Internetuppkopplingen på det bisarra hotellet Londra i Istanbul var långsammare än gamla tiders telefonmodem, så bloggandet fick ta en paus.
Diskussionen om litterär barnpornografi genererade en massa kommentarer och frågor. En lite oväntad följd är att jag överväger att riva upp mitt gamla beslut om att INTE ge ut Josefine Mutzenbacher. Har lite svårt att motivera att jag inte ger ut den klassikern, ifall jag nu försvarar utgivningen av Louÿs fantastiska roman. Ska ta en titt på den igen.
I Turkiet träffade jag bland annat förläggaren och översättaren av Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom, det var hemskt spännande och roligt. Det var inte minst intressant att se vilka tabun som kläms åt i olika kulturer. Förläggaren satt på en översättning av Apollinaires De 11 000 spöna, som han inte kunde ge ut för då skulle han troligen bli åtalad och dömd.
Jag frågade varför han kunde ge ut Sades böcker, men inte Apollinaire, och han svarade att det var på grund av scenerna med incest. Det var alltså inte för att det var barn inblandade, utan själva incesten som var det stora tabut.
När Per Meurling gav ut Apollinaires bok på 60-talet ("Furst Vibescu") censurerade han utan att ange det bl a ett långt parti där Vibescu våldtar ett spädbarn. När Vertigo gav ut boken förra året finns partiet med. Jag funderade aldrig särskilt starkt över saken: det verkade absurt att ge ut censurerade texter. Och Apollinaires bok är så fullkomligt surrealistisk att den bildar någon sorts ren litteratur, med knivskarpa gränser mot den så kallade verkligheten.
Det jag kallar poesi bärs av ett monstruöst hat mot verkligheten, mot kosmos och mot människan. Arbetssättet utgörs av oupphörliga fel, snedsteg och brott. Det jublande kaos framträder i läsningens mellanrum när ordningen och vardagen förintas. Ren partystämning, med andra ord. Den enda etiska regeln för litteraturen är att vara fri och vacker.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
tisdag 26 februari 2008
måndag 18 februari 2008
KOMMENTAR TILL KOMMENTARERNA
Borde ha väntat mig att förra inlägget skulle generera en diskussion. Så nu är vi där: förläggarens ansvar. Och ja: det är "litterär kvalitet" som är förläggarens ansvar, inte ansvaret för handlingar som på nåt sätt tänks kunna inspireras av litterära texter.
Det juridiska ansvaret får domstolarna stå för: eventuellt skulle såväl Barnahandlerskan, De elvatusen spöna som De 120 dagarna i Sodom kunna leda till åtal för brott mot barnpornografilagen, som även inkluderar pornografi där verkliga barn inte har utnyttjats (utan som exempelvis visar vuxna människor klädda som barn). Men vad skulle det säga om den lagen ifall Markis de Sades texter förbjöds i Sverige år 2008? samtidigt som de ges ut i Turkiet...
Att litteraturen är ett fält där bland annat moraliska frågor kan prövas på ett spännande och handgripligt sätt är inte samma sak som att litteraturen bör vara moralisk, snarare tvärtom: det är just genom att litteraturen – via en pakt mellan läsaren och författaren – är amoralisk som den kan närma sig moraliska frågor utifrån. Enligt Bataille är litteraturen den ständigt "återfunna barndomen", där det råder en frihet bortom gott och ont.
Därmed inte sagt att litteratur inte kan vara inspirerande. Det sägs att drogromantiken i film och musik inspirerar ungdomar att testa knark: men få verk är så inspirerande på det området som Ernst Jüngers Psykonauterna (som dock inte är en skönlitterär text). Och visst kan läsningen av Sade väcka tankar hos läsaren som kan leda till ett experimenterande på det erotiska området. Men ingen tror väl att en text gör en icke-pedofil till pedofil? Hur många är det inte som i sina fantasier ser Pippi Långstrump som det sexigaste som vandrat i ett par olikfärgade stay-ups, utan att för den skull tända på barn?
(Bakfull, hällde i mig en flaska rödvin framför Charlies änglar: Full Throttle igår efter att ha jobbat i 24 timmar i sträck bakom baren med bara en kort paus för dålig sömn. Åker till Istanbul imorgon: hoppas kunna träffa kvinnan som översätter Markis de Sade till turkiska.)
Det juridiska ansvaret får domstolarna stå för: eventuellt skulle såväl Barnahandlerskan, De elvatusen spöna som De 120 dagarna i Sodom kunna leda till åtal för brott mot barnpornografilagen, som även inkluderar pornografi där verkliga barn inte har utnyttjats (utan som exempelvis visar vuxna människor klädda som barn). Men vad skulle det säga om den lagen ifall Markis de Sades texter förbjöds i Sverige år 2008? samtidigt som de ges ut i Turkiet...
