Den 28 oktober for Vertigo till Örebros bokmässa... igen, trots att vi året innan gjorde klart att "hit åker vi aldrig mer". Nu har jag redigerat filmdokumentären om denna vackra resa som jag och Stig Sæterbakken gjorde. Först rekommenderar jag dock att du tittar på den första filmen, som du hittar här, ifall du inte redan gjort det.
Jag tar inte ansvar för ev. desillusioner om litteraturvärldens seriositet som kan följa på åskådandet av filmen.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
måndag 11 april 2011
fredag 8 april 2011
MINIATYRAPOKALYPS
Sjuk och eländig (både halsinfektion och tarmvirus! samtidigt!) for jag ut till landet för att vila mig och läsa en bok om The South Sea Company Bubble som intresserar mig enormt. Jag fann att fru Fortuna hade gjort kaos med stället och att jag istället tvingades kroppsarbeta något kolossalt.
Här är en bild av en del av förödelsen:
(Det var inte så illa som det ser ut för övrigt, mest en väldig massa takpannor som gått åt helvete.)
Här är en bild av en del av förödelsen:
(Det var inte så illa som det ser ut för övrigt, mest en väldig massa takpannor som gått åt helvete.)
torsdag 7 april 2011
MER VERTIKAL INTEGRATION
Gick förbi Sturegallerian idag. Såg en skylt: "Tidningsshopen. Bonnier tidskrifter." Blev nyfiken på denna nya form av "vertikal integration" i den svenska offentlighetsbranschen och gick in. Fann detta:
En butik, driven av Bonnier tidskrifter, som endast säljer Bonnier tidskrifter. Med specialerbjudanden på Bonnier tidskrifter och presenter anpassade efter målgruppen (äldre kvinnor, därför vårlökar) om de köper tillräckliga många Bonnier tidskrifter.
Fick mig sedan berättat att företaget (som ingår i Bonnierkoncernen förstås) har ungefär fem stycken mobila tidningsshopar också, som de ställer upp i köpcentrum.
Eftersom jag är sjuk och medicinerad, febrig och rätt förvirrad, minns jag inte exakt vad jag tänkte. Kanske något i stil med "jaha, ännu ett exempel på vertikal integration och antimarknadsbeteende från offentlighetens monopolist, usch" osv osv.
Däremot minns jag vad jag tänkte på vägen därifrån:
Jag tänkte att det var synd om Bonniers. Det ser liksom så ensamt ut på bilden. En hel butik som ägs av Bonniers och bara innehåller Bonniers produkter: stackarn! Jag tänkte vidare att familjen måste känna sig lite desperat och pressad: "alla våra tidskrifter får inte plats i pressbyrån längre! alla våra pocketar lyfts inte fram i alla boklådor! Vi måste köpa ALLA återförsäljare för att garantera att VÅR avkomma får leva!"
Ungefär som föräldrar som är oroliga för att deras barn inte har några lekkamrater på dagis köper dagiset och slänger ut alla lekkamrater. Resultatet: själslig död.
En butik, driven av Bonnier tidskrifter, som endast säljer Bonnier tidskrifter. Med specialerbjudanden på Bonnier tidskrifter och presenter anpassade efter målgruppen (äldre kvinnor, därför vårlökar) om de köper tillräckliga många Bonnier tidskrifter.
Fick mig sedan berättat att företaget (som ingår i Bonnierkoncernen förstås) har ungefär fem stycken mobila tidningsshopar också, som de ställer upp i köpcentrum.
Eftersom jag är sjuk och medicinerad, febrig och rätt förvirrad, minns jag inte exakt vad jag tänkte. Kanske något i stil med "jaha, ännu ett exempel på vertikal integration och antimarknadsbeteende från offentlighetens monopolist, usch" osv osv.
Däremot minns jag vad jag tänkte på vägen därifrån:
Jag tänkte att det var synd om Bonniers. Det ser liksom så ensamt ut på bilden. En hel butik som ägs av Bonniers och bara innehåller Bonniers produkter: stackarn! Jag tänkte vidare att familjen måste känna sig lite desperat och pressad: "alla våra tidskrifter får inte plats i pressbyrån längre! alla våra pocketar lyfts inte fram i alla boklådor! Vi måste köpa ALLA återförsäljare för att garantera att VÅR avkomma får leva!"
