. Cramighs ansikte var som hugget i sten. Till slut reste sig Bängzon:
– Nähä, ok, passar det inte så drar jag väl då, jag krusar inte för helvete!
Cramigh lutade sig bakåt i stolen. Han gillade verkligen den kvinnans stil.
– Hör du vad jag säger? Jag drar! Inte fan tänker jag krusa för nån jävla dryg tidningschef – far åt helvete!
Bängzon reste sig ilsket och började gå mot dörren. Då öppnade Cramigh munnen och sa lugnt:
– Skit på dig.
Hon hejdade sina steg. Nu började det likna något. Hon vände sig om och betraktade Cramigh med ögon som långsamt blev blanka. Hennes fuktiga underläpp sjönk ner. Hon såg plötsligt koncentrerad och medvetslös ut på samma gång. Portföljen gled ur hennes hand ned på den äkta mattan.
Cramigh sniffade hungrigt. När hans känsliga näsborrar förnam den svaga skitlukten kröktes hans mun i ett elakt leende.
– Kom hit, beordrade han.
Bängzon gick lite styltigt fram till honom och rundade skrivbordet. På baksidan av kjolen syntes liksom en klump. Hon tryckte upp rumpan i ansiktet på honom. Han insöp lyckligt den fylligt kryddiga lukten.
– Du är anställd!
Han pressade näsan mot det kritstrecksrandiga tyget och drog in djupa andetag.
– Du är precis en sådan redaktionschef som vi behöver här!

Klockan 14.35 ringde Hugo Cramighs telefon. Det var tredje gången den dagen: han hade beordrat sin sekreterare att bara släppa igenom livsviktiga samtal (de två första var från hans mamma). Han lyfte luren.
– Chefen har storfrämmat, sa sekreteraren med darr på rösten.
Cramigh rynkade pannan. I nästa ögonblick öppnades dörren. Fyra män steg in. Han kände bara igen en av dem: en högt uppsatt sakkunnig vid regeringen. Alla fyra var klädda i mörka kostymer med slips. De var kortklippta och slätrakade. De ställde sig framför skrivbordet och betraktade chefredaktören med kalla ögon.
Med en nervöst skälvande hand visade Cramigh att besökarna skulle slå sig ner i soffgruppen. Själv satt han kvar vid skrivbordet. Den sakkunnige öppnade munnen:
– Jag förmodar att du vet vem jag är?
Cramigh nickade.
– Du behöver inte veta vilka de tre andra är. Det är nog att du känner till att den här herrn är från säkerhetspolisen. Och att den här representerar ett stort svenskt företag inom vapenindustrin. Den tredje är från FMV eller Försvarets MaterielVerk som vi brukar säga.
Cramigh nickade.
Den sakkunnige drog efter andan, drog med handen genom sitt kortklippta, gråa hår och fortsatte:
– Naturligtvis är det här samtalet konfidentiellt. Jag tror emellertid inte det är någon risk att du skulle föra informationen vidare.
Cramigh ryckte på axlarna:
– Självklart inte.
– Bra. Så här ligger det till. Vi vet en del saker om dig som du förmodligen inte vill ska bli kända. Vi behöver inte gå in på detaljer, låt det räcka med att säga att det handlar om epilepsi och mord.
Cramighs haka föll ner mot bröstet. Ögonen snurrade. Han stammade, samtidigt som han kämpade för att inte överläppen skulle glida upp och blotta tandköttet:
– H-h-hur?
Den sakkunnige tittade frågande på Säpo-mannen, som ryckte på axlarna och nickade.
– Vi har hela jävla mediesverige buggat. Vi har alla bevis vi någonsin kan behöva på att det är du som är mördaren.
Cramigh sjönk ihop. En tår rullade långsamt över kinden. Han suckade djupt.
– Ni har dödat mig…
Den sakkunnige snörpte äcklad på munnen:
– Du är inte så död som vissa andra…
Cramigh rätade plötsligt på sig och utropade:
– Du måste förstå! Det är nödvändigt! Det är min enda chans! Bara tre stycken till! Sedan är jag löst från min förbannelse!
De fyra männen åhörde hans bekännelse utan att röra en min. Cramigh fortsatte:
– Det var voodooprästinnan som sa det. Att enda sättet att få en normal överläpp var att äta en bit av levern från nio epileptiker. Och jag måste bara få en normal överläpp! Ni anar inte vad jag lidit av den ända sedan jag var liten. Vem vill knulla med en människa som visar tandköttet så fort han ler? Har ni någon aning om hur många gånger jag fått nobben på grund av min överläpp?
De fyra männen såg på varandra. Den sakkunnige tittade uttråkat på klockan. Cramigh fortsatte:
– Ni måste fatta: det är en förbannelse!
– Vi skiter i din överläpp, vi skiter faktiskt i morden också, avbröt den sakkunnige brutalt. Eller rättare sagt: vi skiter i dom ifall du samarbetar.
Cramigh lyste plötsligt upp. Han brast i skratt. Han tycktes inte ha hört vad den sakkunnige sa. Han blev riktigt sprallig.
– Vet ni vad? Det är faktiskt skönt att ha blivit avslöjad! Härligt! Underbart! Ni anar inte hur den här hemligheten har tyngt mig. Och jag som lever på offentlighetsprincipen, som är en representant för yttrandefrihet och sanningskärlek… Nu kan jag få en sån där mask precis som doktor Lecter!
Den sakkunnige stönade:
– Lyssna nu: vi tänker hänga ut dig som mördaren ifall du inte gör som vi säger.