Att litteraturen är ett fält där bland annat moraliska frågor kan prövas på ett spännande och handgripligt sätt är inte samma sak som att litteraturen bör vara moralisk, snarare tvärtom: det är just genom att litteraturen – via en pakt mellan läsaren och författaren – är amoralisk som den kan närma sig moraliska frågor utifrån. Enligt Bataille är litteraturen den ständigt "återfunna barndomen", där det råder en frihet bortom gott och ont.
Därmed inte sagt att litteratur inte kan vara inspirerande. Det sägs att drogromantiken i film och musik inspirerar ungdomar att testa knark: men få verk är så inspirerande på det området som Ernst Jüngers Psykonauterna (som dock inte är en skönlitterär text). Och visst kan läsningen av Sade väcka tankar hos läsaren som kan leda till ett experimenterande på det erotiska området. Men ingen tror väl att en text gör en icke-pedofil till pedofil? Hur många är det inte som i sina fantasier ser Pippi Långstrump som det sexigaste som vandrat i ett par olikfärgade stay-ups, utan att för den skull tända på barn?
(Bakfull, hällde i mig en flaska rödvin framför Charlies änglar: Full Throttle igår efter att ha jobbat i 24 timmar i sträck bakom baren med bara en kort paus för dålig sömn. Åker till Istanbul imorgon: hoppas kunna träffa kvinnan som översätter Markis de Sade till turkiska.)
fredag 15 februari 2008
MAMMAS TRE FLICKOR
Försöker varje arbetsdag översätta åtminstone ett par sidor. Översättandet fungerar både som en meditation och en övning i skrivande, synnerligen viktigt för den egna språkanvändningen.
Har dessutom nu den ovanliga ynnesten att översätta en vansinnigt vacker text, Pierre Louÿs Trois Filles de leur Mère vilket får bli Mammas tre flickor. Det är en erotisk roman från 1926 som Susan Sontag hävdade var en av de allra bästa inom genren.
Firar idag att de första hundra sidorna av boken är färdigöversatta! Halvvägs... Språket är en ren njutning; har aldrig haft tillfälle att få arbeta med såna gnistrande dialoger, Louÿs var en verklig mästare.
Läste inte boken innan. Blir roligare att översätta om en inte vet hur det ska sluta. Men sånt kan vara problematiskt: Efter ett trettiotal sidor dök plötsligt den tioåriga lillasystern Lili upp i handlingen med uttalanden som "du kan knulla mig var du vill utom mellan brösten – för det har jag inga!"
La boken åt sidan. Tänkte bittert att hundra timmars jobb gått åt helvete, den är boken kan ju inte ges ut: glorifiering av sex med barn känns inte rimligt (hade just lagt Josefine Mutzenbacher åt sidan av den anledningen). Det tog en kvart av tvivel, sedan satte översättandet igång igen: en sådan här vacker text kan bara inte censureras bort. Och någon stans måste allt vara tillåtet, och då är litteraturen ett bra ställe.
Känner som flera av recensenterna av Gabrielle Wittkops vidunderliga Barnahandlerskan: det är märkligt att älska en text och samtidigt spontant avsky dess innehåll. Kanske är det en bedrift när en författare får oss att älska det vi avskyr? Men det är en naiv synpunkt; naturligtvis börjar inte läsaren bli kåt på barn bara för att hon älskar texten. Snarare gör de här böckerna vad litteraturen ska: vidgar fantasins rum, låter oss ikläda oss de mest främmande känslor, pröva att leva de mest skilda liv.
Louÿs är för övrigt en författare som i grunden insett att litteratur inte handlar om att beskriva, utan om att gestalta. Vilka starka karaktärer han målar upp i Mammas tre flickor bara med hjälp av deras röster!
Dialogen är nog den mest sabbade litterära formen i vår tid: eviga, vardagspratshärmande dialoger i tv, film, teater och litteratur är rena döden för den sällsynta röst som litteraturen kan ge liv åt. För ett botemedel: kolla Bogarts och Bacalls dialoger i inledningen av The Big Sleep.
Har dessutom nu den ovanliga ynnesten att översätta en vansinnigt vacker text, Pierre Louÿs Trois Filles de leur Mère vilket får bli Mammas tre flickor. Det är en erotisk roman från 1926 som Susan Sontag hävdade var en av de allra bästa inom genren.
