EROTISKA EXLIBRIS

(Jag hittade dessa underbara exlibris i en bokauktionskatalog från Múzeum Antikvárium i Budapest.)

MINA FAVORITFILMMÅLTIDER

Det var länge sedan jag lade ut en topplista sist, så här kommer listan över mina tio favoriter bland filmhistoriens alla måltidsscener:

1. Middagsscenen i Texas Chainsaw Massacre när Sally presenteras för familjen. Oöverträffat intensiv.

2. Lunchscenen i början av Apocalypse Now, när Willard får sitt uppdrag. De förstulna ögonkastens och den laddade tystnadens mästerstycke!

3. Middagsscenen i Scary Movie 2, där den missbildade kocken sticker lillfingret i stjärten på kalkonen.

4. Middagen i Buñuels Borgarklassens diskreta charm, där gästerna sitter på toaletter och förrättar sitt tarv runt bordet, men går ut i badrummet när de ska äta.

5. Den pinsamma skandalen på restaurangen i Scarface, när huvudpersonen avslutar med att skälla ut de övriga gästerna.

6. I princip hela Ferreris fantastiska La Grande Bouffe (Brakfesten).

7. Middagen som blir en förlossning i första Alien.

8. Kannibalscenen i slutet av Greenaways Tjuven, kocken, hans fru och hennes älskare.

9. Scenen där Nosferatu (Kinski) stirrar på Harker (Ganz) när han just kommit till slottet och blir bjuden på mat.

10. Middagsscenen med aphjärnorna och de flytande ögonen i Indiana Jones and the Temple of Doom.

HUNGERHUSET X 4

Det är inte många svenska serieromaner som översätts till tre språk. Så jag tycker att jag har rätt att få skryta lite om min och Loka Kanarps Hungerhuset och dess olika utländska utgåvor. För två år sedan kom den ut på franska Actes Sud. I mars kommer den på engelska Borderline Press. I juni släpps den på danska Damgaard. Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn?!

(Vadnu?! har du inte köpt och läst boken? Gör det genast! Den finns hos alla välsorterade bokhandlare!)

ALKEMISTENS DOTTER

Vissa vill inte se konstnärernas smutsiga penslar och deprimerade ansikte under deras arbete med ett eller annat mästerverk. Andra älskar behind-the-scenes-reportage och bloopers. Oavsett vilket, tänker jag, avslöjas inte ett konstverks hemligheter så lätt.

Du kan intervjua regissören i flera dagar i sträck, den särskilda magin i hennes film kommer ändå inte få sin förklaring. Du kan drömma hur mycket som helst över fotografierna av författaren och ändå inte det minsta komma närmare miraklet i hennes poesi.

Jag hör till dem som gillar konstnärsbiografier och behind-the-scenes-foton. Inte för att de leder mig närmare det verkliga kraftfältet i en stark upplevelse, utan för att de tillåter mig att kretsa kring ett verk längre än bara just den tid det tar att betrakta eller läsa det.

Det är som med någon du älskar: du kan inte förklara varför, det är något med tonfallet eller doften, ändå vill du veta allt om den personens förflutna trots att det inte alls kommer lysa upp kärlekens orsaker, ändå vill du dela även dess mest vardagliga tid trots att underverket sker ändå, ändå vill du gå tillbaka till cafét där ni träffades gång på gång.

Följaktligen har jag bestämt mig för att skamlöst blotta mitt författarliv under den närmaste tiden. Det är ett bra tillfälle, för perioden kommer att på två sätt utgöra en tydligt avgränsad del i den process som ska leda fram till romanen som förlaget Natur och kultur släpper i slutet av oktober och som jag har döpt till Alkemistens dotter:

Dels för att jag bosatt mig utomlands, på flykt undan det svenska mörkret som varje vinter för mig allt för närmare undergången, bokstavligen. Jag har tagit in på ett billigt hotell i Phnom Penh i Kambodja, med utsikt över den majestätiska floden, kanske flyttar jag om några veckor närmare havet, vi får se.

Dels för att jag under den här perioden ska genomföra den tredje och fjärde genomskrivningen av romanen. Ungefär den sista mars ska texten vara färdig nog för att gå till layout. Igår hade jag ett Skypemöte med min förläggare Nina Eidem. Hon hade läst den andra versionen av romanen som jag arbetade med i november och december och som var ganska annorlunda jämfört med urversionen som jag skrev under några månader i Berlin och Sala 2013. 

Som tur är var det inga blodiga redigeringsuppdrag hon gav mig nu. Vi kom överens om att jag skulle presentera den tredje versionen om ett par veckor, därefter ska den tröskas mer på detaljnivå.Vi började också prata om omslaget och marknadsföringen, spännande!

