MIRAKLET

Vad är det som gör att saker och ting plötsligt bara funkar? Det räcker stundom med ett par nätters god sömn och några goda nyheter för att hela världsuppfattning ska vändas upp och ner och solen plötsligt bryta igenom de mörka molnen. Kalla mig manodepressiv, själv skyller jag på omständigheterna.

Så mycket arbete som lekande lätt har utförts de senaste dagarna! Bokomslag har mejslats fram, insäljningsmaterial till bokhandelskedjorna finslipats, annonser till Lyrikvännen och SvB tagit form. Textmässeaffischen levererades tidigare än det var sagt, den var urbillig att trycka och ser fantastisk ut. Men den är... eh... VÄLDIGT stor. Fick knappt plats att sätta upp den på fiket.

Birgitta Stenberg tackade ja till att delta i det erotiska seminariet – hon får kasta sig i en taxi från Författarförbundets stämma som är samma dag. Och Ali Arda från Turkiet kommer också, för att prata maffia med Tomas Lappalainen. Ytterligare utställare har anmält sig, så nu är det fullt på den sidan.

Alla som jag inbjöd att vara moderatorer har tackat nej. Ok. Får sköta det själv. Sätter på mig pimpkostymen (klädförslag emottages tacksamt) och glassar på scenen hela dagen, tar emot gästerna i soffan, låter käftens avgrund stå på vid gavel och spyr detta vanvett över allt och alla, medan flickorna från Ink rullar omkring en naken karl täckt med mat.

Måste nu bara ordna rejält med pyroteknik. Tänker så här: om så inte en käft kommer till Textmässan så kommer vi ändå fira en orgie utan motstycke. Den oberoende litteraturen är och skall vara explosiv.

SMUTSIG FÖRLÄGGARE

Vet: ingen blir överraskad över titeln på dagens blogginlägg. Klart han är smutsig, den gamle porrförläggaren. Men den här smutsen är något större än så. Gjorde omslaget till Meyrinks Golem igår kväll, hämtade lera från trädgården, blandade med vatten, lät mig smetas in. Papperslapp i munnen (ska täckas med kabbalistiska tecken så småningom) och ett elakt öga stirrande. Faktiskt riktigt obehagligt, kallt, kletigt. Och en blinkning till filmaffischen för Fulcis Zombie flesheaters. Si er monstruöse förläggare i hans fulla prakt:

ETT TILLÄGG

Sidonie fångade en mus igår. Hon placerade den på sängen, den befann sig under min kropp nån timme eller två innan den upptäcktes, till allmän fasa.

DUMMYBILDER

Ofta är det en bra idé att helt enkelt ligga kvar i sängen, särskilt när det regnar och natten har varit trasslig (vakna genomsvettig halv sju med bröstet värkande av ångest och tänka "textmässeseminarierna tar livet av mig", åla sig kring flickvännen och drömma om en mycket konstig turkisk biograf...).

Efter att ha svarat på en miljard mail, skött beställningarna, löst åtskilliga problem, fått ordning på ett och annat och till och med fått några goda nyheter, för att inte tala om några vänliga ord (de är ovärderliga!), var det som om leendet kom tillbaka. Sängen är mitt kungarike.

Efter lunchen dags för favoritsysselsättningen: ta omslagsfoton. Det är så muntert! Kompositionen, försöken att jämka mellan den inre idealbilden av bilden och motivet i sökaren... trevande anvisningar, avklädningar, påklädningar, blottade kön, ljusriggning och regi. Allt detta för ett foto som inte ens ska tryckas på omslaget, utan bara användas som dummy vid insäljningen av Alfred de Mussets erotiska roman Gamiani. Men det blev fint! Extra lyxiga, svarta lårstrumpor med fastsydda sidenband. Vitt, vitt, vitt runtom. Och rött nagellack.

Underligt nog var det just det mest slarviga av de femtio fotona som blev bäst, det som bara trycktes av liksom i förbifarten. Svårt att veta varför det så ofta blir på det viset. En stor del slump, men också något av livet som kommer med i bilden kanske, som vittnar om en Händelse.

Återstår att ta en omslagsbild till Meyrinks Golem. Har hämtat en skål med lera att smeta in mig med. Men hur ser egentligen de kabbalistiska hierogflyerna ut på amuletten som ger monstret liv?