– Eller också kanske du trillar ner framför ett tunnelbanetåg… fyllde representanten för vapenindustrin i.
Med en kraftansträngning fokuserade Cramigh på besökarnas ord.
– Visst, visst, vad ni vill…
– Du ska ge det svenska stödet till USA:s kamp mot terrorismen och den svenska vapenexporten till Israel positiv press och släppa in de artiklar som vi skickar dig på debattsidan.
Cramigh såg förvånad ut:
– Jaså är det bara det? Jamen det är inga problem, ni vet att jag står på er sida redan som det är ju! Du och jag har ju setts ute på greenen ibland, du kunde bara slagit en pling ifall du velat ha in nåt på debatt…
De fyra männen såg roat på varandra, glatt överraskade över chefredaktörens rättframma korruptionsvilja. Den sakkunnige sköt in:
– Och om vi blir riktigt nöjda med dig så kan du få följa med på vårens Säpo-resa till Lettland – med barnhusbesök.
– Det här är ju ett fantastiskt samarbete! utbrast Cramigh.
Säpo-mannen plockade fram en whiskyflaska av plast ur innerfickan och hällde upp varsin skvätt åt de närvarande. De skålade broderligt i den fickljumma spriten. En avslappnad stämning spred sig i rummet. Männen började lossa på slipsknutarna. På allmän begäran berättade Cramigh detaljer från morden:
– Den första var ju den där löjliga 35-åriga kassörskan som jag överföll när hon var på väg hem från jobbet. Precis som när det gällde alla de andra hade jag fått tag i hennes identitet genom den stora epilepsikartläggningen häromåret…
– Vi misstänkte det, insköt Säpo-mannen.
– Jag väntade på henne i en liten park nära hennes hem. Fy fan vad ful hon var! En riktig jävla knegare, helt meningslöst liv, frånskild med två snorungar i en hyreslägenhet… helt ohjälplig… hon prenumererade inte ens på min tidning – jag kollade upp det! Hur som helst frågade jag henne om eld, jag visste att hon var rökare, och när hon tände min cigg så flashade jag med överläppen mot henne. Det tog inte mer än fem sekunder innan hon började krampa. Jag släpade in henne i buskarna och fick min första epilepsiavsugning. Fy satan vad skönt! Fattar ni hur bra det glider i fradgan? Och vilket tryck det är i käkarna under konvulsionerna?
På de fyra männens kinder hade små rosor slagit ut under Cramighs underhållande berättelse. Ögonen var glansiga. Det bultade i byxorna. Den sprallige chefredaktören fortsatte gällt:
– Den andra var en gubbe som drev en kvartersbutik. Honom fällde jag från andra sidan disken två minuter före stängningsdags när han slog in mina varor. Medan han låg och skakade på andra sidan kassan stängde jag igen butiken. Sedan släpade jag in honom på lagret. Och en sak kan jag säga: Om det är något som är skönare än en epilepsiavsugning så är det en epilepsiavsugning av nån som inte har några tänder!
Den repliken väckte besökarnas munterhet. Representanten från vapenindustrin, en bred, satt man i fyrtioårsåldern med glasögon, hojtade:
– Du är en rolig jävel du Hugo! Kom hit så får du en puss!
Chefredaktören var inte nödbedd. Och så var orgien igång. Kukarna åkte fram i ett huj. Giriga fingrar och munnar bearbetade ollon, pungar och rövhål. Nersuttna kontorsarslen fick nytt liv. Bleka, håriga kulmagar gneds mot varandra. Grova, lögnaktiga tungor möttes i slemmiga omslingringar.
Andfådda, kåta och nästan lyckliga rullade männen runt och spillde kroppsvätskor på den äkta mattan. Intensiteten i det erotiska affärsmötet växte alltmer. Med FMV-mannens hand kring pungen, ett finger i Säpo-mannens anus och näsan mellan den sakkunniges finniga skinkor transporterades chefredaktör Cramigh till extasens yttersta gränser. Han fick en attack.
– Guds anus! Horor! Lego! Uteliggare! Bögfärs! Invandrare! Lösnummer! vrålade han med vilt rullande ögon och började slå omkring sig med knytnävarna.
Det tog en stund innan de fyra kärva besökarna insåg att chefredaktören fått ett bryt. Han lyckades spruta såväl piss, galla och lymfa som skit omkring sig och slå Säpo-mannen blodig innan de förmådde trycka ner honom på golvet.
– Lugna dig för fan, Cramigh! väste den sakkunnige desperat.
Men ingenting förmådde kyla den charmige seriemördarens rasande glöd, inte ens flaskorna med Loka citron de hällde över honom.
Till slut plockade FMV-mannen fram några små kinapuffliknande sprängladdningar han brukade krydda sina föredragningar med. Han lirkade in en i chefredaktörens anus och tände på stubinen. Sedan rullade de hastigt in honom i den äkta mattan och väntade.
Efter ett tiotal sekunder av spänd tystnad hördes en dov smäll. Lite rök sipprade ut i vardera änden av rullen. De fyra männen avvaktade misstänksamt. Men ingenting hände. De rullade fram Cramigh, som nu var spak som ett lamm. Han log ömsint medan han försiktigt gned sin sotiga stjärtskåra.
– Kära kära vänner… kära kära vänner… det är härligt att njuta i bröders sällskap. Ni har gjort mig oändligt lycklig.
De fyra männen skrattade lättat. Och efter de sedvanliga handskakningarna, ryggdunkningarna och lyckönskningarna skildes man åt.


(Akta dig för dvärgen, Klitty! är slutsåld. Förlaget planerar ett nytryck inom obestämd framtid.)