Börjat läsa Malte Perssons nya bok vilket aktualiserar en fråga som hemsökt mig ofta. Har fått lära mig att dessa interjektioner skrivs så: eh, å, ah, o. I Maltes bok står det "åh". Sitter här utan Svenska skrivregler (hör er fnysa: en förläggare utan Svenska skrivregler! minsann!). På arbetstapeten är just nu en sista genomgång av översättningen av Alfred de Mussets högromantiska porroman Gamiani, där flämtas och stönas en hel del, då måste stavningen stämma.
Hamnade för övrigt i Sala city, och det uråldriga gjorde sig kännbart:
Först i den sjuttiotre år gamla klädbutiken, med snygga rökrockar från fyrtiotalet, där köptes det hängslen och paraply. Innehavaren, son till butikens grundare, var säkert en gång i tiden två meter lång, nu är han gammal och krökt som ett S, men han låter en inte hjälpa till med något. Däremot far han gärna ut i välgrundade litanior över klädkedjornas urusla kvalitet och sortiment.
Några minuter senare på den kommunala secondhandbutiken. Hittade äntligen en fin kökssoffa. Började lassa in den, då dök en uråldrig farbror upp: "Den där soffan sov jag i som barn." Den visade sig också vara drygt sjuttio år gammal.
Nu står den här i köket i den här uråldriga stugan, och alla de massor av information som dessa föremål bär om händelser för länge sedan är en sorts spöken som uppträder bakom ens rygg, de anas ständigt men håller sig okända.
(För övrigt: hinner inte besvara alla kommentarer, men det är kul att ni håller på! önskar att jag kunde vara så arg, men har blivit mildare med åren – eller tröttare. Ät mig.)
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
ANIMATION!
Lyckades efter sju mödor och femton svåra år göra en gif-animation som ska fungera som annons. Kommersiell, vulgär, utslätad. Precis som detta åldrade ansikte, möjligen bortsett från vanvettet och den moraliska förvirringen som blänker djupt inne i dessa djupt liggande, klarblåa ögon, denna spegel till jag, jag, jag som är en leksak för varats storm.
(För den tekniskt nyfikne: använde gratisprogrammet Giffun. Lättjobbat!)
(Tillägg: å nej! den funkade inte här! Bara förstasidan syns. Så för mycket för denna patetiska triumf. För övrigt gick Florina iväg till trycket idag.)
(Tillägg 2: tjoho! via den här länken kan animationen beskådas (med tanke på allt rabalder om och kring, över och under, i och utanpå allt det senaste kan det LSD-befriade frimärket förefalla obetydligt, och skenet bedrar som vanligt inte.)
(För den tekniskt nyfikne: använde gratisprogrammet Giffun. Lättjobbat!)
(Tillägg: å nej! den funkade inte här! Bara förstasidan syns. Så för mycket för denna patetiska triumf. För övrigt gick Florina iväg till trycket idag.)
(Tillägg 2: tjoho! via den här länken kan animationen beskådas (med tanke på allt rabalder om och kring, över och under, i och utanpå allt det senaste kan det LSD-befriade frimärket förefalla obetydligt, och skenet bedrar som vanligt inte.)
tisdag 29 juli 2008
EN SNABB IN OCH UT
Medan de högt ärade läsarna tydligen har ägnat dagen åt att gnida sig mellan benen medan de betraktar fotot av den svettige, smutsige förläggaren, har den högst densamme ägnat dagen åt att svettas i sin bil över oändliga asfaltsvägar, i bilköer, kryssande mellan Pridefestivalområdets alla knallar. Nu äntligen tillbaka i verkligheten.
Må det nu ha varit värt besväret. Må Bitte Anderssons ljuva Hallongrottan kränga varenda Vertigobok så det blir lite klirr i kalasbyxorna. Må hon leva. Må hon må. Hon är ändå kungen.
Har för övrigt tvingats besluta att skjuta upp utgivningen av Meyrinks Golem. Det är helt enkelt så: inte bara trycka nya böcker nu, måste fokusera på att kränga de som redan kommit. Exempelvis genom att mot förlagets vanliga kutym satsa på lite annonsering.
Er entusiasm över det djupt obscena fotot i det förra inlägget har lett till en allmän, kanske oåterkallelig vulgarisering av förlaget och dess förläggare. I fortsättningen kommer den här kroppen användas maximalt för böckerna. Naken förläggarhud kommer utan tvekan att pryda annonsen.
Får se om minnet av hur gif-animationer tillverkas finns kvar i detta tunga huvud, men den allt för myckna skörlevnaden gör det osannolikt.
Må det nu ha varit värt besväret. Må Bitte Anderssons ljuva Hallongrottan kränga varenda Vertigobok så det blir lite klirr i kalasbyxorna. Må hon leva. Må hon må. Hon är ändå kungen.
Har för övrigt tvingats besluta att skjuta upp utgivningen av Meyrinks Golem. Det är helt enkelt så: inte bara trycka nya böcker nu, måste fokusera på att kränga de som redan kommit. Exempelvis genom att mot förlagets vanliga kutym satsa på lite annonsering.
Er entusiasm över det djupt obscena fotot i det förra inlägget har lett till en allmän, kanske oåterkallelig vulgarisering av förlaget och dess förläggare. I fortsättningen kommer den här kroppen användas maximalt för böckerna. Naken förläggarhud kommer utan tvekan att pryda annonsen.
Får se om minnet av hur gif-animationer tillverkas finns kvar i detta tunga huvud, men den allt för myckna skörlevnaden gör det osannolikt.
måndag 28 juli 2008
PACKAT BÖCKER (IGEN)
Packat massa böcker till Hallongrottans boktält på Pride. Också ordnat med kataloger till RFSU:s BDSM-tält. Och försökt få kontakt med människorna bakom www.sexnovell.se Och betalat räkningar: men tyvärr långtifrån alla. Tvingats föra över mer pengar från egna konton till förlaget.
