FÖRST SOM TRAGEDI

I sin bok Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852, skriver Marx vad som senare skall bli en odödlig sentens om hur historien upprepar sig: "först som tragedi, sedan som fars."

Om vi vill utveckla Marx tankegång dialektiskt, hegelianisera dem via genreavgränsningarnas egna dikotomier, kunde det bli något i den här stilen:

Första gången som tragedi

Andra gången som fars

Tredje gången som melodram

Fjärde gången som komedi

Femte gången som thriller

Sjätte gången som romantisk komedi

Sjunde gången som vardagsdrama

Åttonde gången som parodi

Nionde gången som dramadokumentär

Tionde gången som reality show

- osv osv  fyll i resten själv.

ANNELIE BABITZ: BAKOM DEN NAKNA HUDEN

Den senaste Vertigoboken verkar bli en av höstens mest omtalade: redan innan den kommit från trycket hade landets alla större tidningar publicerat en TT Spektra-intervju med författaren, och fler kom i rask följd.

Annelie Babitz är journalist men försörjde sig inom några år inom striptease. I den självbiografiska romanen Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning skildrar hon livet i logen, gemenskapen mellan tjejerna, det hårda, det ljusa, det levande och det farliga, manssvinen, de feministiska insikterna, musiken och dansen.

Det finns rätt många självbiografiska böcker av folk som jobbat med striptease och porr, men jag har aldrig tidigare läst en så välskriven skildring av detta liv som levs i samhällets skugga: språket är intensivt, poetiskt, rasande, kraftfullt och skimrande av en paradoxal kärlek till strippens kultur.

Här hittar du TT Spektra-intervjun: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/roman-om-att-vara-strippa_7412890.svd

Här Annelies Wikipedia-sida: http://sv.wikipedia.org/wiki/Annelie_Babitz

Här den stora intervjun i GöteborgsPosten (tyvärr måste du vara prenumerant för att läsa): http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1030392-om-striptease-och-feminism

Och här inslaget i "Ligga med P3" om boken: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=5230616

Du köper boken i alla välsorterade boklådor, i nätbokhandeln eller direkt från förlagets hemsida.

ÄR JAG ANASTASIA WAHL?

Om det står på Wikipedia, är det sant. Eller?

I artikeln om mig framför det som en självklar sanning att jag är Anastasia Wahl, författaren till böckerna om Klitty. Enda källan som anges är Jens Liljestrands recension av mitt Det parapornografiska manifestet i Sydsvenska Dagbladet.

Jag vet inte varifrån Jens Liljestrand har fått den här uppgiften. Det hade varit mer logiskt om Wikipedia-sidan utpekat mig som människan bakom pseudonymen "Gunnar Blå" eftersom jag ju i många avseenden faktiskt är Gunnar. Men Anastasia Wahl?

Låt det alltså vara sagt: Jag är inte Anastasia Wahl. Jag ska dock erkänna att jag som redaktör har satt ovanligt mycket prägel på delar av hennes texter, och dessutom var den ursprungliga idén till bokserien min – jag kommer snart att berätta den historien i följetongen om Vertigos historia.

[Uppdatering efter tjugo minuter: Inser nu svårigheten i att skriva om Wikipedia, artikeln är redan korrigerad! Här läser du den gamla versionen.]

CÉLINE-KRITIK

Sent omsider fick Vertigos utgåva av L-F Célines aldrig tidigare översatte efterkrigsroman Från slott till slott ett ganska stort antal recensioner av mycket skiftande kvalitet:

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet: "Att öppna den är att dyka ned i en sjudande malström av invektiv och förbittrat hat, furiösa utropstecken och andtrutna ellipser. Den ofullständiga satsbyggnaden driver lätt upp lästakten till rena vansinnestempot..."

Arios Fioretos i Dagens Nyheter: "I ett osaligt hopkok där tanken ständigt hamnar på avvägar och ingen är så nobel att han inte förtjänar ytterligare en dolkstöt i ryggen, tar författaren heder och ära av allt och alla. Som fullblodscyniker tycks han anta att varje människa djupast inne är funtad som han själv."

Nikanor Teratologen i Tidningen kulturen: " [Célines texter] är väl värda att läsas och läsas om igen - inte helt lättillgängliga, men oerhört mycket mer "aktuella" och innebördsrika än alla små förtjusande och garanterat harmlösa romaner som i en lättviktig maktservil litteraturbransch kläcks fram i en rasande takt i vår tid, skrivna av skenheliga fäsörer till självgoda kretiners andefattiga uppbyggelse. Hos Céline får man i alla fall ordentligt tuggmotstånd, en levande själ, luttrade känslor, utståndna lidanden transponerade till en krönika över en genomrutten offentlighet och en civilisations undergång."

Den utmärkte bokbloggaren Bernur: "Kanske Céline är litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför (häst)krafter som man inte kan rubba. / En energi av annat slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens monolog med behållning, utan (enbart) yrsel."