Ungefär som föräldrar som är oroliga för att deras barn inte har några lekkamrater på dagis köper dagiset och slänger ut alla lekkamrater. Resultatet: själslig död.
onsdag 6 april 2011
FÖRELÄSARENS ENSAMHET
Nationalmuseums hörsal, kvart i sex tisdag eftermiddag. Jag står och lurar inne i den lilla logen bredvid scenen, sneglar ut mot rummet, den stora, tomma, röda scenen, strålkastarna, den lilla fjärrkontrollen, människorna som strosar in och slår sig ned.
Det finns något skrämmande i den där öppna, upplysta ytan, manegen som jag skall promenera in i om en kvart och befinna mig i under en timme, utan någon verklig aning om hur jag uppfattas.
En dryg timme senare är det slut. En rätt stor del av publiken har lämnat salen, troligen pga av bilderna jag visat, kanske illustrationerna till Markis de Sades Juliette eller ännu mer illustrationerna till Pierre Louÿs Mammas tre flickor.
De som stannat verkar nöjda och glada. Jag tänker att framträdandet är märklig social relation, med en ensam, utsatt kropp stående och talande i bländande strålkastarljus inför en mängd sittande, tysta kroppar. Tomheten som ekar inne i mitt huvud efteråt kanske inte bara handlar om trötthet efter en anspänning utan om en representation av den sociala situation jag just befunnit mig i.
(Imorgon kväll uppträder jag igen, klockan 19 i rotundan på Stadsbiblioteket, men den gången inte ensam, utan tillsammans med Björn Granath som kommer att läsa censurerade texter ur världslitteraturen. Det är fri entré!)
Det finns något skrämmande i den där öppna, upplysta ytan, manegen som jag skall promenera in i om en kvart och befinna mig i under en timme, utan någon verklig aning om hur jag uppfattas.
En dryg timme senare är det slut. En rätt stor del av publiken har lämnat salen, troligen pga av bilderna jag visat, kanske illustrationerna till Markis de Sades Juliette eller ännu mer illustrationerna till Pierre Louÿs Mammas tre flickor.
De som stannat verkar nöjda och glada. Jag tänker att framträdandet är märklig social relation, med en ensam, utsatt kropp stående och talande i bländande strålkastarljus inför en mängd sittande, tysta kroppar. Tomheten som ekar inne i mitt huvud efteråt kanske inte bara handlar om trötthet efter en anspänning utan om en representation av den sociala situation jag just befunnit mig i.
(Imorgon kväll uppträder jag igen, klockan 19 i rotundan på Stadsbiblioteket, men den gången inte ensam, utan tillsammans med Björn Granath som kommer att läsa censurerade texter ur världslitteraturen. Det är fri entré!)
söndag 3 april 2011
LAST OCH LUST
Nationalmuseum slår upp portarna för en ambitiös utställning om "sexualitet, dygd och synd" med konstverk (och några etnologiska föremål) från 500 år. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe författar en kritisk artikel i Dagens Nyheter under rubriken "Patriarkalt och misslyckat".
I nätupplagan får artikeln en bit över 300 kommentarer. En överväldigande majoritet av dem är våldsamt upprörda och går i den här stilen:
"Lägg ner genusforskningen vid svenska universitet. Den ger ingenting som är användbart i samhället." – "Utrensningen av hetereosamhället har startat, är inte lätt att vara vit, hetero och medelåldersman. Är nog bäst man flyr fältet innan kristallnatten är här." – "Anna Jonasdottir som har skrivit en del tidigare i kommentarstråden verkar f.ö. behöva lite hederlig heteronormativ kuk för att må bättre. Det funkar iaf för de flesta tjejer jag har träffat."
Samtidigt publicerar Newsmill en artikel av Lars Vilks som attackerar artikelförfattarna och tycker att det är "bra att Lust och last retar upp kultur-Sverige" och en av Johan Lundberg som menar att DN-artikeln efterlyser politisk propaganda istället för fri konst.
Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe beskylls av oräkneliga kommentarer och bloggar för att vara marxister, radikalfeminister, manshatare, politiskt korrekta, fascister, barnsliga, frigida, lutheraner, kulturelit, akademisk maffia osv.
Eftersom jag har ett killnamn slipper jag oftast störtfloder av hat när mina texter offentliggörs, även om de ibland är provocerande. Men de båda konstvetarna lyckades uppenbarligen peta hål på en fet, övermogen böld. Kloaken exploderade. Det stinker av kvinnohat och antiintellektualism.