Förbannade förlag.
Blev till slut så deprimerad att det enda som hjälpte var att bygga. Och vid djävulen! vilket grävande och vilket snickrande! Timtal i förtärande sol, svärjande över envisa bromsar och en hundrakilossten som inte hade den minsta lust att komma upp ur marken. Svettigare än en nyfödd.
Lyssnade på radio, det är ett uppenbart ålderstecken, har aldrig lyssnat på radio förr. Återigen nånting om klassiker i P1, men den här gången utan raseriattacker, rentav med intresse, kanske för att det handlade om kamrat Henrik Petersens lysande översättning av Hamsuns lysande Svält. Så mycket för mina principer! Lika vänskapskorrumperad som alla.
Måste för övrigt ägna mer tid åt att kränga redan utgivna böcker än åt att ge ut nya. Den här skiten håller inte.
Hur som helst: efter fyra timmars vansinnigt grävande och hamrande i genomsvettiga arbetarbyxor och spiksäkra skor var det en FRÖJD och ett PARADIS att ta en simtur i den milda, ljumma sjön. Om bara inte blåsorna i händerna svidit så jävligt.
Loka frågar om hon också får lägga ut porrbilder på sin blogg. Men vad göra? Allt för Vertigoälskarna!
Förbannade förlag.
Blev till slut så deprimerad att det enda som hjälpte var att bygga. Och vid djävulen! vilket grävande och vilket snickrande! Timtal i förtärande sol, svärjande över envisa bromsar och en hundrakilossten som inte hade den minsta lust att komma upp ur marken. Svettigare än en nyfödd.
Lyssnade på radio, det är ett uppenbart ålderstecken, har aldrig lyssnat på radio förr. Återigen nånting om klassiker i P1, men den här gången utan raseriattacker, rentav med intresse, kanske för att det handlade om kamrat Henrik Petersens lysande översättning av Hamsuns lysande Svält. Så mycket för mina principer! Lika vänskapskorrumperad som alla.
Måste för övrigt ägna mer tid åt att kränga redan utgivna böcker än åt att ge ut nya. Den här skiten håller inte.
Hur som helst: efter fyra timmars vansinnigt grävande och hamrande i genomsvettiga arbetarbyxor och spiksäkra skor var det en FRÖJD och ett PARADIS att ta en simtur i den milda, ljumma sjön. Om bara inte blåsorna i händerna svidit så jävligt.
Loka frågar om hon också får lägga ut porrbilder på sin blogg. Men vad göra? Allt för Vertigoälskarna!
söndag 27 juli 2008
BEHIND THE SCENES TILL DEN VIDRIGE
Brukar alltid försöka ta lite behind-the-scenes-foton när vi gör omslagen. Här är Vertigomannen med jättestora polisonger tillsammans med den ojämförliga favoritomslagsfotografen Annika von Hausswolff, i samband med att vi gjorde omslaget till Anastasia Wahls första Klittydeckare, 2002.
Platsen är Hotell Good Night Danielsson vid Norra Bantorget – Gunnar Blå-läsaren med gott minne kanske erinrar sig att det är där den fullständigt ohyggliga inledningsscenen i romanen Den tredje systern utspelar sig. Hotellet var hur snyggt och nergånget som helst – det gick till och med att hyra rum per timme! – och naturligtvis har det offrats i den allmänna snygghets- och homogeniseringsterrorn som rasar överallt...
Platsen är Hotell Good Night Danielsson vid Norra Bantorget – Gunnar Blå-läsaren med gott minne kanske erinrar sig att det är där den fullständigt ohyggliga inledningsscenen i romanen Den tredje systern utspelar sig. Hotellet var hur snyggt och nergånget som helst – det gick till och med att hyra rum per timme! – och naturligtvis har det offrats i den allmänna snygghets- och homogeniseringsterrorn som rasar överallt...
fredag 25 juli 2008
PÅ TAL OM ONDSKA
(Ur arkivet:) Den enastående översättaren Hans Johansson och Vertigomannen poserar framför ruinerna av Markis de Sades slott i La Coste, i april 2006. Och ja, Hans är ca en halvmeter längre än sin förläggare.
(Insåg förresten nyss att inlägg som skrivs på under en tid placeras på det datum då de påbörjades, så nya kan plötsligt komma längre bak! får lära mig bättre...)
(Insåg förresten nyss att inlägg som skrivs på under en tid placeras på det datum då de påbörjades, så nya kan plötsligt komma längre bak! får lära mig bättre...)
torsdag 24 juli 2008
MER CHESTERTON
Lyckats spåra upp ytterligare G K Chesterton-samlingar. Visst skulle det gå att göra en "Samlade Fader Brown-noveller" på Vertigo. Men efter hand blir det enahanda, samma tricks används gång på gång, även om det stundtals blixtrar och dånar av poetiska infall och paradoxala, närmast mystiska utfall. Och sen är det ju det här med katolicismen. Vertigo ge ut en bok med en präst som hjälte? En PRÄST? Skriven av en katolsk konvertit? Måste nog tänka mig för ordentligt.
Ändå: så snyggt när hjälten ska beskriva hur han löser alla dessa mordgåtor: "Ser ni, det var jag som tog livet av alla de här människorna." Och att den lille fader Brown, med sitt stora, kala huvud och sina små fötter, beskrivs som ett litet bylte. Är över huvud taget svag för ord som bylte, knota, klump, lump, stump.
