torsdag 14 februari 2008

HÄNDEL

Hur mycket får en hitta på när en skriver om en historisk gestalt? Sitter med Händel-romanen, så litet är känt om hans barndom, det är fritt fram för fantasin. Vilka ord, vilka uttryck kan användas när en skriver om slutet av 1600-talet?
Det mesta går an, men så plötsligt dyker något idiomatiskt upp som vibrerar av 2008, det måste bort, men godtyckligheten är uppenbar, det är en sorts rytmkänsla riktad mot olika tidsandor. Skar tonåringar sig i armarna runt 1700? Fanns det ens tonåringar? Varför ens bry sig? Det är ändå en text som skrivs nu: historicismen borde kunna lämnas därhän.
Likväl: en känsla av att vilja respektera de döda, det liv de levde.
En sak är jävligt säker angående den här romanen: Händel hade hatat den. Ändå är det de här orden som vår tid spyr ur sig när den drabbas av hans musik.
(Och nu har "jag" rentav blivit "vår tid"!)

1 kommentar:

Rasmus sa...

Haha! En annan lovar att genomföra experimentet att under en hel dag säga "vår tid" i stället för "jag".

Frågan är bara vad "vår tid" då ska ersättas med, men "sammanbrottet" kanske kan duga.