Firar idag att de första hundra sidorna av boken är färdigöversatta! Halvvägs... Språket är en ren njutning; har aldrig haft tillfälle att få arbeta med såna gnistrande dialoger, Louÿs var en verklig mästare.
Läste inte boken innan. Blir roligare att översätta om en inte vet hur det ska sluta. Men sånt kan vara problematiskt: Efter ett trettiotal sidor dök plötsligt den tioåriga lillasystern Lili upp i handlingen med uttalanden som "du kan knulla mig var du vill utom mellan brösten – för det har jag inga!"
La boken åt sidan. Tänkte bittert att hundra timmars jobb gått åt helvete, den är boken kan ju inte ges ut: glorifiering av sex med barn känns inte rimligt (hade just lagt Josefine Mutzenbacher åt sidan av den anledningen). Det tog en kvart av tvivel, sedan satte översättandet igång igen: en sådan här vacker text kan bara inte censureras bort. Och någon stans måste allt vara tillåtet, och då är litteraturen ett bra ställe.
Känner som flera av recensenterna av Gabrielle Wittkops vidunderliga Barnahandlerskan: det är märkligt att älska en text och samtidigt spontant avsky dess innehåll. Kanske är det en bedrift när en författare får oss att älska det vi avskyr? Men det är en naiv synpunkt; naturligtvis börjar inte läsaren bli kåt på barn bara för att hon älskar texten. Snarare gör de här böckerna vad litteraturen ska: vidgar fantasins rum, låter oss ikläda oss de mest främmande känslor, pröva att leva de mest skilda liv.
Louÿs är för övrigt en författare som i grunden insett att litteratur inte handlar om att beskriva, utan om att gestalta. Vilka starka karaktärer han målar upp i Mammas tre flickor bara med hjälp av deras röster!
Dialogen är nog den mest sabbade litterära formen i vår tid: eviga, vardagspratshärmande dialoger i tv, film, teater och litteratur är rena döden för den sällsynta röst som litteraturen kan ge liv åt. För ett botemedel: kolla Bogarts och Bacalls dialoger i inledningen av The Big Sleep.
torsdag 14 februari 2008
HÄNDEL
Hur mycket får en hitta på när en skriver om en historisk gestalt? Sitter med Händel-romanen, så litet är känt om hans barndom, det är fritt fram för fantasin. Vilka ord, vilka uttryck kan användas när en skriver om slutet av 1600-talet?
Det mesta går an, men så plötsligt dyker något idiomatiskt upp som vibrerar av 2008, det måste bort, men godtyckligheten är uppenbar, det är en sorts rytmkänsla riktad mot olika tidsandor. Skar tonåringar sig i armarna runt 1700? Fanns det ens tonåringar? Varför ens bry sig? Det är ändå en text som skrivs nu: historicismen borde kunna lämnas därhän.
Likväl: en känsla av att vilja respektera de döda, det liv de levde.
En sak är jävligt säker angående den här romanen: Händel hade hatat den. Ändå är det de här orden som vår tid spyr ur sig när den drabbas av hans musik.
(Och nu har "jag" rentav blivit "vår tid"!)
Det mesta går an, men så plötsligt dyker något idiomatiskt upp som vibrerar av 2008, det måste bort, men godtyckligheten är uppenbar, det är en sorts rytmkänsla riktad mot olika tidsandor. Skar tonåringar sig i armarna runt 1700? Fanns det ens tonåringar? Varför ens bry sig? Det är ändå en text som skrivs nu: historicismen borde kunna lämnas därhän.
Likväl: en känsla av att vilja respektera de döda, det liv de levde.
En sak är jävligt säker angående den här romanen: Händel hade hatat den. Ändå är det de här orden som vår tid spyr ur sig när den drabbas av hans musik.
(Och nu har "jag" rentav blivit "vår tid"!)
onsdag 13 februari 2008
DE LÄRDES REPUBLIK
Har den senaste tiden konsumerat ovanligt mycket offentlighet: någon gav mig en provprenumeration på DN. Dessutom är ena hörluren paj på telefonen, så det blir P1 istället under cykelturerna.
Detta oändliga tjattrande i kanal efter kanal, i lager på lager, med sitt eviga NU, kan å ena sidan vara inspirerande, å andra sidan förvirrande och distraherande. Har aldrig känt nån lust att delta i samtidens debatter, men ofta känt en lust att delta i det Stora Samtalet som pågår under århundradena: läsa Ariosto och skriva vidare.
Å ena sidan kan det framstå som en längtan efter att bygga monument, bli ihågkommen och läst efter kroppens slut. Å andra sidan kan det vara njutningen i att uppgå i en diskursiv, femte dimension. För hur skoj var det att umgås med Hobbes eller Wollstonecraft? Är det inte bättre att bara möta det bästa hos dem, deras vackraste texter, och svara på dem?