Ändå: så snyggt när hjälten ska beskriva hur han löser alla dessa mordgåtor: "Ser ni, det var jag som tog livet av alla de här människorna." Och att den lille fader Brown, med sitt stora, kala huvud och sina små fötter, beskrivs som ett litet bylte. Är över huvud taget svag för ord som bylte, knota, klump, lump, stump.
tisdag 22 juli 2008
FÖRLAGETS FÖRSTA RELEASEFEST
Från det nyöpnade arkivet: ett par foton från förlagets första ordentliga releasefest, 1996. Vi firade Horace Walpoles Borgen i Otranto och möjligen också Léo Malets Barnablod i en källarlokal på Bondegatan. Publiken ser road ut. Förläggaren yrar omkring och skjuter med knallpulverpistol: han är sig lik, ensam, isolerad, som en Kung Lear i sitt eget påhittade kungadöme långt utanför all rimlig intersocial verklighet. Men skjortan?
Paul Soares sitter med skinnbyxor och verkar belåten. Det borde han göra: hans Walpole-översättning är fantastisk. Minns att även Eva X Moberg var där: hon spelade över huvud taget en viktig roll i förlagets barndom.
Paul Soares sitter med skinnbyxor och verkar belåten. Det borde han göra: hans Walpole-översättning är fantastisk. Minns att även Eva X Moberg var där: hon spelade över huvud taget en viktig roll i förlagets barndom.
FRANKFURT
Frankfurtmässan! Femton år för sent (för den som glömt firar Vertigo femtonårsjubileum i år) är det dags: Vertigomannen i Frankfurt. Billigt flyg och billigt hotell bokade. Ska ordna ett kompendium på engelska med info om förlaget och våra förnämliga, formidabla, fascinerande, förstklassiga, fantastiska författare:
Den vidunderlige Martin Tistedt – den gastkramande CJ Håkansson - den enastående Gunnar Blå - den sublime Nikanor Teratologen - den sagolika Salka Sandén - den storartade Sofia Albertsson - den suveräne Odd Ahlgren - den berusande Bo Sjökvist - den monumentale Kjell Lekeby - den häpnadsväckande Anastasia Wahl.
Ska alltså helt enkelt göra mitt jobb, det är på tiden: två stressiga, hektiska, plågsamma dagar i bullrande vanvett med kompendier, visitkort, ständiga leenden, en mot min natur stridande oblyghet. Förfärligt. Och storartat.
Den vidunderlige Martin Tistedt – den gastkramande CJ Håkansson - den enastående Gunnar Blå - den sublime Nikanor Teratologen - den sagolika Salka Sandén - den storartade Sofia Albertsson - den suveräne Odd Ahlgren - den berusande Bo Sjökvist - den monumentale Kjell Lekeby - den häpnadsväckande Anastasia Wahl.
Ska alltså helt enkelt göra mitt jobb, det är på tiden: två stressiga, hektiska, plågsamma dagar i bullrande vanvett med kompendier, visitkort, ständiga leenden, en mot min natur stridande oblyghet. Förfärligt. Och storartat.
REELL OCH FIKTIV ONDSKA
Rättegången mot Anders Eklund och den kommande mot Radovan Karadzic får mig att fundera över ondskan. Ibland – just i sådana sammanhang – kan det stinga till av dåligt samvete över min och Vertigos kärlek till den fiktiva ondskan, till den onda litteraturen. Samtidigt blir det nästan alltid uppenbart att den reella ondskan illustrerar Hannah Arendts tes om "den banala ondskan".
Dessa förövare, gärningsmän, bödlar, torterare, mass-, serie- och yrkesmördare är oftast förkrympta, halvt efterblivna, misslyckade töntar helt i avsaknad av det som gör den litterära ondskan så stark i sin romantik, sin sublimitet och fasa. Verklighetens "Anders Eklund" har ingenting alls gemensamt med "jätten Minski" i Sades Juliette.
Gränsen mellan det reella och fiktiva verkar hur tydlig som helst. Samtidigt finns det tusen komplikationer. För även de reella mördarna verkar i en fiktiv värld, de är uppfyllda av myten om mördaren som förmedlas via såväl journalistikens som fiktionens myter. Och å andra sidan kan vi alla vara mördare, som fader Brown ständigt påpekar: där inne finns alla möjligheter till såväl förintelse som skapande. Och förstörelsen kan stundom vara det bästa skapandet.
Tar själv ofta för givet vissa gränsdragningar som noga taget är synnerligen problematiska. Min moral vilar på det: känslor kan inte fördömas, däremot handlingar. Fantasin måste få vara gränslös, men i praktiken är lagens linjer nödvändiga. Tanken måste vara fri, verkligheten kringskuren.
Men om det vi kallar "verkligheten" som såväl Kant som de moderna och postmoderna gång på gång bevisat är symbolisk till sin natur är motsättningar mellan känsla/fantasi/dröm/fiktion/tanke å ena sidan och handling/liv/praktik/verklighet ytterst provisoriska.
Och där går Vertigomannen alltid vilse, samtidigt som han av någon anledning hela tiden stannar på rätt sida: och detta "hela tiden", som är en effekt av den illusoriska tron på gränsen, visar att denna gräns trots allt ändå är verksam.
Så, till slut: varför den onda litteraturen? För att, som William Blake sa, "ondska är energi"? Ja. Och för att den, som Bataille sa, är "den återfunna barndomen", som låter oss dö utan att dö i en permanent revolution.
Dessa förövare, gärningsmän, bödlar, torterare, mass-, serie- och yrkesmördare är oftast förkrympta, halvt efterblivna, misslyckade töntar helt i avsaknad av det som gör den litterära ondskan så stark i sin romantik, sin sublimitet och fasa. Verklighetens "Anders Eklund" har ingenting alls gemensamt med "jätten Minski" i Sades Juliette.