Jag säger inte att deras artikel var lysande. Som så många andra texter som trycks i svenska tidningar skulle den ha behövt en rejäl redaktörsomgång och skrivits igenom en gång till med förtydliganden och utvecklingar av tankegångarna. Men grundfrågan är inte konstig: hur väljer muséer objekten som visas och hur presenteras de?
Det sker många val under arbetet med en utställning, det finns alltid politik i dessa val, det finns tankar om verkens historia och om hur de kommer att uppfattas i sammanhanget: Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe efterlyser större klarhet från muséets sida, de tycker besökarna skulle ha rätt till mer information om valen.
Jag är inte säker på att jag håller med dem. Själv är jag barnsligt förtjust i stora, överlastade utställningar med massor av föremål som knapphändigt presenteras, där mitt sinne kan förvirras och min fantasi rekonstruera sammanhangen själv. Jag skulle hellre sett många fler föremål och större kaos på Nationalmuseum, men det är min personliga smak.
Reaktionerna på Hedlin Haydens och Sjöholm Skrubbes artikel står inte i proportion till dess innehåll. Raseriet, hatet och attackerna vittnar om att de har tryckt fingret i ögat på en publik som inte vill bli sedd i sin svaghet.
(På tisdag 5/4 klockan 18.00 håller jag för övrigt en föreläsning på Nationalmuseum om den erotiska litteraturens historia, med bildvisning, kom gärna då!)
I nätupplagan får artikeln en bit över 300 kommentarer. En överväldigande majoritet av dem är våldsamt upprörda och går i den här stilen:
"Lägg ner genusforskningen vid svenska universitet. Den ger ingenting som är användbart i samhället." – "Utrensningen av hetereosamhället har startat, är inte lätt att vara vit, hetero och medelåldersman. Är nog bäst man flyr fältet innan kristallnatten är här." – "Anna Jonasdottir som har skrivit en del tidigare i kommentarstråden verkar f.ö. behöva lite hederlig heteronormativ kuk för att må bättre. Det funkar iaf för de flesta tjejer jag har träffat."
Samtidigt publicerar Newsmill en artikel av Lars Vilks som attackerar artikelförfattarna och tycker att det är "bra att Lust och last retar upp kultur-Sverige" och en av Johan Lundberg som menar att DN-artikeln efterlyser politisk propaganda istället för fri konst.
Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe beskylls av oräkneliga kommentarer och bloggar för att vara marxister, radikalfeminister, manshatare, politiskt korrekta, fascister, barnsliga, frigida, lutheraner, kulturelit, akademisk maffia osv.
Eftersom jag har ett killnamn slipper jag oftast störtfloder av hat när mina texter offentliggörs, även om de ibland är provocerande. Men de båda konstvetarna lyckades uppenbarligen peta hål på en fet, övermogen böld. Kloaken exploderade. Det stinker av kvinnohat och antiintellektualism.
Jag säger inte att deras artikel var lysande. Som så många andra texter som trycks i svenska tidningar skulle den ha behövt en rejäl redaktörsomgång och skrivits igenom en gång till med förtydliganden och utvecklingar av tankegångarna. Men grundfrågan är inte konstig: hur väljer muséer objekten som visas och hur presenteras de?
Det sker många val under arbetet med en utställning, det finns alltid politik i dessa val, det finns tankar om verkens historia och om hur de kommer att uppfattas i sammanhanget: Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe efterlyser större klarhet från muséets sida, de tycker besökarna skulle ha rätt till mer information om valen.
Jag är inte säker på att jag håller med dem. Själv är jag barnsligt förtjust i stora, överlastade utställningar med massor av föremål som knapphändigt presenteras, där mitt sinne kan förvirras och min fantasi rekonstruera sammanhangen själv. Jag skulle hellre sett många fler föremål och större kaos på Nationalmuseum, men det är min personliga smak.
Reaktionerna på Hedlin Haydens och Sjöholm Skrubbes artikel står inte i proportion till dess innehåll. Raseriet, hatet och attackerna vittnar om att de har tryckt fingret i ögat på en publik som inte vill bli sedd i sin svaghet.
