EN FÅGEL PÅ LILJEMARK-ORIGINALET

En fågel flög in i huset häromdagen. Den flaxade vilt fram och tillbaka genom rummet. Till slut valde den att slå sig ner på en trevlig plats: ovanpå mitt fina David Liljemark-original:

MIN KVÄLL MED BO HANSSON

Hann se ett tiotal notiser om Bo Hanssons död i lördags innan det slog mig: träffade faktiskt mannen en gång. Kanske är det en historia värd att berätta.

Var, troligen hösten 1989, på Bistro Tim med min vän Tomas. Bistro Tim i hörnet Timmermansgatan/Högbergsgatan var den tidens Carmen: svartklätt, ungt och billigt. Vi satt och söp. Vi hamnade vid samma bord som någon som vi såg som en ensam gubbe (inser nu att han inte ens fyllt femtio då). Började prata.

Det var Bo Hansson. Hade för min del aldrig hört talas om honom. Men på något sätt kom det fram att han hade känt min pappa: Bernt Dahlbäck. De hade spelat, kanske rentav turnerat ihop i början av 70-talet.

"Berntas son! Berntas son!" jublade Hansson gång på gång och berättade den ena mer skabrösa historien efter den andra om min far. Lärde mig faktiskt en hel del om honom den kvällen, bland annat om intresset för droger och pornografi.

Hansson bjöd på vin. När Tim stängde drog han med mig och Tomas hem till sin övernattningslägenhet på Folkungagatan, mellan Systemet och Hemköp. Vi satt och krökade i den lilla lägenheten hela natten, skröt, skrattade och drog storysar. Dessutom envisades Hansson med att gång på gång spela en ny låt för oss på sitt elpiano. Samma låt hela tiden. Han var överförtjust i harmonierna och melodin. Vi tyckte det var rätt jobbigt.

Samtidigt hade han råkat nämna att han hade en pistol i garderoben. Vi blev väldigt intresserade av den, eftersom vi dåförtiden var smågangsters. Medan Tomas ivrigt höll igång konversationen försökte jag ljudlöst leta igenom garderoben på jakt efter vapnet, men hittade det inte.

Till slut tog drickat slut och vi drog. Några år senare hörde jag för första gången Bo Hanssons "Sagan om ringen" och blev trollbunden. Nu är han död. Tydligen bodde han på slutet granne med mig, på ungkarlshotellet Monumentet.

NÅGOT OM KLITTY

Läser ytterst sällan om gamla Vertigoböcker. Tror att det är slutfasen i förlagsarbetet som sabbar dem: för mycket korrläsning, typografi, bekymmer över fel, penningproblem, upptagenhet över marknadsföring och sådant trams lägger sig som en klibbig hinna över böckerna.

När det har gått några år blir det lättare. Har ägnat det senaste dygnet bland annat åt att läsa om Anastasia Wahls tredje Klittydeckare: Mysteriet med den oknullade fittan från 2004. Den väckte tankar.

Har sällan läst en sådan gränslös, skamlös text som samtidigt är så oförlöst och tillknäppt. De galna stilblandningarna – från biblisk prosa till läsarnas sexbrev, från dussindeckare till jäderlundsk lyrik, från parodier på rocklyrik till ellroyska lapidarismer – gör sitt till, ofta kan ett och samma stycke rymma fler stycken inkompatibla tonfall.

Dessutom är den ond. Har sällan läst en så nihilistisk text. Att den envist ordskämtar och har någon sorts gott humör gör saken ännu värre. Den utgår från och syftar till "ingenjävlating". De ganska typiska svenska radhuskaraktärerna förnedras och förnedras och reduceras till slut till en liten pinne, en kotte, en rostig burk.

Kanske är det ambitionen att underhålla som gör Klittyböckerna på vissa sätt elakare än Markis de Sades verk, Wittkops romaner eller Delanys Hogg. Nattsvart nihilism, äcklad misantropi, förtvivlad sexualskräck blir i kombination med en uttalad vilja att servera "en festlig läsupplevelse" något genuint motbjudande. De nämnda författarna bygger trots allt helgjutna, litterära, vackra monument. Anastasia Wahl bara skändar.

GRATTIS, EKIS

Peter Fröberg Idling skriver i tidningen Vi om det märkliga i att Kajsa Ekis Ekman i början av året tog emot Jan Myrdal-sällskapets nyinstiftade "Robespierrepris" på 10,000 kronor:

"Robespierre däremot nöjde sig som bekant inte med att fantisera. Tortyr och avrättningar var vardag i hans skräckvälde. Dessutom lät han giljotinera dem som verkade för kvinnlig rösträtt. Men att motta ett pris i hans namn är således ett mindre problem för Ekman än de Sades romaner." (Robespierre lät ju bl a giljotinera den tidiga feministen Olympe de Gouges.)

Att ta emot ett maoistiskt pris till en antifeminists ära tycks inte ha berett anarkisten och radikalfeministen Ekis några samvetskval. Undrar för min del om det är en slump att Myrdal-sällskapet inrättade och delade ut priset till henne kort efter att den stora debatten om Markis de Sade i Aftonbladet rasade? Sade hörde också till dem som blev fängslade av Robespierre: anklagelsen var att markisen visade för stor mänsklighet eftersom han räddade människor undan giljotinen.

Det kan förstås vara ett sammanträffande. Roligt är det hur som helst.

PS. I efterhand slår mig tanken att alltihop kan vara en kupp från Ekis sida. Enligt ryktesvägen har hon nämligen varit med och betalat för tryckningen av anrika anarkisttidningen Brands nya nummer. Det är oerhört lyckat att låta Jan Myrdal-sällskapet finansiera den. Ekis är en briljant situationist. DS.

STIG SÆTERBAKKENS NYA

Så kom den äntligen, den vackra, trådbundna upplagan av Stig Sæterbakkens senaste roman: Lämna mig inte. Vi hittade på en egen serie till boken: VERTIGO LOVE. Så många tårar den här boken har vridit ur mig, från de första läsningarna av tidiga versioner av manuskriptet, fram till korrekturet...


I bakgrunden av fotot skymtar Café Sodoms lilla bokhandel, där du kan shoppa loss bland Vertigos böcker.

För Vertigofantastens skull visar jag här också bokens första omslag, som sedermera beskars kraftigt:


Är för övrigt tillbaka hemma i skogen. Underligt att för första gången på tre veckor inte arbeta på Café Sodom. Men så vackert här är.

HYLLNING TILL SAMUEL R. DELANY

Så här blir dina fingrar efter fjorton dagars caféarbete i sträck:


(Aurora tog bilden.)

TEXTMÄSSAN TAR FORM

Textmässan den 8 maj är snart här. Borde kanske känna mig panikslagen, men är faktiskt rätt lugn, och riktigt förväntansfull. Att det är massor med fina utställare och kommer att komma massor med fina besökare är en sak. Men att vi i år dessutom har fått ihop ett sådant suveränt seminarieprogram och har fått en sådan snygg logga gör saken skälvande av ljus och glädje.

På seminarierna återfinns bland annat: ett om Bonniers makt (med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Expressens kulturchef Karin Olsson), ett om att översätta Markis de Sade (med Hans Johansson) och ett kokainets betydelse (med Magnus Linton och Isobel Hadley Kamptz).

Läs om Textmässan och programmet på hemsidan: www.textmassan.com

(Loggan är ritad av Loka Kanarp.)