Den närmaste dryga månaden kommer jag alltså - inte minst eftersom jag sitter helt allena i den här stora, sjudande staden - använda mina konton i sociala medier för att berätta om processen med den här genomskrivningen:

På mitt twitterkonto (@edenborg) kan ni följa det under hashtagen #Alkemistensdotter. Bland annat kommer jag att lägga upp en nyskriven mening varje dag.

På mitt instagramkonto - http://instagram.com/cmedenborg/# - kommer det flöda av snapshots från min skrivartillvaro, också under #Alkemistensdotter.

Tveka inte att höra av dig om det är något särskilt du vill veta eller se! Jag ska göra mitt bästa för att tillfredsställa alla begär. Tyvärr kan jag lova att du inte kommer att bättre förstå det eventuella miraklet i min text, oavsett hur mitt svar ser ut. Men förhoppningsvis blir det roligt ändå.

(Javisst ja, du kanske undrar vad romanen handlar om? Det är en historisk roman som utspelas kring 1800 i Sverige, Frankrike och Tyskland och som handlar om Rebis Drakenstierna, som av sin fader alkemisten har fått ett heligt uppdrag: att förinta universum.)

VEM VILL BLI BJUDEN PÅ MIDDAG?

Förra veckan släppte Pocketförlaget den svinsnygga fickupplagan av min roman Mitt grymma öde. Nu tänkte jag försöka ge den en liten extra skjuts.

Bokhandelsbiträdet (och motsvarande på nätbutikerna vad den nu kan tänkas heta) är bokdistributionens obesjungna hjälte på samma sätt som redaktören är bokproduktionens. En extra fin placering, en plats i skylten, en handskriven lapp med hjärtan, en förstoring av omslaget, en muntlig kampanj osv påverkar hur många läsare en bok får.

Och min roman älskar att bli läst.

Så: om du ser att någon gjort något extra för den, eller om du eller en kollega gjort det - låt mig veta! Den som ansträngt sig allra mest och gjort mig allra mest förtjust bjuder jag ut på en härlig middag i Stockholm i april!

För att delta eller nominera någon: skicka foton eller skärmdumpar och beskrivningar till mig, senast den 25 februari! 

(På den här bilden syns också den fina anteckningsboken som förlaget tryckte upp.)

Maila till edenborg@vertigo.se .

VEM VILL BLI BJUDEN PÅ MIDDAG?

Förra veckan släppte Pocketförlaget den svinsnygga fickupplagan av min roman Mitt grymma öde. Nu tänkte jag försöka ge den en liten extra skjuts.

Bokhandelsbiträdet (och motsvarande på nätbutikerna vad den nu kan tänkas heta) är bokdistributionens obesjungna hjälte på samma sätt som redaktören är bokproduktionens. En extra fin placering, en plats i skylten, en handskriven lapp med hjärtan, en förstoring av omslaget, en muntlig kampanj osv påverkar hur många läsare en bok får.

Och min roman älskar att bli läst.

Så: om du ser att någon gjort något extra för den, eller om du eller en kollega gjort det - låt mig veta! Den som ansträngt sig allra mest och gjort mig allra mest förtjust bjuder jag ut på en härlig middag i Stockholm i april!

För att delta eller nominera någon: skicka foton eller skärmdumpar och beskrivningar till mig, senast den 25 februari! 

(På den här bilden syns också den fina anteckningsboken som förlaget tryckte upp.)

Maila till edenborg@vertigo.se .

MINNEN AV MILLE MARKOVIC

Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men ändå.

I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille, påpekar kriminologen Jerzy Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde gangstern var att han överlevt så länge.

Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av kungafotot och annat mera. Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och paranoid, och den satte sina spår i oss alla.

Idag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han skrämde mig den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.

Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska: "Känner du hur hård jag är?" Hans skämtlynne var starkt och grovt.

Det var den sista gången jag träffade Mille. Det råkade också vara samma dag som jag fått reda på att Stig Sæterbakken dött. Att Mille själv blev dödad nästan exakt två år senare gör saken konstig. Det är ett meningslöst sammanträffande, ändå kommer de här båda männen, som inte hade något gemensamt alls och skulle ha avskytt varandra, för alltid vara förknippade i mitt minne.

Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade, rånade, utnyttjade.

Han hotade också var och varannan människa han stötte på, inklusive författarna och mig - som han avkrävde hela intäkterna av bokförsäljningen ifall jag missade deadline.

Att han själv skulle ha dödat finns det dock inget som talar för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst i reaktionerna på biografin, som var laddade med rasism av typen "kriminell jugge hotar vår kung".

På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:

Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett mord.