Gränsen mellan det reella och fiktiva verkar hur tydlig som helst. Samtidigt finns det tusen komplikationer. För även de reella mördarna verkar i en fiktiv värld, de är uppfyllda av myten om mördaren som förmedlas via såväl journalistikens som fiktionens myter. Och å andra sidan kan vi alla vara mördare, som fader Brown ständigt påpekar: där inne finns alla möjligheter till såväl förintelse som skapande. Och förstörelsen kan stundom vara det bästa skapandet.
Tar själv ofta för givet vissa gränsdragningar som noga taget är synnerligen problematiska. Min moral vilar på det: känslor kan inte fördömas, däremot handlingar. Fantasin måste få vara gränslös, men i praktiken är lagens linjer nödvändiga. Tanken måste vara fri, verkligheten kringskuren.
Men om det vi kallar "verkligheten" som såväl Kant som de moderna och postmoderna gång på gång bevisat är symbolisk till sin natur är motsättningar mellan känsla/fantasi/dröm/fiktion/tanke å ena sidan och handling/liv/praktik/verklighet ytterst provisoriska.
Och där går Vertigomannen alltid vilse, samtidigt som han av någon anledning hela tiden stannar på rätt sida: och detta "hela tiden", som är en effekt av den illusoriska tron på gränsen, visar att denna gräns trots allt ändå är verksam.
Så, till slut: varför den onda litteraturen? För att, som William Blake sa, "ondska är energi"? Ja. Och för att den, som Bataille sa, är "den återfunna barndomen", som låter oss dö utan att dö i en permanent revolution.
CHOCKSKADAD
Kallade det tydligen semester. Vissa har fem veckor, andra tre dagar – under vilka datorn knappt startades (knappt). Tillbringade helgen i huvudstaden, möte på möte, bland annat en norsk litteraturjournalist som intervjuade mig för tidskriften Vinduet, samt författaren till Nasjonalsatanisten... Visade dem det förfärliga gamla helveteshålet Carmen. Bar hur som helst mitt plommonstop, det uppväger en hel del.
Blev dock chockskadad av de 48 timmarna i staden. Härligt att återvända till skogen. På vägen, i bilen, åhördes något slags litteraturprogram i P1 (Klassikertimmen?). De pratade om Lady Chatterley's älskare. Alltså, uppriktigt sagt? Där sitter tre vuxna människor och pratar som barn om en litterär text. De moraliserar, de vräker ur sig sina små synpunkter, de håller med varandra till det bittra slutet.
Okej, det är ingen bra roman, men kan inte dessa påstått bildade och intelligenta människor åtminstone försöka göra ordentliga läsningar, analysera, reflektera stort och fritt över litteratur, språk, stil, gestaltning, ideologi? Eller, om de finner objektet dåligt, försöka skapa något vackrare själva i sina reflexioner?
Men det värsta av allt: deras tonfall. Detta kulturmänniskeidiom. En särskild tillgjord hänförelse, med starka betoningar på alla stavelserna i banaliteterna de kläcker ur sig. Det är som att höra ett kyrkkaffe. Litteraturen är som deras religion, men den kräver att de inte ägnar sig allt för kritiskt åt den.
Skulle ju inte hålla på och kritisera medier, säger Loka. Hon har rätt. Går till sjön istället. Kanske slår sönder nåt.
Blev dock chockskadad av de 48 timmarna i staden. Härligt att återvända till skogen. På vägen, i bilen, åhördes något slags litteraturprogram i P1 (Klassikertimmen?). De pratade om Lady Chatterley's älskare. Alltså, uppriktigt sagt? Där sitter tre vuxna människor och pratar som barn om en litterär text. De moraliserar, de vräker ur sig sina små synpunkter, de håller med varandra till det bittra slutet.
Okej, det är ingen bra roman, men kan inte dessa påstått bildade och intelligenta människor åtminstone försöka göra ordentliga läsningar, analysera, reflektera stort och fritt över litteratur, språk, stil, gestaltning, ideologi? Eller, om de finner objektet dåligt, försöka skapa något vackrare själva i sina reflexioner?
Men det värsta av allt: deras tonfall. Detta kulturmänniskeidiom. En särskild tillgjord hänförelse, med starka betoningar på alla stavelserna i banaliteterna de kläcker ur sig. Det är som att höra ett kyrkkaffe. Litteraturen är som deras religion, men den kräver att de inte ägnar sig allt för kritiskt åt den.
Skulle ju inte hålla på och kritisera medier, säger Loka. Hon har rätt. Går till sjön istället. Kanske slår sönder nåt.
fredag 18 juli 2008
SEMESTER & CHESTERTON
Det blev nästan lite för roligt där ett tag. Men tycker om det så: längre perioder av vardag, arbete, rentav en viss förnöjsamhet och elementära njutningar – och så korta, explosiva avbrott av gränslös extas: the REAL semester. Inte gjort vad som kallas ett vettigt handtag på hela veckan. Det var ungefär så där Bataille tänkte sig att livet skulle organiseras.
Nu tillbaka i verkligheten (som Loka ger 8 av 10 poäng). Läser Chestertons Fader Brown-noveller - vilken Mästare han var! Tipsad av Borges, har förstås redan för länge sedan läst Mannen som var torsdag (som Bakhåll tydligen gett ut i nytryck alldeles nyss), men det här är alldeles enastående. Kanske en Chesterton-volym på Vertigo?
Hegemonin och Homunculus till trycket idag, försenade men inte så farligt.
Nu tillbaka i verkligheten (som Loka ger 8 av 10 poäng). Läser Chestertons Fader Brown-noveller - vilken Mästare han var! Tipsad av Borges, har förstås redan för länge sedan läst Mannen som var torsdag (som Bakhåll tydligen gett ut i nytryck alldeles nyss), men det här är alldeles enastående. Kanske en Chesterton-volym på Vertigo?
Hegemonin och Homunculus till trycket idag, försenade men inte så farligt.
lördag 12 juli 2008
"POETEN ARBETAR"
Det sägs att Pierre Reverdy (tror det var han) satte upp en skylt på sin dörr när han gick och la sig och sov: POETEN ARBETAR.
En sanning: det som är den intellektuellas verkliga produktion sker oftare under vila än under det konkreta arbetet.
Joggade igår, det var förfärligt men ändå härligt. Till sjön, ner i vattnet, och sedan hem, en dryg halvmil. Svär över mig själv, över detta eländiga. Och ändå: något händer, och så plötsligt: en idé, en lösning på ett problem. I det här fallet om upplägget av Händel-boken.
Fått ännu fler bra idéer idag, just pga icke-arbete. Gått och laddat inför dispositionen till boken om Oljekrönet som ska bli en samproduktion med Daniel Berg, men inte skrivit. Sätter mig till slut: skriver alltihop på en kvart, det bara fälls ut, väller fram, färdigt.
Det gäller att lita på att miraklet sker. Men det slår nästan aldrig fel.
En sanning: det som är den intellektuellas verkliga produktion sker oftare under vila än under det konkreta arbetet.
Joggade igår, det var förfärligt men ändå härligt. Till sjön, ner i vattnet, och sedan hem, en dryg halvmil. Svär över mig själv, över detta eländiga. Och ändå: något händer, och så plötsligt: en idé, en lösning på ett problem. I det här fallet om upplägget av Händel-boken.
Fått ännu fler bra idéer idag, just pga icke-arbete. Gått och laddat inför dispositionen till boken om Oljekrönet som ska bli en samproduktion med Daniel Berg, men inte skrivit. Sätter mig till slut: skriver alltihop på en kvart, det bara fälls ut, väller fram, färdigt.
Det gäller att lita på att miraklet sker. Men det slår nästan aldrig fel.
fredag 11 juli 2008
FILM, FILM, FILM
För att vara en blogg som ska handla om ett bokförlags göranden och låtanden blir det mycket filmprat här. Hittade precis den här suveräna sajten: www.archive.org som innehåller en massa gratis film, musik och text (public domain). Kolla in film noir- och skräckavdelningen!
Den skadeståndstörstande översättarens jurister gick med på ett uppskov i förhandlingarna till slutet av augusti, så semestern kan fortsätta relativt ostörd.
Slog mig plötsligt att en del av läsarna av den här bloggen inte känner till Vertigofilmerna som ligger på Youtube. Ni kollar här: www.youtube.com/edenborg Tittar då och då på Opp med morrhåren, tiger! och Nästan inne bara för att påminna mig själv: memento mori. Vilken avgrund av dåligt affärssinne och gränspsykotiska, alkoholiserade förvirringar.
Den skadeståndstörstande översättarens jurister gick med på ett uppskov i förhandlingarna till slutet av augusti, så semestern kan fortsätta relativt ostörd.
Slog mig plötsligt att en del av läsarna av den här bloggen inte känner till Vertigofilmerna som ligger på Youtube. Ni kollar här: www.youtube.com/edenborg Tittar då och då på Opp med morrhåren, tiger! och Nästan inne bara för att påminna mig själv: memento mori. Vilken avgrund av dåligt affärssinne och gränspsykotiska, alkoholiserade förvirringar.
torsdag 10 juli 2008
JOY DIVISION
Såg äntligen Control igår. Underligt att det tog mig så lång tid. Var över huvud taget något lite krampartat med utgivningen av änkan Deborahs Beröring långt ifrån. Men det är ju en fin bok.
Satt halvpackad på Arvikafestivalen och en skäggig engelsman kom fram till bokbordet tillsammans med en storvuxen roadie. Skägget:
- Look, they have this in swedish.
Han pekade på Beröring långt ifrån. Jag.
- Have you read it?
Han tittade på mig som om jag vore en idiot. Sedan pekade han på omslagsfotot:
- Nice picture.
Och gick sin väg. Sekunden efteråt insåg jag att det var Peter Hook (basisten i JD). Bilden på omslaget var ett foto som den femtonårige Vertigomannen-to-be tog på Linköpings kyrkogård i början av 80-talet, direkt påverkade av omslaget till Closer.
Tänk att ha fått se Joy Division live! Ian Curtis, hur jobbig han än framstår i boken och filmen, förblir en metafysisk hjälte. En sak: Joy Division spelade knappast rock i ordets gamla betydelse av att vagga på höfterna. En mindre sexuell musik är svår att hitta. Händel är rena porrfilmssoundtracket i jämförelse. Eller kanske sexuell: men i så fall i Ballards och Gunnar Blås mening.
(På tal om film: Daniel blev så rädd att han krossade ett glas i handen när vi såg den fantastiska A l'interieur häromdagen... en riktig ångvält till film, och slutbilden var ett renässanskonstverk...)
Satt halvpackad på Arvikafestivalen och en skäggig engelsman kom fram till bokbordet tillsammans med en storvuxen roadie. Skägget:
- Look, they have this in swedish.
Han pekade på Beröring långt ifrån. Jag.
- Have you read it?
Han tittade på mig som om jag vore en idiot. Sedan pekade han på omslagsfotot:
- Nice picture.
Och gick sin väg. Sekunden efteråt insåg jag att det var Peter Hook (basisten i JD). Bilden på omslaget var ett foto som den femtonårige Vertigomannen-to-be tog på Linköpings kyrkogård i början av 80-talet, direkt påverkade av omslaget till Closer.