Båda dessa längtor har en sak gemensam: viljan att transcendera den egna döden. Men medan den första är fåfäng och egocentrisk, kan den andra framstå som generösare och jaglösligare. Kanske är det rentav så att denna drift att söka medlemskap i De lärdes republik är densamma som driver mig att då och då förlora mig själv i en störtflod av erotik, rus och skönhet? Vardagen tillåter ju sällan att människan visar det bästa hos sig.
Detta oändliga tjattrande i kanal efter kanal, i lager på lager, med sitt eviga NU, kan å ena sidan vara inspirerande, å andra sidan förvirrande och distraherande. Har aldrig känt nån lust att delta i samtidens debatter, men ofta känt en lust att delta i det Stora Samtalet som pågår under århundradena: läsa Ariosto och skriva vidare.
Å ena sidan kan det framstå som en längtan efter att bygga monument, bli ihågkommen och läst efter kroppens slut. Å andra sidan kan det vara njutningen i att uppgå i en diskursiv, femte dimension. För hur skoj var det att umgås med Hobbes eller Wollstonecraft? Är det inte bättre att bara möta det bästa hos dem, deras vackraste texter, och svara på dem?
Båda dessa längtor har en sak gemensam: viljan att transcendera den egna döden. Men medan den första är fåfäng och egocentrisk, kan den andra framstå som generösare och jaglösligare. Kanske är det rentav så att denna drift att söka medlemskap i De lärdes republik är densamma som driver mig att då och då förlora mig själv i en störtflod av erotik, rus och skönhet? Vardagen tillåter ju sällan att människan visar det bästa hos sig.
tisdag 12 februari 2008
(DETALJER TILL EN VISS DAG)
Tänker mig att det här inte ska bli en dagbok. Skrev förra inlägget mest som ett svar till alla som ständigt frågar: "hur hinner du?" Inser att det bara ser stressigt och jobbigt ut. Vill lägga till att det är ett privilegium att sitta på Glänta-möte med intelligenta och bildade människor och diskutera kommande tidskriftsnummer, världens undergång, demokratibegrepp och The Cure; att ägna tid varje dag åt samtal om intressanta och nya tankar; att slutligen träffa Roland Lysell i bastun och diskutera romantisk filosofi, rättspraxis och sanningshorisonter. Det är ett fantastiskt privilegium.
Tränger vidare genom Ariosto: det är så bra. Och ofta roligt, som när Rasande Roland dumpar den första gevärsprototypen i havets djup, eftersom han anar att krutet och kulvapnen skulle förstöra den ridderliga striden man mot man och gynna fegisar, hycklare och svikare. Vad skulle han sagt om en president i ett skyddsrum med fingret på knappen?
Tränger vidare genom Ariosto: det är så bra. Och ofta roligt, som när Rasande Roland dumpar den första gevärsprototypen i havets djup, eftersom han anar att krutet och kulvapnen skulle förstöra den ridderliga striden man mot man och gynna fegisar, hycklare och svikare. Vad skulle han sagt om en president i ett skyddsrum med fingret på knappen?
EN VISS DAG
Vakna, sätta av alarmet, klä mig, äta, läsa tidning, cykla till fiket. Svara på några mail, ordna med lite papper. Cykla till bokföringsfirman, lyssna på radio. Sitta i möte om skatt, moms, fakturor, inte riktigt förstå. Cykla till KB. Fika med en hugad förlagsarbetare, prata litteratur, porr och bokbransch. Lyssna på Händel. Rodda med Textmässan. Skriva instuderingsfrågor till kurshäftet för grundkursen i idéhistoria. Skriva en dikt. Skriva på Händel-romanen. Förbereda en föreläsning. Skriva i bloggen. Fylla i några blanketter. Översätta lite Pierre Loüys. Cykla till fiket, äta lite god Viktor-mat, prata mycket, rodda. Cykla till Södra station. Åka pendeltåg. Föreläsa i ett par timmar. Åka pendeltåg. Cykla till fiket, äta lite. Ha möte med Stockholmsavdelningen av Gläntas redaktion. Cykla till simhallen, simma, basta, prata. Cykla hem. Spela pictionary? Titta på Bionic woman? Äta Losec. Sätta på pyjamas. Låsa ut katten. Krama flickvännen. Släcka lampan. Förhoppningsvis sova.
Göra som de gamla romarna: inte nyttja ordet "jag".
Göra som de gamla romarna: inte nyttja ordet "jag".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)