Camilla Nilsson i Norrköpings tidning: "Det är sällan man möter en så rakt igenom energisk text som den i Från slott till slott. Det är lätt att stressa upp sig under läsningen och därmed förlora en del på vägen. Faktum är att det krävs ett annorlunda sätt att ta sig an texten än normalt. Céline var en nydanare inom litteraturen på sin tid, och än idag skiljer sig hans verk från mängden."

Tomas Lidbeck i Kristianstadsbladet: "För även om Céline inte är något tillförlitligt vittne så är helheten större än delarna. Här skriver förloraren historien om skammen, de patetiska försöken till bortförklaringar, fruktan för framtiden, det fåfänga hoppet om en seger, drömmen om den stora bomben som ska vända nederlag till seger, allt skildrat i en malström av paranoia, våld och förvissning om att den yttersta stunden är nära förestående."

Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad: "Hans Johansson har gjort en imponerande ledig översättning, på samma gång uppfinningsrik och flödande följsam, om man nu kan använda ett sådant ord om denna bångstyriga stil. Visserligen har kverulanten Céline fastnat i det förgångna på sin förbittrade minnesresa, men hans färd genom språket är oavlåtligen fylld av ny energi."

Boken köper du direkt från Vertigo!

ZOMBIER

[Jag förirrade mig in i gamla mappar inne i gamla mappar på min hårddisk och hittade texter jag inte har något minne av att ha skrivit, det kan ha varit tio år sedan, eller mer, eller mindre, jag har ingen aning. Varför inte lägga ut dem i bloggen, tänkte jag då. Så här kommer en:]

ZOMBIE. Idén om det hjärndöda vandrande liket som äter människor härstammar från 60-talsfilmen Night of The Living Dead. Inspirationen kom från den haititiska voodoon, där man tror på uppväckandet av de döda – något som visserligen även kristna tror på, om än först på yttersta dagen.
    I dagligt tal används ordet zombie för att beskriva människor som befinner sig i tillstånd av djup dumhet och slöhet, kanske i samband med sjukdom, depression eller rus. Det som utmärker zombien är okommunicerbarheten, de långsamma rörelserna och frånvaron av annat hjärninnehåll än “mat, mat…“ Enda sättet att stoppa dem är en kula i hjärnan.
    Zombien har även, t ex i den samhällskritiska zombiefilmen Dawn of the Dead, blivit en symbol för konsumtionssamhällets människotyp: en köttätande växt. Det är en nidbild av den själlösa massmänniskan som helt styrs av de mest primitiva och närliggande behoven.
    Frågan är dock om inte det nya årtusendet har skapat en ny sorts zombie. Medan 1900-talets zombie utmärktes av sin långsamhet, misstänker jag att den nya tidens zombie tvärtom är en snabb jävel.
    Det ligger en lika djup själlöshet och hjärndödhet i det rastlösa sökandet efter “upplevelser, upplevelser…“ som i de gamla stapplande zombiernas jakt på “mat, mat…“. Förutom hastigheten är den största skillnaden att de gamla zombierna var ruttna och stinkande; våra nya zombier går på gym och plastikopererar sig för att se fräscha ut.
    IT-zombierna, globaliseringszombierna, den nya ekonomins överklasszombier framstår lätt som en oemotståndlig massa av skenande lik som det inte på några sätt går att kommunicera med. Om en av dem får en kula i hjärnan, kommer tio nya med självsäkra leenden och tar ohämmat för sig bland ettorna och nollorna medan nya lik staplas på gatorna.
    Liksom i klassiska zombiefilmer som Zombie Flesh-Eaters och The Beyond är det heller ingenting som tyder på ett lyckligt slut. Tvärtom: zombierna tar över! Beware of the zombies!

SUBJEKT: UNDERKASTAD

Det sägs att Kopernikus, Marx och Freud markerar tre deterritorialiseringar av människan: bort från universums centrum, bort från historiens centrum och bort från hennes eget centrum.  Efter deras tre revolutioner är människan helt enkelt inte längre herre, varken i sitt eget eller någon annans hus.

Om vi för ögonblicket identifierar människan med subjektet – för det är knappast organismen människa, ett djur bland andra, som talesättet utgår från – skulle vi kunna sammankoppla dessa modernitetens definierande ögonblick med en språkhistorisk fråga som ofta upptagit mig: varför kallas människans "jag" för "subjekt", som i det ursprungliga latinet och fortfarande i engelskan betyder "undersåte"?

"Subjectum" betyder strikt sett "underkastad". I och med den den kantianska och romantiska vändningen i filosofin (som var ett svar på såväl rationalism som empirism) kom emellertid ordet att syfta på medvetandet och jaget, som något som tar emot intryck, alltså kanske i någon mening är underkastad intrycken från världen.