(På tisdag 5/4 klockan 18.00 håller jag för övrigt en föreläsning på Nationalmuseum om den erotiska litteraturens historia, med bildvisning, kom gärna då!)
fredag 1 april 2011
BONNIERS, DET JUDISKA, BARNPORREN
Häromdagen publicerade Alltomstockholm en intervju med mig angående evenemanget på Stadsbiblioteket torsdagen den 7, då jag och Björn Granath presenterar censurerade texter från två årtusenden.
Eftersom jag i intervjun för tusende gången säger att konstnärer och författare inte har några etiska gränser, att allt kan visas, fick jag därpå av en vän genast frågan om det verkligen inte finns något sådant. Svaret är återigen nej. Men sedan började gränsfallen dyka upp i mitt huvud:
Tänk er att Aftonbladet kultur publicerar ett helt uppslag som handlar om att den judiska Bonnierfamiljens alla företag, från tidningar och tevekanaler till bokhandelsbutiker, gör propaganda för staten Israel. Hela koncernen deltar med andra ord i en sionistisk konspiration för att mörda palestinska barn. Artikeln jämför koncernen med en slemmig bläckfisk med sina tentakler utsträckta över hela det svenska samhället. Och familjemedlemmarna liknas vid råttor och kackerlackor som sprider sjukdom och lögn till svenskarna.
Artikeln illustreras med en teckning som föreställer Bonnierfamiljen runt ett matbord. De har kalotter, tinninglockar, sjaletter, stora kroknäsor och råttänder. De har ritualmördat ett litet blont barn som de just gnager i sig.
Tycker jag att detta är ok?
Nej. Det faller under hets mot folkgrupp och ärekränkning och ansvarig utgivare bör dömas i domstol.
Ett annat exempel: en pedofil har med våld eller manipulation fått ett barn att posera för en ytterst obscen teckning. Han åker dit, teckningen blir bevis i rättegången, Expressen publicerar den.
Tycker jag att detta är ok?
Nej. Den bilden är direkt kränkande för det utsatta barnet. Ansvarig utgivare bör dömas i domstol för övergrepp på barn.
Eftersom jag i intervjun för tusende gången säger att konstnärer och författare inte har några etiska gränser, att allt kan visas, fick jag därpå av en vän genast frågan om det verkligen inte finns något sådant. Svaret är återigen nej. Men sedan började gränsfallen dyka upp i mitt huvud:
Tänk er att Aftonbladet kultur publicerar ett helt uppslag som handlar om att den judiska Bonnierfamiljens alla företag, från tidningar och tevekanaler till bokhandelsbutiker, gör propaganda för staten Israel. Hela koncernen deltar med andra ord i en sionistisk konspiration för att mörda palestinska barn. Artikeln jämför koncernen med en slemmig bläckfisk med sina tentakler utsträckta över hela det svenska samhället. Och familjemedlemmarna liknas vid råttor och kackerlackor som sprider sjukdom och lögn till svenskarna.
Artikeln illustreras med en teckning som föreställer Bonnierfamiljen runt ett matbord. De har kalotter, tinninglockar, sjaletter, stora kroknäsor och råttänder. De har ritualmördat ett litet blont barn som de just gnager i sig.
Tycker jag att detta är ok?
Nej. Det faller under hets mot folkgrupp och ärekränkning och ansvarig utgivare bör dömas i domstol.
Ett annat exempel: en pedofil har med våld eller manipulation fått ett barn att posera för en ytterst obscen teckning. Han åker dit, teckningen blir bevis i rättegången, Expressen publicerar den.
Tycker jag att detta är ok?
Nej. Den bilden är direkt kränkande för det utsatta barnet. Ansvarig utgivare bör dömas i domstol för övergrepp på barn.
VILL DU KILLA KILLEN?
Jag drömde en mardröm i natt. Jag var polis och spårade två mördare. Det visade sig vara asiatiska, kvinnliga yrkesmördare. Jag sköt den ena med två skott i benet och la handklovar på den andra. Men jag hade ingen walkie-talkie och ingen mobiltelefon, visste inte hur jag skulle tillkalla hjälp eller få dem därifrån. Då kom fler och fler asiatiska, kvinnliga yrkesmördare in i stugan där vi befann oss. Jag insåg att jag bara hade fem skott kvar i pistolen, och inga fler handklovar. De var alla mycket glada. De fnittrade och sade gång på gång "Vill du killa killen?" till varandra. Snart förstod jag att "killa" betydde "kill", dvs döda. Jag vaknade panikslagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)