Tänk att ha fått se Joy Division live! Ian Curtis, hur jobbig han än framstår i boken och filmen, förblir en metafysisk hjälte. En sak: Joy Division spelade knappast rock i ordets gamla betydelse av att vagga på höfterna. En mindre sexuell musik är svår att hitta. Händel är rena porrfilmssoundtracket i jämförelse. Eller kanske sexuell: men i så fall i Ballards och Gunnar Blås mening.
(På tal om film: Daniel blev så rädd att han krossade ett glas i handen när vi såg den fantastiska A l'interieur häromdagen... en riktig ångvält till film, och slutbilden var ett renässanskonstverk...)
onsdag 9 juli 2008
SNICKAREN
Världens sämsta affärsmän är också en av världens allra sämsta snickare. Ändå snickrar han. Förra sommaren: ett boklager. Den här sommaren: ett gym.
Samma orsak till att han är så usel på att spela schack: han tar ett steg i taget, kan inte tänka flera steg framåt. Det är också en av reglerna i The Taikon Way. Blir dock väldigt många epicykler och regressiva reparationer då.
Hur som helst, här ett foto av de första två redskapen:
Läser för övrigt Plautus komedier. Skrattar ofta. Underligt att tvåtusentvåhundraåriga texter fortfarande är så roliga. Makarna av vår tids komedier borde lära av dem: dialogerna skulle kunna bli bättre, även om Superhero Movie var vansinnigt rolig som den var ("The Sexual Predators"... den exploderande papegojan... begravningsscenen... Stephen Hawkins-elakheterna...).
Köpte ett plommonstop i måndags. Hittade lite pengar på ett konto som glömts bort.
Samma orsak till att han är så usel på att spela schack: han tar ett steg i taget, kan inte tänka flera steg framåt. Det är också en av reglerna i The Taikon Way. Blir dock väldigt många epicykler och regressiva reparationer då.
Hur som helst, här ett foto av de första två redskapen:
Läser för övrigt Plautus komedier. Skrattar ofta. Underligt att tvåtusentvåhundraåriga texter fortfarande är så roliga. Makarna av vår tids komedier borde lära av dem: dialogerna skulle kunna bli bättre, även om Superhero Movie var vansinnigt rolig som den var ("The Sexual Predators"... den exploderande papegojan... begravningsscenen... Stephen Hawkins-elakheterna...).
Köpte ett plommonstop i måndags. Hittade lite pengar på ett konto som glömts bort.
fredag 4 juli 2008
KAN, VILL, TÖRS!
Det gick: skrev. Inte skrev som i skrevet utan skrev som i imperfekt av skriva. Nästan hela våren har detta plågat: Händel-boken, påbörjad, en bra bit på väg och inte så jävla illa, och sen tusen miljarder surrande saker, små problem, nödvändiga uppgifter, ständiga konkurshot, trassel, föreläsningar, artiklar, trasiga kaffemaskiner, ångest, förvirring, orgier och annat mera som bara skjuter upp, förskjuter, beskjuter.
Och så. Klassiskt tricks, som när någon ska sluta röka: bestäm ett datum. Då. När detta och detta är klart. Då ska inget annat göras. Då ska DET göras. Men inte idag. Kanske om tre dagar. Men då. Och så arbetar det i bakhuvudet under tiden, hjärnstädning sker, logistiken ordnas omedvetet, det görs plats, omprioriteringar äger rum.
Tiotusen tecken på en halvtimme. En sorglig scen, där unge Händel har inbillat sig att hans bästa vän vill ligga med honom, men det är bara ett missförstånd, det är en pinsam scen, han gråter och runkar och tänker på Jesus. Förfärligt! Och festligt! Och det bara spys ur mig, liksom redan färdigskrivet.
Det är inte inspiration det handlar om: det är förarbetet.
Och så. Klassiskt tricks, som när någon ska sluta röka: bestäm ett datum. Då. När detta och detta är klart. Då ska inget annat göras. Då ska DET göras. Men inte idag. Kanske om tre dagar. Men då. Och så arbetar det i bakhuvudet under tiden, hjärnstädning sker, logistiken ordnas omedvetet, det görs plats, omprioriteringar äger rum.
Tiotusen tecken på en halvtimme. En sorglig scen, där unge Händel har inbillat sig att hans bästa vän vill ligga med honom, men det är bara ett missförstånd, det är en pinsam scen, han gråter och runkar och tänker på Jesus. Förfärligt! Och festligt! Och det bara spys ur mig, liksom redan färdigskrivet.
Det är inte inspiration det handlar om: det är förarbetet.
torsdag 3 juli 2008
SMOLK I GLÄDJEBÄGAREN
Har skrivit ut och ska posta iväg slutkorret på Hegemonin: några dagars frist innan det allra sista petet innan filerna går iväg till tryckeriet! Hurra!
Lyckas dock inte undkomma irritationen över den där översättaren som vill ha skadestånd för att han inte fick läsa korr: hans jurister backar inte en tum. Tjugetusen spänn! Alltså, ur hans perspektiv är det förstås en väldigt dålig sak att få sin text ändrad utan att få godkänna. Ur förlagets perspektiv ser det ut som om han vill ha en massa betalt för att vi rättade felen i hans översättning.
Får lust att låta det gå till rätten: såg Anatomy of a Murder (1959). James Stewart har aldrig varit bättre, vilken suverän skådis han var. Ser mig hålla ömsom tårdrypande, ömsom rasande pläderingar inför en häpen rätt. I ena sekunden anföra sinnessjukdom, i andra nedkalla himlens förbannelse över mänskligheten, i tredje citera ur Hegemonin och i den fjärde sekunden framvisa mina svältande stackars barn för att vinna nämndemännens sympati. Jarry skulle ha varit stolt över mig.
