MINNEN AV MILLE MARKOVIC

Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men ändå.

I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille, påpekar kriminologen Jerzy Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde gangstern var att han överlevt så länge.

Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av kungafotot och annat mera. Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och paranoid, och den satte sina spår i oss alla.

Idag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han skrämde mig den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.

Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska: "Känner du hur hård jag är?" Hans skämtlynne var starkt och grovt.

Det var den sista gången jag träffade Mille. Det råkade också vara samma dag som jag fått reda på att Stig Sæterbakken dött. Att Mille själv blev dödad nästan exakt två år senare gör saken konstig. Det är ett meningslöst sammanträffande, ändå kommer de här båda männen, som inte hade något gemensamt alls och skulle ha avskytt varandra, för alltid vara förknippade i mitt minne.

Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade, rånade, utnyttjade.

Han hotade också var och varannan människa han stötte på, inklusive författarna och mig - som han avkrävde hela intäkterna av bokförsäljningen ifall jag missade deadline.

Att han själv skulle ha dödat finns det dock inget som talar för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst i reaktionerna på biografin, som var laddade med rasism av typen "kriminell jugge hotar vår kung".

På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:

Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett mord.

NY UPPLAGA AV BERÄTTELSEN OM O

Så här vackert blir det nya omslaget till vår nya utgåva av Pauline Réages klassiska Berättelsen om O, i Bengt Söderberghs översättning. Den gamla storpocketutgåvan som vi gav ut 2005 pryder bokhyllorna hos många herrans svenskar, men nu får läsarna chansen att tillägna sig något väldigt mycket vackrare, hårdbandat och trådbundet; omslaget är signerat Loka Kanarp.

Dessutom har förlagets briljanta vapendragare Agneta Tröjer försett utgåvan med ett fylligt efterord som berättar den märkliga historien om Anne Desclos / Dominique Aury / Pauline Réage och hennes mästerverk.

Finns i butik runt första mars.

MIN MEST DEPRIMERADE BOK

Häromveckan var jag i Malmö och uppträde på den fantastiska erotikbutiken Justine & Juliette. Jag hade bestämt mig för att läsa en eller två texter som jag skrivit i namnet Gunnar Blå, så jag kikade igenom de tre novellsamlingarna.

Den tredje och sista av dem heter Du äter mitt ansikte och ännu fler historier. Den kom ut våren 2012. Den är utan tvekan medie- och distributionsmässigt ett av Vertigos största fiaskon någonsin. Den fick ytterligt få recensioner, endast en av dem utanför nätet, sålde minimalt.

Jag har ofta undrat varför. De tidigare böckerna togs emot på andra, generösare sätt. Berodde det på att pseudonymen nu var spräckt och att jag trätt fram som Blå? Var boken sämre? Recensionerna tyder på att den är ojämn, men överlag gillas den.

Den senaste läsningen har fått mig att tänka något helt annat, som kan vara en förklaring.

Jag minns att jag fick en väldigt stark känsla när jag våren 2012 slutredigerade och korrekturläste samlingen: jag insåg att jag är som en seriemördare. Jag var också sängvätare och småpyroman när jag var liten. Jag plågade dock inte djur. Mitt inre är så fruktansvärt svart att jag blir illamående när jag ser ner i mig själv. Enda skillnaden är att jag inte mördar. Och att jag har en överdrivet utvecklad empati, men jag lovar, det är verkligen inget positivt.

En annan sak slog mig när jag läste om boken för några veckor sedan: dessa texter är de mest deprimerade jag någonsin skrivit. Det är knappast någon slump att boken kom ut samtidigt som jag fick min stora kollaps, i juni 2012, när jag ramlade rakt ner i svarthålet som jag lyckligtvis har lyckats kravla mig fram ur.

Du äter mitt ansikte är en enda lång, trasig dödsönskan. Ät mig, snälla: döda mig nu. Jag orkar inte mer. Jag kan inte ens njuta längre. Jag vill ingenting. Förstöra och förstöras är allt som är kvar.

Ingen av recensenterna har sett detta. De har sett yviga gester, konstruerade provokationer, stilhaverier, och de har sett rätt. Men de liksom troligen läsarna har missat - kanske varit tvingade att missa - det viktigaste problemet:

Den här boken borde aldrig ha skrivits, än mindre givits ut.

Du äter mitt ansikte är en dödlig, en giftig bok.

LJUDBOKEN AV MITT GRYMMA ÖDE

Nu kan jag lysa upp den mörka världen med ett glädjebesked: ljudboksversionen av min roman om Händel finns nu att införskaffa! Perfekt för dig som antingen har för mycket adhd för att sitta still och läsa en pappersbok, eller för dig som vill läsa samtidigt som du jobbar eller rör dig, eller för dig som vill komplettera din pappersläsning med Gerhard Hoberstorfers fantastiska tolkning.

Jag både skrattade och grät när jag lyssnade igenom de 730 minuterna: Gerhards uppenbara vällust när han får personifiera perversa kardinaler, diviga sopraner och hysteriska kastrater är obeskrivligt härlig.

Min vän Alexander Bard har läst in ett fint förord, själva romantexten är något rättad (vissa musikhistoriska sakfel är ändrade) och jag har läst in ett efterord där jag berättar lite mer om relationen mellan fakta och fantasi i romanen. 
 