ARBETET OCH VANSINNET

Far till lantstället: inbrott, men inget stulet. I normala fall hade det varit en stor sak. Nu blir det bara ytterligare ett av tusen små bekymmer som det inte finns tid att bry sig om. Söndag kväll: dags att göra textmässeaffisch.

Det finns så mycket att skriva på en affisch: "kom och köp!", "billiga böcker!" och "härlig stämning" osv osv. Istället drabbar denna tanke: detta konstverk skall pryda staden, människor kommer att läsa det. Kort sagt ett tillfälle att göra poesi.

Det är så fel tänkt. Det är dessa slags impulsiva felslut som förärat mig titeln av "världens sämsta affärsman".

Tar nåt konstigt foto av mig själv ätande en bok. Gör en teckning av det, formar en mintgrön och en ljusrosa boll som inrymmer gåtfulla budskap. Fint!

Och inte räcker det med A2, nej här ska det slås på stort! Mina rådgivare har skakat på huvudet: en så stor affisch kommer inte få plats nånstans. Än sen. Kuksugning. Eller sugkukning. Den här gången MÅSTE textmässan inrymma en naken yngling som är täckt med mat. Allt annat vore ju en bokmässa. Och bokmässor är för småborgare.

Sugkukning!

KAFFE ÄR OCKSÅ BÖCKER

En dag planerad in i minsta detalj: Textmässeaffischen skulle på tryck, maffiaseminariet skulle organiseras, korret skulle in i Paracelsus-boken, genomgången av Hegemonin skulle bli klar, kanske rentav ytterligare några sidor översättas i Mammas tre flickor, och vem vet eventuellt också några egna textsnuttar skrivas, en dikt, en halv sida i Händel-romanen... Heldag på KB!

Tio i åtta kom sms:et: Personalen på fiket sjukskrivna, bara att rycka in.

Medan tjogtals smörgåsar av alla de slag har tillverkats av dessa händer, medan kassaapparater har lagats, leveranser har emottagits, bullar har bakats, telefonsamtal har klarats av, m m, m m, m m, m m, så har denna hjärna strävat efter att tänka: detta är också bra.

Detta är också bra: att göra en väldigt god cappuccino, att få ett leende av ytterligare en av dårarna, att se någon rörd liten människa fråga vad det är för underbar musik och svara: "Händel! Händel, älskade medmänniska! Det är HÄNDEL!" Och känna hur tröttheten arbetar sig in i köttet bit för bit, hur det blir alltmer omöjligt att ens tänka sig att något enda av det som var tänkt att göras skall bli gjort. Och att det kanske inte gör så mycket ändå.

Kort och gott en dag så överfull med mening att jag drunknar i den.

DEN SPRÖDA SKÖNHETEN

Arbetar med omslaget till de Mussets Gamiani (ja, höstböckerna produceras NU): den perfekt formulerade baksidestexten ska vara som ett kex med fyllig sälta och en aning sötma, den ska utgöra en torr svalka med en sorts löfte om ett rus för den törstande.

Gör detta efter att ha vaknat med hjärtklappning, hjärtbränna (visst låter det finare med "heartburn" än "magkatarr"?) och vibrerande kött. Någon som känt den där vibrationen? Den uppstår när stressen har arbetat sig in i hela nervsystemet, som liksom elektrifieras och sätts i en plågsam skälvning, en darrning som kommer en att åldras i förtid eftersom den uppenbarligen hastar på livsprocesserna, som amfetamin.

Dagdrömmer om att ge upp, bara ge upp. Avboka Textmässan, lägga mig på rygg med utsträckta händer, springa omkring naken och skrika "Jag är fri! jag är fri" tills de spärrar in mig i en liten, liten cell där jag äntligen får vara i fred – åtminstone för de yttre demonerna.

Drar istället ytterligare ett djupt andetag, kör in fler kalorier i systemet, förbränner ytterligare en hel del av jordens resurser, arbetar lite till – bara lite arbete till.

Men var inte orolig: det är så här det går till. Desperationen piskar den här tröga anden att hoppa över skaklarna. Det får inte vara tråkigt på Textmässan. Det behövs väldigt mycket mer mat och sex. Lyssnar fortfarande bara på Händel, dock vissa dagar på Chopin.

Är det så här man bloggar?