Men nu blir det väl istället den vanliga, lite småsura ordningen. Den går ju också att skratta åt. Risken att bli dömd till skadestånd + att betala rättegångskostnaderna = en given konkurs. Och då blir det inga fler Vertigoböcker förstås. Och då blir alla förlagets små vänner så ledsna.
Lyckas dock inte undkomma irritationen över den där översättaren som vill ha skadestånd för att han inte fick läsa korr: hans jurister backar inte en tum. Tjugetusen spänn! Alltså, ur hans perspektiv är det förstås en väldigt dålig sak att få sin text ändrad utan att få godkänna. Ur förlagets perspektiv ser det ut som om han vill ha en massa betalt för att vi rättade felen i hans översättning.
Får lust att låta det gå till rätten: såg Anatomy of a Murder (1959). James Stewart har aldrig varit bättre, vilken suverän skådis han var. Ser mig hålla ömsom tårdrypande, ömsom rasande pläderingar inför en häpen rätt. I ena sekunden anföra sinnessjukdom, i andra nedkalla himlens förbannelse över mänskligheten, i tredje citera ur Hegemonin och i den fjärde sekunden framvisa mina svältande stackars barn för att vinna nämndemännens sympati. Jarry skulle ha varit stolt över mig.
Men nu blir det väl istället den vanliga, lite småsura ordningen. Den går ju också att skratta åt. Risken att bli dömd till skadestånd + att betala rättegångskostnaderna = en given konkurs. Och då blir det inga fler Vertigoböcker förstås. Och då blir alla förlagets små vänner så ledsna.
onsdag 2 juli 2008
PORNOLOGI OCH SEXOGRAFI
Det finns en massa sexologer. Vem som helst kan kalla sig det. Och det finns en massa pornografer. Ofta vill de inte kalla sig det.
Vertigo, å andra sidan, ägnar sig åt raka motsatsen: sexografi och pornologi.
Sexografi eftersom det handlar om sexuella och erotiska skildringar utanför porrindustrin. Pornologi eftersom det handlar om en syn på erotik som inte är gymnastisk och feel-good utan som betonar det förtvivlade, besatta, överskridande - det smutsiga i filosofisk mening, alltså det allra mänskligaste av allt.
Ville bara berätta det.
Vertigo, å andra sidan, ägnar sig åt raka motsatsen: sexografi och pornologi.
Sexografi eftersom det handlar om sexuella och erotiska skildringar utanför porrindustrin. Pornologi eftersom det handlar om en syn på erotik som inte är gymnastisk och feel-good utan som betonar det förtvivlade, besatta, överskridande - det smutsiga i filosofisk mening, alltså det allra mänskligaste av allt.
Ville bara berätta det.
DN OCH LÄCKBERG
Råkade läsa DN på nätet i morse. Skrattade flera gånger åt Lotta Olssons stenhårda sågning av Camilla Läckberg med underrubriken "Rekord i fånighet". Det intressanta är väl själva analysen av varför så himla många människor vill läsa dessa böcker, som är skrivna av en person som tydligen sagt att hon ser sig som en småföretagare och inte som en författare.
Samtidigt: Olssons recension är jättelång. Har inte sett papperstidningen men det handlar säkert om ett uppslag, och kanske nåt på ettan också. Kanske svider det i småföretagaren, men all reklam är ju bra reklam och hon lär nog inte orka klämma ut en enda tår på vägen till banken. Den maximala uppmärksamheten - bestämd redaktionellt - svär mot recensentens värdering. Budskapet blir kluvet.
Frågan är: varför recensera alls? För femton år sen var det fortfarande självklart att litteraturbevakningen skulle ägna sig åt böcker som presenterades som litteratur, inte åt tjugofemöresdeckare. Men sen kom deckarvågen, utlandsframgångarna, Mankell. Spökar nån sorts snedvriden fotbollsentusiastisk nationalism bakom redaktionernas beslut?
Samtidigt: Olssons recension är jättelång. Har inte sett papperstidningen men det handlar säkert om ett uppslag, och kanske nåt på ettan också. Kanske svider det i småföretagaren, men all reklam är ju bra reklam och hon lär nog inte orka klämma ut en enda tår på vägen till banken. Den maximala uppmärksamheten - bestämd redaktionellt - svär mot recensentens värdering. Budskapet blir kluvet.
Frågan är: varför recensera alls? För femton år sen var det fortfarande självklart att litteraturbevakningen skulle ägna sig åt böcker som presenterades som litteratur, inte åt tjugofemöresdeckare. Men sen kom deckarvågen, utlandsframgångarna, Mankell. Spökar nån sorts snedvriden fotbollsentusiastisk nationalism bakom redaktionernas beslut?
DET POSTMODERNISTISKASTE BOKFÖRLAGET
Det blev Truman Capotes In Cold Blood: snygg hårdkokt stil, näsa för detaljerna och verklighetens aspekter. Realism har dock aldrig varit min starka sida och blott i undantagsfall (och i så fall helst magisk realism) väckt min passion.
Nu småputs på Hegemonin innan slutkorret skickas iväg. Har lovat mig själv att ta ledigt så snart den, Paracelsus-boken och Florina har skickats iväg till tryckeriet nästa vecka. Resten av juli: semester. Bara arbeta om det finns lust, och inget förlagsjobb, bara eget skriva, kanske lite översätta, möjligen redigera film, snickra. Det låter fullständigt främmande: vi pratar om en människa som arbetat 24/7 de senaste tio åren. Herre, hur ska det gå?