I filosofihistorien har medvetandet oftast setts som den mänskliga varelsens chef: subjektet är herren. Varför kallas det då "undersåte"? Heidegger försökte besvara denna fråga genom att ersätta subjektet med "till-varo", "Da-sein", dvs en ordlek på tillvaro som skulle kunna översättas där-varo och som skulle uttrycka detta att människan liksom är kastad in i världen och befinner sig i den som en del av den.

Jag tänker mig dock att detta "underkastad" skulle kunna läsas mer ordagrant. Jag föreslår att subjektet är den eviga undersåten, den som tjänar, slaven: det eviga offret, det som exploateras.

Subjektet utnyttjas av evolutionen, av generna i våra kroppar som vill reproducera sig. Det utnyttjas av historien som arbetar tvärs genom oss med sin egen hänsynslösa mekanik. Det utnyttjas av virus och bakterier. Det utnyttjas av språket och dess memer. Det utnyttjas av alla de andra subjekten.

Alla dessa fenomen är visserligen i olika grad beroende av subjektet, samtidigt som de utnyttjar det, liksom herren är beroende av slaven: de behöver det för att kunna existera, det löser problem åt dem. Men detta betyder inte att subjektet har någon makt över dem.

Därför, tänker jag mig vidare, är ressentimentet den egenskap som utmärker subjektet, den känsla det stadigt är uppfyllt av genom att vara det evigt utnyttjade. 

Avund, bitterhet, ånger, svartsjuka, snålhet och depression – och alla de andra självömkande känslorna som spontant ofta avfärdas som dåliga och värdelösa – är rimliga reaktioner från någon som alltid är i underläge, och som definitionsmässigt saknar möjlighet att bryta sitt underläge, till skillnad från verkliga slavar och underordnade.

Härav skulle vi kunna dra många slutsatser. Till exempel skulle liberalismens ego-ism med dess retoriska framtidstro kunna avslöjas som en dold bejakelse av ressentimentet genom en klassisk reaktionsbildning. Och subjektets klagande och gnällande skulle kunna ses som dess främsta funktionssätt istället för avarter. Och idén om den fria viljan som nära kopplad till maktlöshet.

I egenskap av subjekt utropar jag således: leve ressentimentet! Det är det enda jag har.

PARAPORREN PARADERAR

Jag minns inte vad jag väntade mig, men jag är rätt säker på att jag inte väntade mig ett sådant massivt positivt mottagande av Det parapornografiska manifestet. Jag är nästan lite bekymrad. Är det verkligen så tandlöst? Det är ju inte precis som att jag inte angriper personer och fenomen eller lanserar åtminstone pseudoradikala påståenden...?

Hur som helst är jag glad om alla anmälningarna hjälper till att få läsare till texten! För tillfället jobbar jag med en engelsk översättning som det vore roligt att se utgiven så småningom.

David Stenbeck i Kristianstadsbladet: "en intressant och viktig bok" – http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/bokrecensioner/article1628817/For-porren-i-samtiden.html

Elin Lucassi i Litteraturmagazinet: "väl värd att läsa (om och om igen) när du kommit hem och vill låta ditt solstekta huvud arbeta lite" – http://www.litteraturmagazinet.se/carl-michael-edenborg/det-parapornografiska-manifestet/recension/elin-lucassi

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen: "det är en mycket intressant och i vissa stycken ytterligt provocerande stridspamflett Carl-Michael Edenborg författat" – http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/12244-litteratur-carl-michael-edenborg-det-parapornografiska-manifestet

Osignerad i Arbetet: "lär oss relatera till det postpornografiska tillstånd som håller oss fångna" – http://arbetet.se/2012/05/29/ink-forlags-serie/

Erik van Ooijen i Kulturdelen: "Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet är sanslöst stimulerande läsning, som med lika delar elegans och uppvigling lyckas samla en rikedom av eggande infall och uppslag" – http://www.kulturdelen.com/2012/05/29/bok-det-parapornografiska-manifestet/

Nina Lekander i Aftonbladet: "hellre än en sexfixerad förläggare – en dito författare som iklätt sig Bengt Anderbergs, Hans Nestius, Inge & Stens, Suzanne Brøggers och Kathy Ackers fallna mantlar och flugit vidare" – http://mobil.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article14943668.ab

John Sjögren i Uppsala Nya Tidning: "Edenborg formulerar här, med en språklig glöd som påminner om intensiteten i de klassiska modernistiska manifesten, en kritik av såväl den kommersiella pornografin som den censurivrande antipornografiska rörelsen" – http://www.unt.se/kultur/litteratur/ett-manifest-som-klar-av-skammen-1767786.aspx

Jens Liljestrand i Sydsvenskan: "en både stimulerande och oroande pamflett mot humanismen, ett intellektuellt korståg på slak lina mot vår tids etablerade syn på kön, makt, sexualitet och moral" – http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/det-jaglosa-runket

Du kan beställa boken direkt från Ink bokförlag:

http://www.inkbokforlag.com/dppm.html