Ju fler attacker som riktas mot kulturutredningen desto mer intressant blir dess förslag i mina ögon. Attackerna har nämligen en viktig sak gemensamt:
de försvarar status quo. Och de hävdar:
ingen tycker att det finns något att kritisera när det gäller litteraturstödet eller författarfonden,
alla tycker de fungerar bra.
När Förläggareföreningar och Författarförbund börjar använda en sådan möglig homogenitetsretorik är det dags att osäkra revolvern: de är kannibaler, rädde sig den som kan!
I
dagens DN går ett antal förläggare på några mindre (Atlas, Ordfront, Ersatz och Weyler) och några större (Bonniers och Norstedts) förlag ut i en gemensam debattartikel mot kulturutredningens förslag på att minska utdelningen av litteraturstöd till rika mediajättar och istället fördela pengarna bland mindre förlag.
Argumenten går från det bisarra – "De ekonomiska förutsättningarna för den enskilda boken är inte nödvändigtvis bättre på det stora förlaget än på det lilla." (eh, hur tänker ni då?) – till det realistiska:
"Om en så central del av den svenska litterära offentligheten som till exempel den översatta kvalitetslitteraturen blir en angelägenhet för små, visserligen ambitiösa, men ekonomiskt sett svaga aktörer, så kommer dess ställning på marknaden att försvagas i motsvarande grad. Därför att det som de stora förlagen inte bryr sig om, det tenderar de stora bokhandlarna, bokklubbarna och till slut också bokläsarna att inte bry sig om."
Det är bistra ord! och det ligger något i det! Kärleken till litteraturen som brukar användas som reklamslogan betyder inte mycket när det kommer till marknadsandelar. Men är det verkligen så att läsarna av "översatt kvalitetslitteratur" skulle sluta intressera sig när det är Vertigo, Hström eller Alastor som ger ut den? Är det inte snarare så att mediemonopolen äger alla kanaler själva – just bokklubbar, bokhandlare, medier – och i högsta grad kan påverka detta?
Och är det inte snarare så att de med näbbar och klor försvarar en gammal ordning därför att den håller på att förvandlas: allt fler mindre förlag dyker upp och tar på sig en ambitiös utgivning, och via internetbokhandeln och egna nätverk får deras böcker samma chans som oligopolens: är det inte just det som är hotande? Skulle de dessutom stödjas av staten utifrån den rimliga principen att de rika har råd ändå, och att mångfalden i sig är ett positivt värde – då går monsterförlagen i taket trots sina miljarder i vinst.
Frågan kvarstår hur förläggare på vänsterförlag som Atlas och Ordfront kan spela med här? Hur kan de skriva under en artikel tillsammans med Bonniers och KF, som i hög grad är med och skapar utvecklingen mot homogenisering och bästsäljarism? Vilken Familj är det som använder sitt tidningsflaggskepps kulturbilaga som en försäljningsstation för sin internetbokhandel eller utnyttjar teveprogram i sina kanaler för att kränga sina egna böcker?
Det andra argumentet är rätt fantastiskt:
"Stödet kommer hela den kulturella näringscykeln till del. Pengar till författaren, till översättaren, till redaktören. Det här är inte pengar som hamnar i vare sig de rika eller fattiga förlagens fickor, om de arbetar professionellt och med rimliga villkor."
Vill påminna om att Vertigo är det enda av landets förlag som ger författare royalty på litteraturstödet. Vi införde den paragrafen i standardkontraktet eftersom det faktiskt är i hög grad författarens arbete som premieras av kulturrådets arbetsgrupper.
Det är pinsamt att se hur monsterförlagen utnyttjar litteraturstödet. Ett några år gammalt exempel: Norstedts tryckte en mindre upplaga av Seierstads Bokhandlaren i Kabul för att kunna få litteraturstöd för denna givna bästsäljare (kulturrådet har maxupplagor för litteraturstödet), och så snart de fått pengarna satte de genast igång och tryckte stora upplagor.
Det kunde vara en fråga om heder, ifall det ordet skulle ha haft någon betydelse i den här branschen.
