KLITTY-SPECIAL: DEL 5

[Vi har rört oss bakåt till Anastasia Wahls tredje Klitty-bok. Dess titel får mig fortfarande att rodna varje gång den dyker upp i Förlagssystems databas: herregud! hur kunde detta få ske! hur kunde den döpas till Klitty och mysteriet med den oknullade fittan?!? Den utspelas hur som helst i en mardrömsvärld som har allt för stor likheter med det verkliga livet i en svensk radhusförort för att inte vara fruktansvärd. I kapitel åtta får vi stifta bekantskap med traktens servicehus, den enda plats som hyser någon sorts lycka i detta landskap av förtvivlan och uppgivenhet.]

Ovanför entrén till servicehuset Den gräddade längtan hade någon busig farbror skrivit med röd tuschpenna på väggen:

Gör vad du vill.

Man hade låtit graffitin sitta kvar under åren. Ty den sammanfattade tämligen väl servicehusets syften och metoder, outtalade såväl som ljudligt utbasunerade i högtalarna. De få gamlingar som inte trivdes med den lyckobringande policyn blev inte långvariga, utan flydde oftast hals över huvud redan efter första natten. Men under de trettio åren som servicehuset funnits hade detta bara inträffat sju gånger.
Det var värre med personalen. De unga, nyexaminerade skötarna som anställdes var alltid fullproppade med barnsliga skolboksteorier om hur god omvårdnad skulle se ut, stick i stäv med den friska praktiken på Den gräddade längtan. De som inte lyckades göra sig av med sina fördomar, fick omedelbart sparken av Rådet, som var servicehusets högsta beslutande organ, vars ord var lag.
Rådet utgjordes av tjugo stycken av hemmets gamlingar, som byttes ut varje månad för att motverka en skev maktfördelning. Det samlades dagligen för att dryfta problem och planer. Det hade det gjort ända sedan den dagen för trettio år sedan då de boende i protest mot kommunens njutningsfientliga vårdpolitik ockuperade servicehuset och genom en lång serie sluga manövrer tog över driften och formulerade grundlagen. Sedan dess hade allt varit frid, fröjd, Sodom och Gomorra.
Gamlingarna var Ollonbergens garanterat liderligaste sällar. I en flygelbyggnad huserade dock en särskild enklav med pensionerade statstjänstemän som alla hade ingått i det svenska maktnätverkets hemligaste delar. På kafferasterna pladdrade de senilt om Palmemordet, IB, Estonia, Boforsaffären, Holmérs död, Ådalenmassakern och inte minst de sägenomspunna svenska kolonierna i Delaware, Guadelope, Kamerun, Mongoliet, Cabo Corso och St. Barthélemy med deras härliga slavbordeller.
Det var i stort sett omöjligt för obehöriga att ta sig in. Flygeln var byggd som en fästning för att motstå även fullskaliga militära attacker: minutiösa säkerhetskontroller, grundlig kroppshålegenomsökning av alla utomstående, pansarglas och titaniumväggar, tunglösa eunuckvakter drillade i stridskonster och apterade med två kilo trotyl i tarmarna som sista utväg. Dessutom var de flesta av gamlingarna stapplande dödsmaskiner med många liv på sina rymliga samveten efter lång, trogen och blodig tjänst i den svenska statsförvaltningen.

Den här lördagkvällen skulle det som vanligt bli fest på servicehusets restaurang, Gräddbullen. Partyutskottet hade bokat in dansbandet Sad Vikings, som sedan gammalt var favoriter bland de boende. Skadeglatt och med illa dolda onda avsikter hade man också gått med på att återigen låta den lokala kören Carpe Musicum vara med, trots att den buats ut varenda gång hittills. Kören hade helt enkelt ingen annan scen att uppträda på i grannskapet, vilket partyutskottet utnyttjade för att få ett tillfälle att spöa töntar.
Gamlingarna var laddade. Vinfontänerna plaskade muntert. I otaliga roterande plast­granar dinglade påsar med blandat småfludder. På rummen gick redan entusiastiska förfester med:

Förväntansfullt Viagraknaprande, -snortande, -freebasande och -injicerande
Ömsesidig uppvärmningsonani
Störtfloder av fula ord
Spydiga smädelser av intet ont anande släktingar
Massage av stela leder och lemmar inför kvällens extatiska samliv
Satanistiska ritualer med smådjur och iscensättningar av Hitlers bästa tal för att uppamma en känsla av att vara riktigt ond vilket är en bra utgångspunkt för en lyckad fest
Omläggning av amputationsstumpar, liggsår och annat tjafs som hör ålderdomen till
Rabiat skrävlande om illdåden som skulle begås under natten och dem man begick sist
Förfärdigande av hemmagjorda fyrverkeripjäser
Vässande av specialbeställda vampyrlöständer
Pistolskytte mot tavlor med foton av pliktskyldigt leende barnbarn

… kort sagt allt som hör lyckade förfester till. Naturligtvis handlade många av samtalen om den torra, mycket lilla farbrorn som påträffats död i torktumlaren. Han var ännu anonym. Identifikationen försvårades av att många av servicehusets gubbar var på vift: ute på porr- och/eller knarkinköp, stöldturnéer, museibesök, blindträffar bokade på Internet med förväntansfulla tonårsflickor, eller i de lyckligaste fallen helt enkelt mållöst irrande i senildemensens saliga och sagolika tillstånd. De som nått detta sades leva i ”Det eviga nuet” och behandlades med djup respekt av de gamlingar som ännu inte nått så långt.
Den vanligaste teorin gick ut på att den lilla farbrorn var en sådan helig man som i sin andliga renhet bortom alla materiella gränser helt enkelt lytt en för oupplysta sinnen obegriplig men naturligtvis ädel impuls – och kört sig själv i torktumlaren.
– Respekt, mannen! tjöt en svampig gumma och klappade hyllande med sina härliga hängpattar.
Samtalen hade inget av dödsångest eller nervositet över sig. Gamlingarna var övertygade materialister och därigenom befriade från oron och skuldkänslorna som tron på ett liv efter detta ger upphov till.
– Döden är bara ett moment i det materiella varats oupphörliga rörelse! utropade en hedonistisk akademiker och fick genast kamratligt stryk av några rynkiga runkraggare för att han försökt göra sig viktig genom att påpeka något så självklart.
Men visst visade gamlingarna också omsorg och medlidande på det koncisa och jordnära sätt som var deras:
– Hoppas han njöt!

De drygt tjugo medlemmarna av kören Carpe Musicum väntade i sina hemmasydda scenkläder på att få kliva upp på restaurang Gräddbullens scen. Det var Rune Forsers idé att de skulle bära tunikor i olika färger för att se ut som en regnbåge.
Lite bögigt med regnbågsfärger, tänkte Lennart i sitt stilla sinne och kände pulsen bulta inför mötet med den aggressiva, ålderstigna publiken. Han såg sig om. Lokalen var festligt pyntad. Till sin besvikelse fick han inte syn på Sussi, som sagt att hon kanske skulle komma och titta. Bara hon inte hittade på några dåligheter! Ända sedan Sven-Bo ställt frågan om Sussi var otrogen hade Lennart inte kunnat släppa tanken. Tänk om hon låg med någon annan? Men vem i så fall? Han behövde inte fundera länge: kraftkarlen Karl ”Kalle” Karlsson var en given kandidat.
Hans tvångstankar avbröts när en liten tant klev upp på scenen för att presentera kören. Hon var spritt språngande naken, med undantag för ett par sporrförsedda ridstövlar i svart skinn och en väldig, silverfärgad strapondildo som gungade vällustigt från hennes infallna skrev. Kinkykärringen riktade sig till den glesa publiken och skrockade ondskefullt i den raspiga mikrofonen:
– Tja, välkomna ska ni vara killar och tjejer även om ni inte är så många. Jag är er konferencier ikväll, Bettan heter jag och ingen jävlas med mig!
Hon luftjuckade hotfullt några gånger och fortsatte:
– Det verkar som om publiken sviker kören – igen! Dom flesta kommer nog när vårt suveräna husband Sad Vikings ska spela!
Entusiastiska applåder och visslanden från publiken.
– Men innan våra favorittokbögar tar över, tänkte vi alltså av nån sjuk anledning ge den lokala kören ännu en chans att visa vad dom kan. Ni med närminne känner kanske igen dom, även fast dom klätt ut sig till fåntrattar idag. Kaffe i Musen heter dom!
Elaka skratt från den fåhövdade publiken, inte en enda applåd. Rune Forser protesterade mot det felaktiga namnet, men överröstades av konferencieren, som kraxade i mikrofonen under det att hon fräckt storjuckade med dildon så det gick vågor genom hans aprikosfärgade tunika:
– Välkomna till slakthuset och bättre lycka denna gång! Sätt igång!
När Bettan var på väg ner från scenen, krokade sporrarna på hennes ridstövlar fast i varandra, och hon trillade handlöst över scenkanten. Med ett smärtfyllt, men samtidigt blaserat kvidande landade hon i en rynkig hög på golvet med dildon i vädret. Lennart hörde hur Rune Forser skadeglatt väste:
– Lite tidigt på kvällen för stagediving, va, kärringjävel? Där fick du så du teg.
Medan ett par kraftiga vårdare till allmän skadeglädje bar ut den ilsket gastande Bettan på en bår för att gipsa hennes brutna lårbenshals för trettiosjunde gången, äntrade Carpe Musicum scenen med darr i knä och skräck i blick. Rune Forser ställde sig på sin dirigentpall, specialtillverkad i irländsk gran, och höjde dödsföraktande händerna för att räkna in till den första låten: ett smäktande arrangemang av Beatles ”When I’m 64” som han räknat ut skulle gå hem hos publiken. Sporrade av ledarens mod, drog sångarna djupt efter andan.
Exakt i samma ögonblick som Runes händer gled ut i den karaktäristiska böjen som betydde att sången skulle börja, fylldes restaurang Gräddbullen av ett jordbävningsartat buller. Körsångarna blev stående med öppna munnar. Rune Forser vände sig om och stirrade med vidöppna ögon. Det han såg fyllde hans fördömda, folkpartistiska själ med förtvivlan. Det skulle inte bli någon körsång. Veckorna av ändlösa repetitioner, scenograferande och arrangerande skulle sluta i bottenlös förnedring.
Genom restaurangens entré gled en kolonn motorcyklar med rytande cylindrar. I spetsen rullade en tysk militärmotorcykel från andra världskriget. Under sidovagnens kulspruta hade man monterat en mäktig högtalare som pumpade ut Sad Vikings hitlåt ”Like a Fnask out of Hell” på högsta volym. MC:n kördes av en fetkrallig gubbe i åttioårsåldern med svarta skinnbyxor, naken överkropp och ett vildvuxet, vitt skägg. Över den breda bringan var Sad Vikingssymbolen tatuerad: en gråtande dödskalle med vikingahjälm, som istället för horn bar två slokande penisar. Samma symbol syntes också på de andra MC-gubbarnas bröstkorgar, armar och rakade bakhuvuden.
Carpe Musicums skönsångare backade i dödsångest när MC-gänget ställde upp sig framför scenen. Gubben med sidovagnsmotorcykeln stängde av musiken och gastade i en Telefunkenmegafon, av 1962 års modell:
– Käften ungjävlar! Vi i Röv Angels vill inte höra er jävla skit!
Hans kumpaner vred hotfullt på gashandtagen, nickade instämmande och flashade menande sina närstridsvapen: cykelkedjor, kökssågar, fossiliserade kängurutestiklar, curaredoppade butterfly­knivar, kastanjetter med fastlimmat glassplitter, vässade MonChiChidockor och antika lavemangskannor.
– Har vi sagt åt er att komma hit? Och ändå står ni här igen. Vi får väl se till att den här gången blir den sista.
Rune Forser försökte återta kommandot. Han var ju ändå advokat med egen byrå. Han tog ett steg framåt, bröstade sig i sin aprikosfärgade tunika och utbrast i skräckbrusten falsett:
– Ligister! Visa lite respekt för Ollonbergens kulturbärare, tack!
Jätteskägget bröt ut i ett hostande skrattanfall. Han utspydde några matskedar gulaktigt slem på parkettgolvet innan han röt med en tordönsstämma som megafonen förstärkte till en sonisk trumhinnesprängare:
– Jaså, det låter så? Vi hade tänkt låta er slippa med bara lite stryk. Men nu jääääääävlar.
Han spände ögonen i Forser och beordrade:
– Av med kläderna, bögjävel! Sen ställer du dig på alla fyra med röven hitåt. Oskar, du får äran!
Forser sjönk ihop. Han tappade allt. Han lydde viljelöst den perversa jultomten. En skinntorr nittioåring gled över dansgolvet på en kromglänsande HD till bortre änden av restaurangen. Där stannade han och drog fram en kort lans, vars spets var en jättelik, trubbig, förhistorisk buttplugg .
Alla stod blick stilla av förväntan, skräck, panik eller totalförlamning. HD:n mullrade. Avgasröken bolmade. Rune Forser dröp av svett. För att mildra den ofrånkomliga stöten drog han darrande isär skinkorna med händerna. Kring rövhålet växte klasar av blå hemmorojder som övermogna vindruvor.
Då släppte Oskar kopplingen. Med ett vrål sköt HD:n iväg mot scenen. När bara en meter återstod vred föraren på styret samtidigt som han med utsökt precision och helt utan glidmedel lanspenetrerade Rune Forsers svaga ringmuskel. Körledaren gav ifrån sig ett litet stön och föll avsvimmad ihop med lansen i vädret. Jublet ville aldrig ta slut.

