KAPITEL 22: KUNG KRISTINA

Som berättats tidigare i den här följetongen lärde Kjell Lekeby mig att skriva genom sina stränga granskningar av mina texter. Kjell är idéhistoriker och var den som fick in mig på ämnet. På min begäran samlade han ihop sina forskningar om drottning Kristina (med särskilt intresse för hennes astrologiska och alkemiska aktiviteter) till en bok som handlar om hennes osäkra könsidentitet, hennes ambitioner att använda alkemi för att byta kön och annat spännande.

Resultatet är fullständigt fascinerande. Omslaget till Kung Kristina: drottningen som ville byta kön pryds av en gravyr av Kristina som försetts med mustasch och skägg, noggrant kopierade av mig från Marcel Duchamps berömda förbättring av Mona Lisa. Trycket stod våra småländska vänner för. Förordet skrevs av Eva Borgström, genusforskare från Göteborg.

Kung Kristina kom år 2000. Detta och följande år gick förlaget på sparlåga: var fullt upptagen med att skriva klart min avhandling, som försvarades i december 2002. Gjorde forskningsresor till Glasgow, undervisade mycket och hade i största allmänhet fullt upp.

Boken har haft ett stort inflytande trots att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade när den kom. Bland queer- och genusentusiaster har den under åren väckt mycken glädje. Sedan den publicerades har det gjorts dansföreställningar, utställningar och teaterstycken med samma tema, ibland under samma titel; gissningsvis har Kjells bok influerat dessa starkt.

[Boken är slutsåld men vi planerar ett nytryck.]

BILDBEVIS

För den som inte trodde på historien om kvällen på bögbaren med Gaahl och sergeant Erichsen:

IMPRESSIONS DE TROMSØ

Det här är Tromsø, en suverän stad belägen på en liten ö mitt i en fjord omgiven av höga fjäll. Här sker en fin (världens nordligaste?) litteraturfestival.


Kunde inte hålla mig utan var tvungen att ta linbanan upp på fjället och fotvandra upp till en av topparna. Det var en fruktansvärd vandring i en halvmeter snö, lade mig flera gånger ner och förtvivlade, men blev desto lyckligare vid krönet. Det tog två timmar upp och en kvart ner, bar mig själv på ryggen på vägen upp och flög som en ängel ner till fjällstationen igen.



Den sista bilden tycks avbilda anblicken av anblicken av DET:


Vi köpte de två sista flaskorna Laphroaig i Tromsø (det gick åt fyra flaskor på tre dagar, i något slags rekord).


Vi tog en promenad till "Paradisbukta":


Vi gjorde en utflykt någon halvmil bort, till platsen där det tyska slagskeppet Tirpitz sänktes av engelska bombplan. Märkligt nog var det inte bomberna som träffade som sänkte fartyget, utan de båda som exploderade i vattnet precis bredvid skeppet och som genom att det uppstod ett kraftigt vacuum fick det att välta omkull. Här syns en av bombkratrarna vid strandkanten:


Plattformen som användes när de bärgade två tredjedelar av Tirpitz vrak för att sälja som skrot. Resterna av vraket ligger således kvar i vattnet precis utanför. Vi fick aldrig någon klarhet i vad som hände med kropparna av de tusen tyska matroser som dog, instängda i det uppochnedvända skeppet, den 12 november 1944.


I staden finns en hemp-shop. Lämpligt nog ligger den vägg i vägg med IOGT:


Det tog 24 timmar att ta sig hem till katterna landvägen, med buss och tåg. Under denna vecka har oerhörda planer smitts och idéer producerats som kommer att ta världen med häpnad. Mer om detta framöver.

MITT NYA FAVORITBAND

Slutburger från Tromsø.

RAPPORT FRÅN TROMSØ

Det händer storartade ting här på Nordpolen. Vi tänker så bra tillsammans. Exempelvis har det förekommit en hel del funderingar om födelsen och döden som de två både nödvändiga och omöjliga (bägge två motsatser till möjliga) händelser som håller oss hängande i en icke-nödvändig möjlighet. Dessutom har vi hittat på omslaget till den svenska utgåvan av Ikke forlat meg. Det blir kjempefint.

Har på mitt håll funderat mycket över titel och omslag till den nya Gunnar Blå-romanen och kanske är på rätt väg.

Men förutom allvarligheter, nya idéer, skamlösa planer (en 24 timmars debatt på scen på nästa Lillehammerfestival där vi pratar om "allt" samt Stigs performance på nästa Testmässefest) och vansinniga upptåg (ska förhoppningsvis uppträda som Stig under kvällens poetry slam-tävling) har vi dessutom ägnat alldeles för betydelse åt Ordkalottens stora skandal:

En av de 3 (tre) inbjudna internationella gästerna till "Tromsø internasjonale literaturfestival" är en Hemingway-imitatör. De båda andra är Juliana Spahr (som visade sig ha många gemensamma vänner med mig, såsom Jenny Tunedal och Anna Hallberg) och your's truly. En amerikansk poet, en svensk porrförläggare och en Hemingway-imitatör. Om de åtminstone bjudit en Elvis-imitatör.

Stig har lovat att sluta prata om honom (han kommer inte lyckas, han har pratat oavbrutet om honom i tre dygn nu). Misstänker att det hela förefaller oerhört mycket roligare än det faktiskt är, så tänker för min del inte heller ägna mer plats åt saken. Däremot får du här se en bild på min glädje under imitatörens föreställning, som inkluderade spindlar av gummi, grovt rasistiska och sexistiska skämt vars största brottslighet dock var att de föll platt till marken. Det finns något så fruktansvärt med en urusel komiker.

REFERAT AV SEMINARIET OM ONDSKA

Imponerande flit: Ida Sagberg på Tromsø-tidningen Grus har gjort ett detaljerat referat av seminariet om ondska och litteratur med mig, Stig Sæterbakken och Johan Schimanski (som visade sig vara en fanatisk Samuel R. Delany-läsare) i onsdags med bilder och allt.

För övrigt är dessa dagar en häxvirvel av intersubjektivitet och idéproduktion. Vet inte längre vilket som är mitt och vilket som är Stigs subjekt. Vi ska i eftermiddag högst upp på fjället och försöka reda ut varandra samt bestämma omslaget till den svenska utgåvan av Lämna mig inte (som för övrigt recenseras förträffligt av Nora Simonhjell i Morgenbladet).

Impregnerad av Laphroaig fylldes min kropp igår dessutom av en omslagsidé till Gunnar Blås nästa roman, som kanske redan släpps i januari. Att förlaget skulle döpa den till "Som en gång varit arm" – vilket en röst sade till mig i duschen i morse att göra – förefaller dock osannolikt.

VÅLDTAGEN RECENSENT

Idag har Samuel R. Delanys Hogg första recensionsdag, och den första recension som dyker upp är skriven av Benny Holmberg i Tidningen kulturen. Vad det måste vara hemskt att få i uppdrag att skriva om en bok som du hatar från första sidan, som du ändå tvingar dig att läsa klart. Förstår så väl varför du i ett stycke copy/pastar pressreleasen ord för ord, allt annat vore för mycket. Beklagar din svidande rumpa, men du hade ju kunnat avsäga dig uppdraget.