"Skrik", som den svenska utgåvan heter, är egenartade dikter. En röst som kväder, hädar, längtar och – kanske – förkunnar. Nästan varje dikt är som en komprimerad novell där besattheten framträder starkare: "Jag skälver under din lyckliga hand. /Jag dricker blodet som rymmer från din snittade mun. Det svarta lakanet slingrar sig under våra flätade ben./ Och du tuggar på mitt avslitna öra medan/jag sjunger ditt namn och mina trasiga drömmar".

Bernur (Björn Kohlström) gör sedvanligt en verklig läsning i sin välformulerade recension:

"... vad är det för skrik titeln indikerar? En varning, ett hot, ett löfte? Hon tilltalar olika adressater, några av dem levande, andra döda. Problemet med att skrika är att volymen måste skruvas upp, när chockverkan börjar avta. Men jag ska inte förneka att ibland lyckas Mansour nå rätt in i läsarens kritiska öga, när hon lyckas vinna fantasins gunst. När denna oslagbart påhittiga fantasi övertrumfar det vanemässiga och manierade skriver hon dikter som fortsätter att slå med sitt röda våldshjärta.
Varje dikt kan ses som enhetlig och avslutad, en inkapslad ampull som nog ska intas i måttliga doser. Men de kan också ses som en del i ett större mönster av berättande. En berättelse om våld, sex, blod, skräck, ångest, hopplöshet, dödslängtan. Ett mönster som vill omvandla din världsbild, ge dig tillträde till nya dimensioner. Det är inget för den kräsmagade."
 
Här kan den beställas: http://sphinxforlag.se/skrik/