RESANDETS TEKNISKA ABSURDITETER

[Blev en liten paus där; vi hade personalfest på fiket och den blev FET och det blev till att vila några dagar.]

Har sedan en tid planerat en resa med rumskamraten. Planen var att ta färjan till Riga, åka tåg genom Centraleuropa och till slut ta färjan tillbaka från Gdansk. Det lät rimligt! och roligt! När vi i sista sekunden tog reda på hur det verkligen förhöll sig och gjorde vår kalkyl, fann vi att äventyret skulle kosta trettontusen spänn. Hm.

Köpte då flygbiljetter på ett av de där lågprisbolagen: tur och retur Centraleuropa för två blev ettochetthalvttusen. Lite skillnad. Men hur kan det få vara så?! Har dom inte hört talas om klimathotet?

Har för övrigt redigerat ner "Vertigo i Norge"-filmen till ett moraliskt acceptabelt format. Den ligger snart i en YouTube nära dig. Har städat ur mitt rum på Södertörns högskola. Och har fått extremt goda vibbar inför mottagandet av Sæterbakkens merveilleusa roman Osynliga händer, vet inte varför, men min intution har visat sig stämma förr. [Du är väl med i hans grupp på Facebook?]

BILDER FRÅN TEXTMÄSSAN

(Helvete, vaknade i morse och insåg att det förra blogginlägget bestod av 100% gnäll trots alla löften om att det inte ska hända igen. Det ska inte hända igen!)

Haft lite mycket att göra på sistone, men nu kommer äntligen några foton från årets fantastiska Textmässa! Här ser vi de vackra förlagen och deras vackra kunder mingla under Nürnberghusets kristallkronor:

STARTA ALDRIG ETT CAFÉ

Tillbringade en kvart i morse på socialtjänstförvaltningen med att försvara fikets serveringstillstånd inför ett dussin allianspolitiker som inte sa så mycket. Gick därifrån stinn av adrenalin och ytterst osäker på hur det gått. Kommer att tillbringa den närmaste tiden med att tvångsmässigt försöka säga bättre saker än de som faktiskt kom ur min mun under de där minuterna.

For därefter till fiket. Hade ett samtal med bokföraren Lisbeth. Tog hissen ner med papperen i handen. Vet inte hur många gånger mina ögon stirrat in i hisspegeln på samma sätt, med bokföringspapper i handen: i ett allt tröttare, allt mer åldrat ansikte med allt mer uppgiven, mosad, söndermald uppsyn. Sammantagna utgör de där hissnedfärderna en åktur rakt ner i helvetet. Har inte nått botten än.

For till Författarfonden med böcker. For till SubDvd med böcker. For till KB och lyckades källforska i en sorts glädje ett par timmar, samt skicka en pressrelease, arbeta med nästa SvB-annons och svara på några mail. Därefter tillbaka till fiket för möte med Omri Grinberg, min assistent i Israelprojektet. Vi ägnade större delen av mötet åt att prata om vår gemensamma kärlek till stoner rock: Sleep, SunnO))), Om.

In på fiket stapplade då Sara Sajjad, blek som ett lik, direkt från Karolinska sjukhuset där hon legat för njurtrassel som inte vill ta slut. Å, Sara.

Skriver således det här inlägget för att berätta att livet, som min gamle vän, scientologbasharen Zenon Panoussis brukar säga, är piss.

(Var själv för övrigt en av dem som satt och tryckte på kopior av scientologernas hemliga bibel när det begav sig... och såg spioner i alla hörn...)

MER OM PROSTITUTIONSBOKEN

Det har varit och fortsätter att vara ett väldigt hallå kring Susanne Dodillets briljanta avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Har nog aldrig sett en så polariserad debatt. Nu kommer som kronan på verket en anmälan om "oredighet i forskning" till Göteborgs universitet.

Två saker kan hända: 1. universitet kan bifalla anmälan och det vore en förfärlig pinsamhet för författaren, hennes institution, opponenten, betygsnämnden, alla de som försvarat hennes forskning och förlaget. 2. universitet kan tillbakavisa anmälan och det vore en förfärlig pinsamhet för personerna som gjort anmälan och som bedrivit den fantastiskt energiska kampanjen mot boken.

Kan för egen del längta efter att någon som inte är direkt inblandad privat och karriärmässigt i saken skulle sätta sig in i och diskutera Är sex arbete? Som det nu är framstår det hela mer som en akademisk maffiauppgörelse.

ISKALLT DUGGREGN, WOVENHAND, PINUPBILD

Ju äldre en människa blir, desto mer påverkas hon av vädret. Det är därför gamlingar tycker så mycket om att prata om väder. Organismen växer ihop med kosmos. Således är denne gamle man ytterst kall och duggregnig inombords idag. Drömde flygdrömmar. Såg Wovenhand live i söndags kväll, häpnade, rös och njöt ofantligt. Fick reda på att skitstormen som blåser över Susanne Dodillet inte tycks vilja lägga sig, har sällan sett en sådan polarisering av ståndpunkter, det är fascinerande. Kapitel 3 av följetongen är på gång.

För att pigga upp mina lyckliga läsare denna ruggiga dag kommer här en pinupbild av your's truly i vedhuggartagen (har på sistone blivit sugen på att se tuff ut och drömmer om att vara rockstjärna, knarklangare eller actionfilmhjälte):

ELVAMINUTERSKRÖNIKAN

Nu kan den omtalade elvaminuterskrönikan – född ur en total misstro mot den egna förmågan och samtidigt som potatis skalades och stektes – läsas på nätet: http://www.fria.nu/artikel/79198

UNDER TIDEN

Försöker förtvivlat minnas hur det går till att lansera böcker. Har startat en Facebook-grupp för Stig Sæterbakken. Letar forum för skräckintresserade för Golem. Blev djupt provocerad av att ta del av Pocketförlagets lanseringsplan för Lemmys White line fever: skojiga idéer, nytänkande, påhitt!

Famlar för egen del i mörkret: världens sämsta affärsman förnekar sig inte. Då och då har vissa Vertigoböcker hamnat på topplistor och kommit ut i stor skala: men hur i helvete gick det till? Kommer inte ihåg. Tvingas börja om från början varenda gång.

Varför kan det inte räcka att texterna är så fruktansvärt bra? Varför kastar sig helt enkelt inte tiotusen människor över en ny roman av Stig Sæterbakken? Till skillnad från 99% av böckerna som ligger i travar på nyhetsbord och i bästsäljarställ skänker ju Osynliga händer en stor upplevelse: poesi, skönhet, bävan, förundran.

Under tiden roar sig serietecknarna i källaren å det grövsta.