Carpe Musicums medlemmar slet av sig tunikorna och smet kvickt av scenen, glada över att ha undsluppit det utlovade smörjet. De ersattes av Sad Vikings, som plockade med instrumenten inför blickarna på den förväntansfulla publiken. Utanför servicehuset låg radhusområdet stilla under fullmånens ointresserade blick. Inte en människa syntes. Inte en rörelse störde friden utmed den idylliska gatan.
Mördaren hade klättrat upp i ett äppelträd i Sven-Bo Milds trädgård. Hans mördarinstinkt kände att bytet närmade sig, han väntade in det med sinnena på helspänn. Den unkna, sura urinlukten blev allt starkare. Från andra sidan häcken hörde han släpande steg och ett förvirrat muttrande växa sig starkare.
– Man, minst sjuttiofem, benprotes vänster ben, allvarligt lungemfysem … fastslog mördaren.
I nästa ögonblick blev bytet synligt. Det var Serafim Svensson, en nyknullad pensionär från servicehuset, som gått ut för att ta en nypa luft inför kvällens konsert. I vanliga fall brukade han undvika samlag före konserterna, men den här gången hade den gamla kötthandlerskan Lisen Gonorrén kåtat upp honom så grovt med den slipprigaste tänkbara konversation, att han inte vetat någon annan levandes råd än att totalknulla henne bakifrån, osäkert i vilket hål. Nymfotanten var likväl nöjd, och nu behövde han sträcka på benen lite.
Mördaren visste inget vidrigare än kåta pensionärer. De stod för allt han ville utrota: kroppsligt och mentalt förfall, smuts och sexualitet. Han hatade deras kroppslukt, deras gaggande, deras vattniga ögon, deras lealösa liderlighet och i synnerhet fräckheten att vara lyckliga.
Darrande av avsmak drog mördaren på sig ett par tunna latexhandskar och ett munskydd. Han svingade sig ner från trädet och tog upp jakten på gamle Serafim, som glatt och falskt visslande trampade gatan fram. När han nått ett skuggigt parti av trottoaren, slog mördaren till. Han kastade sig över gubben och pressade handen över hans mun. Rysande kände han löständerna lossna, men han behöll sitt kvävande stålgrepp. Med en blandning av triumf och äckel kände han den lilla farbrorns liv rinna iväg och försvinna.
– En mindre! Nu är det bara några miljarder kvar! grymtade mördaren.
Han slängde upp liket på axeln och småjoggade raskt iväg till tvätt­stugan, där Serafim Svenssons kallnade kadaver slängdes in i en ledig torktumlare. Mördaren satte den på högsta effekt: nittio grader, två timmar. Dådet var ett faktum. I morgon skulle grannskapet chockas av fyndet av ännu en död, liten, torr farbror.

På restaurang Gräddbullen var stämningen i topp. Ingen i publiken hade en aning om vad som nyss skett bara ett hundratal meter bort. Sad Vikings spelade den fjärde låten för kvällen, den legendariska countryballaden ”The Bög”. Publiken var sjövild.
Den halvt förlamade Astor Lantz släpade sig gång på gång upp på scenen med sin rullator. Där sög han först lite på den väldige sångarens penis, därefter blottade han och runkade sitt eget, präktiga Viagrastånd för publiken. Slutligen stagedivade han ner i publikhavet tillsammans med rullatorn som var gång åstadkom en grundlig förödelse i form av blödande näsor och hjärnskakningar.
I alla hörn pågick ofattbara orgier av skörlevnad, styggelse och överträdelse:

Gamlingar i stora, svingande knullgungor av naturgummi
Gamlingar som gav varandra vattenlavemang
Gamlingar som halsade rödvin direkt ur fontänen och spydde över varandra med lyckliga stön
Gamlingar som sköt heroin, rökte opium, blandade roppar och vodka, snortade koks
Gamlingar som drog i sig poppers, knaprade ecstasytabletter som Gott&blandat
Gamlingar som tog kuk i röv, fitta, mun, stomiöppning och armhåla
Gamlingar med tungan mellan någons tår
Gamlingar som sög sig själva med knäppande ryggkotor
Gamlingar som piskade gamlingar
Gamlingar som lät sig piskas av personalens yngsta och starkaste skötare
Gamlingar som ylade
Gamlingar som kastade pil på andra gamlingars arslen
Gamlingar som klappade hängbröst i rullstolen, samtidigt som de blev grundligt fittslickade
Gamlingar som fick orgasm
Gamlingar som fick hjärnblödning av njutning
Tre labradorer med fina stamtavlor och laxrosa korsetter
Gamlingar som dog
Gamlingar som snubblade över gamlingar, ramlade på gamlingar, satte sig på gamlingar
Och gamlingar som satte på gamlingar
Framför allt gamlingar som satte på gamlingar och blev påsatta av gamlingar
Gamlingar som käkade varmkorv, inlagda rödbetor och sushi, som sänktes ner i snören från taket av den livrädda kökspersonalen:

– Dessa kallhamrade gamlingar skänker oss ingen ro, sa en kallskänka.
– Nej, ett russin var i maten med sin dick, sa en kock, i köttgrytan till ragu på allt.
Sad Vikings hade varit med förr och lät sig inte störas. En sättning av trummor, bas, klarinett, två gitarrer samt en doande tvåmannarytmsektion med bongotrummor och tamburiner slungade en stadig ström sexiga slagdängor över de extatiska fansen.
Sad Vikings koncept var att spela extremt långsam dansbandsmusik med säregna texter: en blandning av bottenlös melankoli och lycklig hårdporr med stråk av rape metal. Bandmedlemmarna bar den karaktäristiska Sad Vikings-hjälmen med de slokande penisarna. Deras könsorgan var blottade och tillgängliga för publikens spontana kärleksyttringar.
Den sexige sångaren Mad Dog Anderssons sensuella stämma stönade:

Like a bög
With a tender horse
Deep love forlorn
No way out of here
Circumcised with no hope
And a glorious cunt

The Bög knows no destiny
The Bög knows how to party

Noone can tell
Testicles forever swollen
I only love you when I fuck you
Deep dirty love forlorn
Circumcised with nothing to lose
And a beautiful cunt

The Bög …

Det ingick i konceptet att Sad Vikings medlemmar aldrig log på scen. Men ingenting kunde hindra dem från att bli kåta. Femte gången Astor Lantz tog sångarens penis i sin tandlösa mun ställde den sig stolt och röd. Med en triumferande min gjorde gubben v-tecknet innan han kastade sig ut med sin rullator. Nu hann gamlingarna på golvet flytta sig. Den våldsamma skrällen när han slog i parketten dränktes av det tunga bassolot i slutet av ”The Bög”.
Den svärjande pensionären bars ut på bår av de muskulösa skötarna som gick i skytteltrafik mellan partyt och intensivavdelningen. Under tiden runkade sig Mad Dog stillsamt och melankoliskt med sin grova näve medan han hetsade sig genom att blicka ut över den föraning om himmelriket som ägde rum på golvet, och som inte ens gamle Hierohannes Broscht hade kunnat fantisera fram ens i sina mest kokainstinna stunder.
När ”The Bög” klingade ut, fick publikens jubel restaurangens väggar att skaka. Bandet befäste euforin med en blytät version av förra årets stora sommarhit, ”Världens lataste flata”, en mollstämd ballad i sköldpaddsfart. Rummet fylldes av hundratals lågor från cigarettändare i lika många rynkiga händer, när Mad Dog inledde den första versen med sin knullhesa baryton:

Världens lataste flata
är ful som en fet gammal skata

Hon får aldrig någon tjej

För hon orkar aldrig piffa sig

Och världens lataste flata
är för lat för att prata
Så denna hagga
kan inte ragga

[Ja! du hittar Klittyböckerna på förlagets hemsida! har ju sagt det redan!!!]