Än så länge finns inspelningen bara att köpa som mp3, men eventuellt släpps den också på cd framöver. Du hittar den på massor av ställen, bland annat:

https://www.adlibris.com/mondo/ljudbok/mitt-grymma-ode-9789186023270

http://www.storytel.se/mitt-grymma-ode-bok-10619

http://www.signon.se/Sok/?Q=Mitt%20grymma%20%C3%B6de

http://www.e2go.se/ljudbok/mitt-grymma-de/carl-michael-edenborg/9789186023270/1016819

http://cdon.se/nedladdningsbara_ljudb%C3%B6cker/mitt-grymma-%C3%B6de-25784395

http://bokborgen.se/ljudbocker/mitt-grymma-ode

http://audioteka.se/mitt-grymma-ode,produkt.html

http://www.ebokhuset.se/sv/artiklar/mitt-grymma-ode-4.html

http://digibok.se/9789186023270-300.p/mitt-grymma-ode

VANSINNESREA PÅ VERTIGO

Vi har mitt i vårt fylledelirium knassänkt priset på 20 Vertigotitlar på hemsidan. Vi tänker inte berätta vilka. Botanisera själv och hitta de giftiga fynden! Och vill du ha dem i brevlådan före jul bör du skynda dig på!

Om du inte lyder så kommer jag och ringer på hemma hos dig och ser jättearg ut:

Du letar här: www.vertigo.se

VERTIGO FYLLER TJUGO ÅR

För tjugo år sedan, jag var knappt en tvärhand hög, tryckte jag en bok på en gammal stånkande offsetpress i Axelsberg. Boken var Guillaume Apollinaires De elvatusen spöna, och på framsidan skrev jag "VERTIGO" eftersom jag på den tiden var fascinerad av svindel.

Nu tjugo år och drygt hundra böcker senare, är Vertigo i högsta grad en realitet. Jag är inte längre en tvärhand hög, och förlagsarbetet har inte bara satt spår i mig och min kropp, utan även i kulturklimatet och i en väldig massa läsares hjärtan.

Vi bestämde oss i våras för att fira oss själva med en jubileumsbok. Vi bjöd in en massa människor som på ett eller annat sätt har haft en koppling till förlaget: förlagssekreterare, redaktörer, recensenter, återförsäljare, läsare, författare, översättare, fotografer, formgivare, kollegor. Det blev inte mindre än tjugoåtta texter av varierande längd och skrivna utifrån en mängd olika perspektiv.

Sammantaget skänker de en bild av det underliga ekosystem som är ett mindre kvalitetsförlag: entusiasmen, slitet, impulsiviteten, haverierna, triumferna, den långsamt och mödosamt framväxande katalogen. Här är alla skribenterna:

Aase Berg
Kjell Lekeby
Jonas Ellerström
Peter Luthersson
Gabriella Håkansson
Andreas Ekholm
Boris Benulic
Anna Sunnerholm
Jesper Weithz
Jonas Thente
Johan Alvén
Hans Johansson
Daniel Berg
Johan Berggren
Annika von Hausswolff
Mara Lee
Helena Eriksson
Henrik Petersen
Linda Boström Knausgård
Odd Ahlgren
Martin Tistedt
Sofia Albertsson
Caroline Åberg
Jesper Ims Johansson
Deanne Rauscher
Terese Lilliehorn
Erik Janelm

I jubileumsboken finns också min följetong om förlagets första tio år, bok för bok, samt en mängd bilder, annonser, sidomaterial från den kaotiska verksamheten.

Vi har tidigare skrutit om att det kommer att bli ett linneband, tyvärr blev det i sista sekunden problem på tryckeriet vilket ledde till att vi fick nöja oss med en vanlig kartong. Dock är boken naturligtvis trådbunden och har ett lässnöre. Så här ser framsidan ut, med den briljante formgivaren Magnus Frederiksens könade version av labyrinten:

På fredagen den trettonde, självaste lucia, firar vi boken och vårt jubileum med en storslagen fest på Södermalm. Det börjar klockan åtta på kvällen och fortsätter till småtimmarna. Adressen är "Drömfakulteten", Hornsgatan 83.

Henrik Petersen kommer att spela svängig musik. Det är fri entré och billig bar.

OCH: De som har de finaste Vertigokostymerna kommer att vinna varsin jubileumsbok!

Missa inte detta!

FOTOBEVIS FRÅN BOKMÄSSAN

Jag har förstått att det numera handlar om bilder, bilder och åter bilder. De senaste bokmässorna har jag efteråt samlat mina intryck i blogginlägg. Nu, i Instagrams, Tumblrs och Pinterests tidevarv, övergår jag till pekboksformatet och satsar på foton istället.

Räckmacka hundra meter över marken med min äldsta vän, Aase Berg, och vår gemensamma amerikanska förläggare, den mäktiga Johannes Göransson:

På hemväg:

Äter alltid "Chaffismeal" på restaurang Bögen på hemvägen från Bokmässan:

Nu när Jonas Axelsson har slutat jobba på Bonniers är vi så här glada:

Magnus Frederiksen signerar:

Vår favoritkund grimaserar:

David Nessle och Helena Eriksson kom på besök:

Isobel Hadley-Kamptz bar en skol - flicks! - uniform!!!

Lycklig nybliven Stormtruppsmedlem:

Mässans lyckligaste redaktörsmöte; med Lina Arvidsson som kommer med en erotisk roman hösten 2014:

Med Lisa Andersson som översatte Wittkops Nekrofilen tillsammans med mig:

Loka grimaserar, Isabelle dreglar:

Jag och Mara Lee är kompisar:

Men Mara har vissa reservationer:

Vid min första signering kom inte en enda människa:

När vi hade byggt monter blev jag lite trött:

David Nessle och jag, glada som barn:

Kramar Peter Ebeling, översättaren av Illuminatus! som kommer hösten 2014:

Med Joakim Pirinen och David Nessle:

Den mäktigaste signeringen: dedicerade sex böcker till vad som torde vara mitt största fan:

För att han skulle trivas, bäddade vi in Stigs böcker mellan Céline och Teratologen:

Här lade vi de ruffigaste bögjävlarna: Blå, Tistedt, Edenborg, Delany och Cooper: