onsdag 17 mars 2010

CENSUREN I ISRAEL

Israel vill framställa sig som Mellanösterns enda demokratiska, öppna samhälle. Men samtidigt är landet i hög grad en militärstat. Ibland krockar de här båda fakta, som nu, i fallet med den 23-åriga journalisten Anat Kam, som arbetade för internettidningen Walla.

Under sin tid i militärtjänsten lyckades Kam smuggla ut hemliga dokument som visade att IDF (israeliska armén) ägnade sig åt att "targeted killings" dvs mord på oskyldiga palestinier som de ansåg skulle kunna komma att bli farliga, s k "tickande bomber", något som naturligtvis är i högsta grad olagligt och omoraliskt. Det avslöjandet släpptes av journalisten Uri Blaud i dagstidningen Ha’aretz i november 2008.

När det för någon månad sedan avslöjades att det var Anat Kam som var "deep throat", tycks hon ha satts i husarrest av den militära underrättelsetjänsten Shin Bet. Men det är pinsamt att fängsla journalister i ett land som vill vara demokratiskt och ha en fri press. Så ovanpå detta beslut placerades tydligen en militär "gag order”, dvs en stark censur mot att omskriva saken i medierna.

Men det tog inte slut där. För därpå sattes av allt att döma ytterligare en "gag order" ovanpå den första. Det blev med andra ord också förbjudet att skriva om att det var förbjudet att skriva om saken.

Detta har gett upphov till mängder av rykten, bortplockade trådar i forum, bortplockade nyhetsartiklar, konstiga krönikor som är fulla med antydningar om att de inte får skriva om det de skriver om och där kommentarspåren är bortplockade.

I israeliska pappers- och etermedier är det således knäpptyst om Anat Kams öden. Men på nätet är historien ute, bland annat på den judiska, kanadensiska nyhetssajten Shalom Life och hos fredsaktivisten Diane V. McLoughlin.

Återigen ger Internet möjligheter att komma runt traditionella mediers begränsningar. Men blogginlägg och texter på nätet är källmässigt svajiga. Vart tog Israels journalister vägen när en av deras egna hamnade i maktens klor, om det nu är det som har hänt?

Varför håller de tyst?

(Tillägg: ytterligare en text om saken hittar du här.)

1 kommentar:

nyajuliette sa...

Jag är snart 57 år. När jag var runt 20 drömde jag om att arbeta på Kibutz ... När jag var 30 ställde jag mig tveksam till Israels utrikespolitik ... När jag var 40 såg jag bilderna från Shabra och Shatila och började begråta palestiniernas öde ... När jag var 50 insåg jag att Israel är en paranoid apartheidstat ... Efter det senaste gazakriget gav till och med min mamma upp ... Bosättningar, diplomatiska oförskämdheter på sällan skådad nivå, censur, rena lögner ... Ju högre den israeliska regeringen skriker ut sina dementier, ju sannare är påståendet de förnekar. Jag läste din artikel i Ordfront. Kanske är inte allt hopp ute, men jag har svårt att tro det.