Satt för övrigt igår och läste bloggar som handlar om modernt förlagsarbete och framtiden (Publishing Talk och Publishing 2.0). Det är underligt hur mycket av det Vertigo gjort de senaste åren som dessa internetgurus och framtidsanalytiker verkar tycka är helt rätt: använda "sociala media" och interaktiviteten maximalt, inte lägga pengar på reklam, nischa hårt, låta förlaget vara mer än bara ett namn, uppmana författare att göra hemsidor och blogga, osv osv.
Bara det att det för det mesta inte har handlat om entreprenörsprofetiska snilleblixtar utan oftast om rent nödtvång: förlaget har inga pengar men här ligger tusen ex av en bok. Gör nåt!
Vad som helst!
Det är där The Taikon Way skapas. Ett steg framåt, två åt sidan, en grop åt andra, och falla själv däri, kanske se stjärnorna därnerifrån och få en lysande idé, plötsligt avslöja en nedgrävd skatt, rena turen, men också någon form av sjuklig intution.
För helvete: skulle kunna börja föreläsa om det här, tjäna GROVA pengar. Men det får bli i morgon, eller nästa år.
Nu småputs på Hegemonin innan slutkorret skickas iväg. Har lovat mig själv att ta ledigt så snart den, Paracelsus-boken och Florina har skickats iväg till tryckeriet nästa vecka. Resten av juli: semester. Bara arbeta om det finns lust, och inget förlagsjobb, bara eget skriva, kanske lite översätta, möjligen redigera film, snickra. Det låter fullständigt främmande: vi pratar om en människa som arbetat 24/7 de senaste tio åren. Herre, hur ska det gå?
Satt för övrigt igår och läste bloggar som handlar om modernt förlagsarbete och framtiden (Publishing Talk och Publishing 2.0). Det är underligt hur mycket av det Vertigo gjort de senaste åren som dessa internetgurus och framtidsanalytiker verkar tycka är helt rätt: använda "sociala media" och interaktiviteten maximalt, inte lägga pengar på reklam, nischa hårt, låta förlaget vara mer än bara ett namn, uppmana författare att göra hemsidor och blogga, osv osv.
Bara det att det för det mesta inte har handlat om entreprenörsprofetiska snilleblixtar utan oftast om rent nödtvång: förlaget har inga pengar men här ligger tusen ex av en bok. Gör nåt!
Vad som helst!
Det är där The Taikon Way skapas. Ett steg framåt, två åt sidan, en grop åt andra, och falla själv däri, kanske se stjärnorna därnerifrån och få en lysande idé, plötsligt avslöja en nedgrävd skatt, rena turen, men också någon form av sjuklig intution.
För helvete: skulle kunna börja föreläsa om det här, tjäna GROVA pengar. Men det får bli i morgon, eller nästa år.
tisdag 1 juli 2008
DÅLIG PÅ MYCKET ANNAT OCKSÅ
Är inte bara världens sämsta affärsman – är dålig på många andra saker också. Exempelvis snickra: har idag snickrat ihop två myggfönster och en tidningssamlare. Alltså, herregud. Har aldrig sett något så illa passande, snett och vint i mitt liv. Förmår inte, saknar begåvningen, är förvirrad och slarvig. Vill gärna att det ska gå fort. Detta måste också föras till reglerna i The Taikon Way: Gör allting för fort.
Läste ut Lord Jim. Fascinerande med Joseph Conrad: hans förmåga att hålla fast vid ett moraliskt dilemma, vid en enda frågeställning i en 300-sidig roman som myllrar av karaktärer, beskrivningar, situationer. Och ändå håller han hela tiden fokus på detta moraliska centrum (i det här fallet en fråga om heder och feghet, om svek och att vilja bevisa sitt värde för sig själv). Och så naturligtvis ett förfärligt tragiskt slut.
Vad läsa nu: Truman Capote eller Miguel Cervantes?
Önskar att det fanns ett fokus på hemmafronten också. Men denna c-myborgtillvaro är illavarslande fladdrig. Skriver och skriver: det blir bara fragment av fragment.
Kanske skall allting kristalliseras när Hegemonin med noder och allt obönhörligen ligger på tryckeriet.
PS. Skicka pengar! Kulturrådet betalade bara ut halva litteraturstödet för Aretinos Samtal för att upplagan var för stor för deras smak. Alla konton är tömda! Fordringsägarna biter mig i hälarna! Tänker fö lägga ut fler bilder från detta smutsiga förflutna: era uppmuntrande tillmälen sporrar. Allt kan dra åt helvete. Grattis på födelsedagen, kosmos. DS.
Läste ut Lord Jim. Fascinerande med Joseph Conrad: hans förmåga att hålla fast vid ett moraliskt dilemma, vid en enda frågeställning i en 300-sidig roman som myllrar av karaktärer, beskrivningar, situationer. Och ändå håller han hela tiden fokus på detta moraliska centrum (i det här fallet en fråga om heder och feghet, om svek och att vilja bevisa sitt värde för sig själv). Och så naturligtvis ett förfärligt tragiskt slut.
Vad läsa nu: Truman Capote eller Miguel Cervantes?
Önskar att det fanns ett fokus på hemmafronten också. Men denna c-myborgtillvaro är illavarslande fladdrig. Skriver och skriver: det blir bara fragment av fragment.
Kanske skall allting kristalliseras när Hegemonin med noder och allt obönhörligen ligger på tryckeriet.
PS. Skicka pengar! Kulturrådet betalade bara ut halva litteraturstödet för Aretinos Samtal för att upplagan var för stor för deras smak. Alla konton är tömda! Fordringsägarna biter mig i hälarna! Tänker fö lägga ut fler bilder från detta smutsiga förflutna: era uppmuntrande tillmälen sporrar. Allt kan dra åt helvete. Grattis på födelsedagen, kosmos. DS.