ANTECKNINGAR OM HEGEMONIN

Här några anteckningar om vissa nyckeltermer i Laclaus&Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin som kanske kan vara användbara vid läsningen av denna extremt krångliga och extremt inspirerande bok:

DISKURS – allt meningsfyllt (inklusive sådant som kallas ting, tanke, ord, gester, institutioner osv), ett begrepp som ska överträffa dikotomin tanke-verklighet. En enskild diskurs vill dock fixera elementen i diskursitivitetsfältet till moment genom artikulering. Dock förutsätts existensen av en mångfald av diskurser, en öppenhet som hela tiden hotar och som gör förändring naturlig. (Men: är antalet diskurser oändligt? Hur många diskurser får plats i en diskurs? Finns det en diskursens ”storlek” och hur bestäms den?).
ELEMENT – ett tecken som är mångtydigt utan fixerad plats, som befinner sig i det flytande diskursivitetsfältet (som utgörs av diskursiva möjligheter dvs element). Vissa element utsätts för ständiga reartikuleringar (Laclau kallar dem senare ”flytande signifikanter”, exempelvis terrorism, frihet, jämställdhet).
MOMENT – ett artikulerat element, partiellt fixerat genom artikulering i en diskurs genom att andra betydelser och möjligheter utesluts.
ARTIKULERING – operationen som ger ett element en fixerad betydelse, förvandlar det till moment i en enskild diskurs genom uteslutning.
NOD – ett moment (Laclau kallar det senare för ”tom signifikant”) som fungerar som ett centrum kring vilket ekvivalens- eller differenskedjorna utgår (t ex ”utanförskap”), som gör det möjligt att förvandla element till moment – det skiljer sig från de andra momenten genom sin obestämbarhet (man också säga att det fungerar som axiomet i ett logiskt system).
SUBJEKTPOSITION – ersätter idén om subjektet genom att betona det positionella i upprättandet av identiteter, som alltså inte är något naturligt eller givet utan uppstår genom hegemoniska praktiker.
EKVIVALENS – ekvivalenslogiken förenklar alla motsättningar och skillnader i det politiska rummet genom att upprätta likheter mellan olika positioner, mest extremt i två motsatta delar (t ex arbetarklass och borgerskap).
DIFFERENS – differenslogiken förökar det politiska rummet och gör det mer komplext (och enar det samtidigt: jfr ”en nation av fria individer”).
ANTAGONISM – antagonismerna utgör samhällets gräns, det som visar på dess omöjlighet och påvisar dess politiska natur. Ett villkor för antagonismens uppkomst är ”den ekvivalenta förskjutningen av distinkta subjektpositioner”.
HEGEMONI – den hegemoniska praktiken utesluter andra möjligheter och tolkningar och frågeställningar, men hade varit omöjlig och onödig ifall diskurserna kunnat vara tillslutna. Den hegemoniska praktikens mål är objektivitet: där momentet framstår som självklart och som den enda sanningen. ”Hegemonins effekter uppstår alltid ur ett överskott av mening som skapas genom en förskjutningsoperation.” Hegemonisering handlar om att ta på sig helheten, att försöka representera det universella/samhället.

DEN MÅNGFALDIGA IDENTITETENS PROBLEM

Tänkte idag på människor som ÄR författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, serietecknare, konstnärer, bokhandelsarbetare, politiker ELLER sotare: alltså såna som identifierar sig med EN yrkesroll.

Inbillar mig att det ger dem en massa fördelar: en självklar plats i nätverk, olika privilegier, fler stipendier. Detta beror nog dels på att det är lättare att hantera dem, dels på att det är lättare att räkna med deras lojalitet, de egenskaper som gör dem till integrerade medlemmar av en viss grupp.

För solitären/kameleonten/idioten som är författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, caféinnehavare OCH översättare (dock inte sotare, serietecknare eller politiker) förefaller det vara mer komplicerat. Pratar om mig själv förstås: får inga stipendier, är inte en självskriven medlem av någon grupp pga en halv tillhörighet i för många, är en råtta i en källare.

Inbillar mig att detta kräver mycket mer jobb, förutom att det förstås är mer jobb, förstå mig rätt. Kanske dags att downsiza: skära bort en del feta bitar ur den här kroppen och sälja till lägstbjudande, krympa mitt huvud, säga till översättarna (nej, förresten: författarna! nej, förresten: förläggarna! nej, förresten…): ÄR EN AV ER OCH BARA ER!

VÄRLDENS VÅLDSAMMASTE VÖRLAG

För att visa att våldet, sadismen och förintandet inte är enkelriktade här på förlaget, denna bild ur arkivet (Vertigomannen med långt hår!), det skulle ha blivit omslaget till thrillern Krigets hyenor som aldrig kom ut (översättningen såldes vidare till Boris på Kraft&Kultur som nyligen påstod att han fortfarande tänker ge ut den) (den taskiga belysningen, kroppsarbetarens uppsyn och det allmänna virrvarret får den att se nästan otäckt verklig ut, heh?):

BALLARD LEVER!

Tur i oturen.

ÄNNU EN MORGON

Cyklande genom slasket, långsamt, långsamt för att bli alltför svettig, långsamt för att inte cykla omkull i mörkret, kylan, snöstormen... en engelsk ljudbok med Greenes The Third Man i hörlurarna... befinner mig i ett sönderbombat Wien, vid en begravning... samtidigt på väg över Strömbron, cykelfilen helt igenomslaskad... får i den mötande filen syn på ett helt annat slags sällskap: ridande poliser, kungliga vagnar, kuskar i artonhundratalskläder... Och inne i vagnarna...

... araber.

Alltså, sådana riktiga araber, som i Tintin, som ser ut som oljeshejker. Varför sitter de i de kungliga vagnarna på väg genom mörkret och snömodden?

Slirar förbryllad vidare mot KB samtidigt som Harry Limes kropp (eller?!) sänks i den frusna österrikiska jorden. Ser fram emot att äta lunch med KG Johansson, den briljante översättaren av den briljante och nyligen avlidne JG Ballards briljanta Skändlighetsutställningen.

ARS LABORANDI

Förstår ibland varför så många vill bli förläggare. Det måste vara det här de tänker på: ligga i sängen med en sprakande brasa i öppna spisen och ett lätt snöfall utanför fönstret, minutiöst gå igenom en vacker, välskriven text, väga orden på guldvåg, skriva små noteringar i marginalen till översättaren... Hm, det låter nästan för bra för att vara sant.

Redaktörsläser Niklas Darkes snygga översättning av Stig Sæterbakkens regniga noir-roman Osynliga händer. Det är fascinerande med dessa lager på lager av tolkningar och (miss)förståelser,i alla dessa varianter, från semantik till semiotik, från musik till grammatik. Och mitt i alltihop: någon sorts röst, en illusion av mänsklighet, av karaktärers verklighet: och vilka karaktärer, det är en mäktig roman, den drar läsaren ner i avgrunden.

Skördar för övrigt frukterna av en ny metod: att ta ledigt på helgen, istället vila, ägna mig åt annat. Det är inte säkert att arbetet gynnas av att arbetaren arbetar konstant.

BLOD! SMÄRTA! PULKÅKNING!

Vill heller inte undanhålla er det blodiga resultatet av vinterns första pulkaåkning: