Jag skriver inte för pengar. Det är en lögn. Jag tror inte jag skulle skriva lika många litteraturrecensioner om jag inte fick betalt. Det finns böcker som inte förtjänar att man skriver om dem. Men när jag skriver, säg, en roman, är tanken på pengar långt bort. Det är som om den sortens skrivande bryter igenom den kapitalistiska logiken, det har mer med barnafödande än med att skriva rapporter att göra.
Ändå har jag i dessa dagar en märklig känsla av att vara lyckad och framgångsrik, och där ingår pengar. De där orden skrämmer mig. "det finns inget som gör en människa så lat och dum som framgång" sa en gammal fransk poet en gång, kan det ha varit Rancière? Jag får stipendier, jag vinner priser, jag b.ir inbjuden på välbetalda författarbesök.
Alkemistens dotter har en magisk kraft. Texten arbetar på flera nivåer samtidigt, och de som ligger längst ned bearbetar läsaren (och mig! som främst ser mig som romanens första läsare, jag skriver för att jag vill läsa texten). Ibland fruktar jag att detta kan skapa katastrofer. Zizek har sagt vid något tillfälle att inbördeskrig och liknande alltid startar i lyriken.
Dagarna då jag skrev Alkemistens dotter, till större delen i Berlin, speedad till tusen på siciliansk espresso och en annan cigarrett, ofta i sällskap med vännen Isabelle Ståhl som jag samtidigt lyckades övertala att själv börja skriva en roman. Jag minns hennes först svar: "Men herregud, mnn hittar ju bara på allting, det är som om ett barn gjord det" Och litteraturen sägs ju vara den återfunna barndomen, där tillknycklingen kan rätas ut för en stund.
Efter att jag skrivit en roman upptäcker jag ofta att jag lånat drag från vissa personer i mitt levnadslopp för att forma leran.. Ibland hämtar jag näsan från ett håll, ordförrådet från ett annat. Osv Men ibland finner jag att jag faktiskt avporträtterat en gammal bekantskap helt och fullt i en av karaktärerna. Så är det exempelvis med Fadern i Alkemistens dotter.
Det är så mycket du tänker på när du skriver. Jag försöker undvika att skriva "man", väljer istället "du". Jag försöker undvika att betona kvinnors utseende men lägger lite mer energi åt mäns. Jag undviker romanska låneord så gott jag kan. Kanske gör det mig till en språknazist. Men jg har funnit att texter med maximalt med germanska ord har en särskilt gravitet. För om texten inte är tung, kan den inte skada läsaren. 0ch om läsaren inte blir skadad fanns det ingen anledning att läsa boken.
För litteraturen är inte god. Visserligen brukar jag säga att den har räddat mitt liv Och det är nog sant. Hade jag inte hem till myriaderna av böcker på Linköpings stifts- o landsbibliotek och kunde slippa att vara hemma i min skräckfyllda hem, hade jag kanske avslutat min barndom på egen hand.
Skräck och fasa är, tänker jag mig, det mest fundamentala och grundläggande tillståndet hos djur som har känslor. Ständig osäkerhet, ständig stress. Jag funderar på många saker nu. Skak jag skriva en kort, intensiv roman som utspelar sig i en stuga i skogen? Ska jag skriva något om min uppväxt (titeln är redan klar: "Missväxt. barndom". Eller ska jag skriva den där actionfyllda romanen om en feministisk terroristgrupp på sextiotalet? Jag fick för smak för att skriv action när jag skrev de rafflande scenerna i Alkemistens dotter.
Men oavsett vad jag skriver, vet jag: att de läsare jag har fått en bit av mitt hjärta inte bryr sig överdrivet mycket om vad mina böcker handlar om. Den gåva jag tror mig kunna ge dem är en röst, en stil, något unikt och intimt som skänker en sorts verklig vänskap. Inte en sån där tråkig vänskap med klapp på axel och "det ordnar sig säkert" och fem starköl. Utan en vänskap som byggs av det obegripliga mirakel som kallas kärlek och som får dig att vilja alla dem du önskar det bästa.
Alkemistens dotter har haft en fantastisk höst. Men om jag får tillåta mig att avslöja en känsla jag har: novellsamlingen jag skrivit och som släpps på Linds förlag i slutet av januari "Över gränsen: och andra erotiska noveller"), är texterna på något sätt mer jag än romanens text: den skruvade sexuella ångesten, de klumpiga misstagen, paranoian, förvandlingarna, skräcken, misslyckandet, överdrifterna osv. Det är en underlig känsla av att den stora mäktiga romanen ändå känns något mindre personlig än några parapornografiska noveller som jag slängde ihop på ett par månader i somras.
De närmaste veckorna ska jag läsa in novellerna i samlingen till ljudboken i en studio. Jag grubblar över hur jag ska läsa: passionerat, med inlevelse, eller tämligen kallhmrat och distanserat? Svårt när det handlar om erotiska texter. Jag kommer att rodna i studion och ångra att jag skrivit så många fula ord i texterna. Jag skulle vilja stryka vartenda fult ord i alla texter jag någonsin skrivit. Mormor tycker inte om det.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
söndag 7 december 2014
onsdag 19 november 2014
RECENSIONER FRÅN BOKBLOGGAR
Texter om böcker i bokbloggar skiljer sig ofta från recensioner i mer gammaldags media, kanske delvis för att där inte finns några redaktörer som granskar texterna innan de läggs ut. I bästa fall är de inte lika ängsliga, mer rakt på sak, mer personliga, även om de ibland är mindre bildade och välformulerade. Men de har helt klart en starkare känsla. Här är ett knippe citat från bokbloggar om Alkemistens Dotter:
"Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till. [---]
Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. [---]
Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. [---]
Annika Koldenius,
--------
"Carl-Michael Edenborg har med ett språk som sprudlar av berättarglädje och målande beskrivningar skrivit en bok som på ett fantastiskt sätt skildrar tidens Europa. Alla anspelningar som finns invävda i texten om tidens politiska stämningar i olika delar av vår världsdelar, om furstar och tänkare, upplysningstiden och revolutionens efterdyningar är en ren njutning att läsa. De vittnar också om en mycket djupgående sakkunskap om ämnet och skapar därför ett intresse hos mig som läsare att läsa mer om Europa vid denna tid. [---]
Men där är de goda nyheterna slut. För även om alkemin säkerligen är korrekt skildrad och faktiskt klassades som en vetenskap hur obegriplig den än kan framstå idag så känns den mest vansinnig att läsa om. De filosofiska utläggningarna och Rebis mycket självupptagna beteende är inte heller någonting som tilltalar mig. Det gör att boken trots sina övriga kvalitéer inte riktigt faller mig i smaken, och slutet tycker jag inte alls om.
Betyg 3 av 5"
Johannas Deckarhörna
-------
"Alkemistens dotter har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.
Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde, som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den. [---]
Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.
Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga. [---]
Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen."
Bernur (Björn Kohlström)
[Jag säger det igen: Kohlström borde få ett par helsidor i DN varje vecka, han är en av Sveriges bästa recensenter.]
-------------
"Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.
Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.
Tyvärr, jag gillade den inte. "
Upplagd av Katarina Hjälmhden i bloggen Som ett sandkorn
------
"Alkemistens dotter är Augustnominerad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Den är makaber och väcker känslor. Vissa saker får det att vända sig i magen på mig. Det är helt klart att den inte skrivits bara för att underhålla. Den är bitvis så rå och otäck och men på samma gång skriven med härlig tidsanda.
Man inte bara ser det hela framför sig, utan man både känner, luktar och hör. Den är liksom mustig!
Alkemistens dotter handlar om Rebis, som fötts som den sista i en släkt av alkemister. Hon ska föra världen tills dess undergång, eftersom världen är ond och grym. Hon ska befria själarna ur deras fängelse. Hennes far har fostrat henne till detta genom alkemi och studier. När han dör reser hon för att besöka sina släktingar i Marstrand, Berlin och Paris eftersom hon upptäcker att hon inte har tillräckliga kunskaper.
Betyg: 4 av 5"
Bloggen Boktokig
--------
"Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.
Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).
Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag."
Bloggen Läsresan
"Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till. [---]
Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. [---]
Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. [---]
Annika Koldenius,
--------
"Carl-Michael Edenborg har med ett språk som sprudlar av berättarglädje och målande beskrivningar skrivit en bok som på ett fantastiskt sätt skildrar tidens Europa. Alla anspelningar som finns invävda i texten om tidens politiska stämningar i olika delar av vår världsdelar, om furstar och tänkare, upplysningstiden och revolutionens efterdyningar är en ren njutning att läsa. De vittnar också om en mycket djupgående sakkunskap om ämnet och skapar därför ett intresse hos mig som läsare att läsa mer om Europa vid denna tid. [---]
Men där är de goda nyheterna slut. För även om alkemin säkerligen är korrekt skildrad och faktiskt klassades som en vetenskap hur obegriplig den än kan framstå idag så känns den mest vansinnig att läsa om. De filosofiska utläggningarna och Rebis mycket självupptagna beteende är inte heller någonting som tilltalar mig. Det gör att boken trots sina övriga kvalitéer inte riktigt faller mig i smaken, och slutet tycker jag inte alls om.
Betyg 3 av 5"
Johannas Deckarhörna
-------
"Alkemistens dotter har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.
Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde, som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den. [---]
Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.
Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga. [---]
Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen."
Bernur (Björn Kohlström)
[Jag säger det igen: Kohlström borde få ett par helsidor i DN varje vecka, han är en av Sveriges bästa recensenter.]
-------------
"Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.
Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.
Tyvärr, jag gillade den inte. "
Upplagd av Katarina Hjälmhden i bloggen Som ett sandkorn
------
"Alkemistens dotter är Augustnominerad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Den är makaber och väcker känslor. Vissa saker får det att vända sig i magen på mig. Det är helt klart att den inte skrivits bara för att underhålla. Den är bitvis så rå och otäck och men på samma gång skriven med härlig tidsanda.
Man inte bara ser det hela framför sig, utan man både känner, luktar och hör. Den är liksom mustig!
Alkemistens dotter handlar om Rebis, som fötts som den sista i en släkt av alkemister. Hon ska föra världen tills dess undergång, eftersom världen är ond och grym. Hon ska befria själarna ur deras fängelse. Hennes far har fostrat henne till detta genom alkemi och studier. När han dör reser hon för att besöka sina släktingar i Marstrand, Berlin och Paris eftersom hon upptäcker att hon inte har tillräckliga kunskaper.
Betyg: 4 av 5"
Bloggen Boktokig
--------
"Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.
Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).
Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag."
Bloggen Läsresan
söndag 16 november 2014
FRAGMENTARISKA URSPRUNG TILL ALKEMISTENS DOTTER
Få romaner saknar grund. Men kanske är jag, med mitt särskilda förflutna som akademiker och bokförläggare, mer redobogen att berätta om dem än andra. Någon recensent påpekade det ovanliga i att en författare i slutet av sin roman har en lång lista med "tacksägelser" till alla dem som varit med och påverkat texten i olika stadier.
Här tänkte jag berätta om en del andra former av ursprung till romanens idé och utformning, något kaotiskt och mycket långt från uttömmande. Alkemistens dotter är, hur som helst, i hög grad en gränslös och kollektiv skapelse, även om mina små fingrar varit väldigt knattrande i processen.
En hel sekvens i romanen (säger inte vilken!) är starkt påverkad av Lalehs underbara låt "Prinsessor", som dock vigts samman med ett eget traumatiskt barndomsminne samt en berättelse som Eli Levén en gång berättade för mig...
(Jag hittade ingen officiell video till denna, men musiken är med)
Läsningen av Bataille (som exempelvis hela Litteraturen och det onda och Poesins hat men också enstaka essäer) har övertygat mig om att litteraturen skall vara antikosmisk, skall vara sönderslitande, i grund och botten destruktiv gest som syftar till att ersätta universum med något bättre.
För ett tiotal år sedan höll jag en föreläsning på temat, med exempel från Ann Jäderlunds dikter, anteckningarna finns kvar, jag ska försöka hitta dem och lägga upp dem. Jag och Stig Sæterbakken pratade jämnt om detta, och Stig är hela vägen med i texten.
Själva grundidén att försöka TÄNKA universums slut har en hel del att göra med Ray Brassiers sanslöst omskakande filosofiska traktat Nihil Unbound.som går att köpa via nätbokhandeln och tydligen också går att läsa som pdf. Till min glädje upptäckte jag att den även inspirerat skaparen av den sublima teveserien True Detective.
En av de andra källorna till romanens idé är den moderna fysikens tanke att universum endast existerar genom en imbalans mellan materia och antimateria (Baryon-assymetrin), som du säkert kan läsa dig till sinnessjukdom på Wikipedia och överallt annars. Men en av dem som starkast har formulerat styrkan i denna enastående tanke är min gamle favoritonelinerlacanhegelfilosof Slavoj Zizek, inte minst i det här korta men enastående klippet:
Nu till kanske något mindre saker. Jag är besviken över att ingen av de tiotals - hundratals? - bildade läsarna inte har sett att jag i ett avsnitt av romanen mer eller mindre ordagrant citerar ett långt avsnitt i Jacob Wallenbergs berömda Min son på galejan. Men nu avslöjar jag det ändå.
Den som läst min avhandling - Alkemins skam - vet att jag inte delar new age-traditionens upplyftande av alkemin som en andlig, spirituell, religiös konst. Tvärtom håller jag mig till den historiska synen, som betonar alkemins materiella arbete, egocentricitet, hybris, barnslighet. Därför vill jag definitivt beskriva min roman som en "Anti-Coelho" (lite i stil med Rétif de la Bretonnes Anti-Justine) med hänsyftning till den berömda och löjliga bestsellern.
Min vän Johan Berggren tyckte i ett sent stadium av romanens skrivande att Rebis var för mesig. Så jag gav henne en dolk (naturligtvis den beryktade "misericorden") samt fördjupade mig i 1700-talets form av närstrid. Och fann till min överraskning att det fanns något som kallades "melée", dvs "blandad", vilket var den form av närstrid som riddare och andra krigare fick ägna sig åt när deras vapen (lansar, musköter, svärd) inte räckte till. Mycket spännande! Som en sorts jiu-jutsu eller krav-maga på 1600- och 1700-talet.
Avslutningsvis något om Drakenstierorna och Anckarströmarna: Rebis efternamn - Drakenstierna - är inte hämtat ur luften. Matthias Drakenstierna var en historisk karaktär, en berömd alkemist som bodde på Frösön vid mitten av 1600-talet. Jag gav en gång för länge sedan ut en översättning av hans bror Johannes Francks alkemiska skrifter, borde nog ordna ett nytryck.
Vad gäller Anckarström: testamentet i början av boken är bitvis ordagrant återgivet från det testamente som J. J. Anckarström den äldre lämnade till sin son J. J. Anckarström den yngre (blivande kungamördare) där han smått förtvivlat ber sonen fullfölja det alkemiska arbetet.
Testamentet ligger fortfarande i handskrift på Kungliga biblioteket. Men förhoppningsvis kommer det i tryck nästa år, i antologin Helicons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige som jag och Kjell Lekeby arbetar med.
Det om det. Resten - det mesta - får du (och litteraturhistorikerna) räkna ut själv.
FRAGMENTARISKA URSPRUNG TILL ALKEMISTENS DOTTER
Få romaner saknar grund. Men kanske är jag, med mitt särskilda förflutna som akademiker och bokförläggare, mer redobogen att berätta om dem än andra. Någon recensent påpekade det ovanliga i att en författare i slutet av sin roman har en lång lista med "tacksägelser" till alla dem som varit med och påverkat texten i olika stadier.
Här tänkte jag berätta om en del andra fomer av ursprung till romanens idé och utformning, något kaotiskt och mycket långt från uttömmande. Alkemistens dotter är, hur som helst, i hög grad en gränslös och kollektiv skapelse, även om mina små fingrar varit väldigt knattrande i processen.
En hel sekvens i romanen (säger inte vilken!) är starkt påverkad av Lalehs underbara låt "Prinsessor", som dock vigts samman med ett eget traumatiskt barndomsminne samt en berättelse om Eli Levén en gång berättade för mig...
(Jag hittade ingen officiell video till denna, men musiken är med)
Läsningen av Bataille (som exempelvis hela Litteraturen och det onda och Poesins hat men också enstaka essäer) har övertygat mig om att litteraturen skall vara antikosmisk, skall vara sönderslitande, i grund och botten destruktiv gest som syftar till att ersätta universum med något bättre.
För ett tiotal år sedan höll jag en föreläsning på temat, med exempel från Ann Jäderlunds dikter, anteckningarna finns kvar, jag ska försöka hitta dem och lägga upp dem. Jag och Stig Sæterbakken pratade jämnt om detta, och Stig är hela vägen med i texten.
Själva grundidén att försöka TÄNKA universums slut har en hel del att göra med Ray Brassiers sanslöst omskakande filosofiska traktat Nihil Unbound.som går att köpa via nätbokhandeln och tydligen också går att läsa som pdf. Till min glädje upptäckte jag att den även inspirerat skaparen av den sublima teveserien True Detective.
En av de andra källorna till romanens idé är den moderna fysikens tanke om att universum endast existerar genom en imbalans mellan materia och antimateria (Baryon-assymetrin), som du säkert kan läsa dig sinnessjukdom på Wikipedia och överallt annars. Men en av dem som starkast har formulerat styrkan i denna enastående tanke är min gamle favoritonelinerlacanhegelfilosof Slavoj Zizek, inte minst i det här korta men enastående klippet:
Nu till kanske något mindre saker. Jag är besviken över att ingen av de tiotals - hundratals? - bildade läsarna inte har sett att jag i ett avsnitt av romanen mer eller mindre ordagrant citerar ett långt avsnitt i Jacob Wallenbergs berömda Min son på galejan. Men nu avslöjar jag det ändå.
Den som läst min avhandling - Alkemins skam - vet att jag inte delar new age-traditionens upplyftande av alkemin som en andlig, spirituell, religiös konst. Tvärtom håller jag mig till den historiska synen, som betonar alkemins materialella arbete, egocentricitet, hybris, barnslighet. Därför vill jag definitivt beskriva min roman som en "Anti-Coelho" (lite i stil med Rétif de la Bretonnes Anti-Justine) med hänsyftning till den berömda och löjliga bestsellern.
Min vän Johan Berggren tyckte i ett sent stadium av romanens skrivande att Rebis var för mesig. Så jag gav henne en dolk (naturligtvis den beryktade "misericorden" samt fördjupade mig i 1700-talets form av närstrid. Och fann till min överraskning att det fanns något som kallades "melée", dvs "blandad", vilket var den form av närstrid som riddare och andra krigare fick ägna sig åt när deras vapen (lansar, musköter, svärd) inte räckte till. Mycket spännande! Som en sorts ju-jutsu eller krav-maga på 1600- och 1700-talet.
Avslutningsvis något om Drakenstierorna och Anckarströmarna: Rebis efternamn - Drakenstierna - är inte hämtat ur luften. Matthias Drakenstierna var en historisk karaktär, en berömd alkemist som bodde på Frösön vid mitten av 1600-talet. Jag gav en gång för länge sedan ut en översättning av hans bror Johannes Francks alkemiska skrifter, borde nog ordna ett nytryck.
Vad gäller Anckarström: testamentet i början av boken är bitvis ordagrant återgivet från det testamente som J. J. Anckarström den äldre lämnade till sin son J. J. Anckarström den yngre (blivande kungamördare) där han ber honom fullfölja det alkemiska arbetet.
Testamentet ligger fortfarande i handskrift på Kungliga biblioteket. Men förhoppningsvis kommer det i tryck nästa år, i antologin Helicons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige som jag och Kjell Lekeby arbetar med.
Det om det. Resten - det mesta - får du (och litteraturhistorikerna) räkna ut själv.
tisdag 11 november 2014
RECENSIONSKLIPP
Det har kommit ett nästan överväldigande antal recensioner av min roman, några bu och mest bä, det är mycket glädjande, och lite roligt att kritikerna är så splittrade. Här är ett antal klipp, jag tror jag fått med de flesta anmälningarna, och jag gissar att jag har valt de som smickrar mig mest även om en del ovett fått plats också. Framöver ska jag också försöka samla ihop lite citat från bloggarnas recensioner.
Och klart jag tycker det är både lustigt och förvånande att namn som nämns i recensionerna är "Kill Bill", "Pippi Långstrump", "smurfarna", "Thomas Pynchon", "Dan Brown", "Harry Potter" och några till.
Håll till godo:
"Romanen må vara både blodig, ibland vidrig, och mustig. Ytterst är det ändå en berättelse om mjuk, innerlig kärlek. En kärlek som varken kräver personens eller världens undergång och som, på ett litterärt ovanligt och respektingivande sätt, gestaltar kvinnor i en historisk miljö utan att göra dem till offer."
"Intrigen i Carl-Michael Edenborgs nya roman är oemotståndligt storslagen ... Alkemistens dotter är en skamlöst underhållande roman."
”Personligen har jag riktigt svårt att se ”Alkemistens dotter” som annat än larvig. En hävdelsesjuk stiluppvisning från fantasylandets brokiga utkanter. [---] ... att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?”
Bodil Juggas, Arbetarbladet
"Med Alkemistens dotter har Carl-Michael Edenborg skapat sin egen ”Kill Bill”, en svensk krigarprinsessa ... Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann ... Alkemistens dotter är oemotståndlig, Rebis Drakenstierna ett bombnedslag."
"Det är en fängslande tidsskildring, en fartfylld och ångande äventyrsberättelse och ett inträngande porträtt av en ung kvinnas utveckling. Allt i ett. Jag sträckläser ... Edenborg skriver fram miljöerna med imponerande skärpa: de dimmiga gränderna, latrinstanken, skiten och fattigdomen, men också den överdådiga prakten i tidens societetssalonger."
Oline Stig, Sydsvenskan
"Rebis resa genom sin värld och sin tid bjuder både på skratt och tårar ... Alkemistens dotter är en bok som borde läsas i skolan som en del av historieundervisningen."
”Spännande i bästa Dan Brown-anda.”
”En lättläst spänningsroman, samtidigt full av lager av idéer om vad livet är, som får mig som läsare att reflektera och fundera.”
Simon Olofsson, Piteå-tidningen
”Alkemistens dotter imponerar i sin djupa historiska kunskap. De alkemistiska detaljerna blir ibland nästan magiska: athanor, daggsalt, phioler, transmutation. Det är en storslagen roman”
Max Hebert, Gefle Dagblad
”För läsaren är problemet att inte kunna lägga ifrån sig boken, man blir fångad som av en insekt i ett spindelnät i det magiska kraftcentrum C-M Edenborg skapar. ”
Ragnild Oxhagen, Ölandstidningen
”Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral - som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". ”
Ulf Olsson, Expressen
”Ett svartsynt men paradoxalt nog upplyftande äventyr som lustfyllt vältrar sig i lort, blod och grymhet. [---] Sällan har den förestående apokalypsen känts så livsbejakande som här. ”
Oskarshamntidningen
”Jag gillar den här boken, som är driven och underhållande på ett lättsamt, flirtigt sätt. Och den har faktiskt något ryckigt animerat över sig, ett slags serietidningsestetik som kan föra tankarna till amerikanen Thomas Pynchon eller, varför inte, till just smurfarna. ”
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet
”Rebis upptäcker dock under tidens gång både skönheten och kärleken, och hennes övertygelse om att skapelsen är ond är inte längre bergfast. När släktingarna anar detta inleder de en blodig vansinnesjakt på henne – hon är ju den frälsare som de har väntat på. Rebis resor till släktingar på kontinenten för att lösa bombens gåta övergår till ett hårresande äventyr.”
Camilla Nilsson, Norrköpings tidningar
”Jag blir inte besviken, men inte heller överväldigad. " Alkemistens dotter" är en bra roman, ingen tvekan om det, men inget mästerverk. / Språket är effektivt, men inte exceptionellt. [---] Boken har ett driv som gör den till en bladvändare. Den är därvidlag läsvärd.”
Mikael R Karlsson, Ystads Allehanda
”Kring detta sagolika stoff har Edenborg byggt en sagolik roman, en berättelse som är en brusande brygd av vetenskap, magi, myter och historisk realism. Han är en lysande stilist och historieberättare. Men förutom att vara en virvlande historisk äventyrsroman, full av färg, dofter, stanker och detaljrikedom, är "Alkemistens dotter" också något annat och mer. Den berättar något alldeles tidlöst om människans inre. Inte minst hur vi själva väljer att betrakta världen.”
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
”Kanske skulle man kunna kalla henne en mörkrets Pippi Långstrump, en stark och rebellisk pojktjej som i slutet av 1700-talet, då hennes far dör, får uppdraget förinta universum. ”
Fredrik Borneskans, Norrbottenskuriren
Och klart jag tycker det är både lustigt och förvånande att namn som nämns i recensionerna är "Kill Bill", "Pippi Långstrump", "smurfarna", "Thomas Pynchon", "Dan Brown", "Harry Potter" och några till.
Håll till godo:
"Alkemistens dotter är
en underhållande jakt på domedagen, där fantasy, skräck och esoterisk
lärdom kokats samman till en sjudande svart mixtur."
Ann Lingebrandt, ETC
"Romanen må vara både blodig, ibland vidrig, och mustig. Ytterst är det ändå en berättelse om mjuk, innerlig kärlek. En kärlek som varken kräver personens eller världens undergång och som, på ett litterärt ovanligt och respektingivande sätt, gestaltar kvinnor i en historisk miljö utan att göra dem till offer."
Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten
"Intrigen i Carl-Michael Edenborgs nya roman är oemotståndligt storslagen ... Alkemistens dotter är en skamlöst underhållande roman."
John Sjögren, Upsala Nya Tidning
”Personligen har jag riktigt svårt att se ”Alkemistens dotter” som annat än larvig. En hävdelsesjuk stiluppvisning från fantasylandets brokiga utkanter. [---] ... att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?”
"Med Alkemistens dotter har Carl-Michael Edenborg skapat sin egen ”Kill Bill”, en svensk krigarprinsessa ... Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann ... Alkemistens dotter är oemotståndlig, Rebis Drakenstierna ett bombnedslag."
Anna Hallberg, Dagens Nyheter
"Det är en fängslande tidsskildring, en fartfylld och ångande äventyrsberättelse och ett inträngande porträtt av en ung kvinnas utveckling. Allt i ett. Jag sträckläser ... Edenborg skriver fram miljöerna med imponerande skärpa: de dimmiga gränderna, latrinstanken, skiten och fattigdomen, men också den överdådiga prakten i tidens societetssalonger."
Oline Stig, Sydsvenskan
"Rebis resa genom sin värld och sin tid bjuder både på skratt och tårar ... Alkemistens dotter är en bok som borde läsas i skolan som en del av historieundervisningen."
Tharos Gröning, Dala-Demokraten
”Spännande i bästa Dan Brown-anda.”
Ulrika Kärnborg, Aftonbladet
”En lättläst spänningsroman, samtidigt full av lager av idéer om vad livet är, som får mig som läsare att reflektera och fundera.”
Simon Olofsson, Piteå-tidningen
”Alkemistens dotter imponerar i sin djupa historiska kunskap. De alkemistiska detaljerna blir ibland nästan magiska: athanor, daggsalt, phioler, transmutation. Det är en storslagen roman”
Max Hebert, Gefle Dagblad
”För läsaren är problemet att inte kunna lägga ifrån sig boken, man blir fångad som av en insekt i ett spindelnät i det magiska kraftcentrum C-M Edenborg skapar. ”
Ragnild Oxhagen, Ölandstidningen
”Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral - som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". ”
Ulf Olsson, Expressen
”Ett svartsynt men paradoxalt nog upplyftande äventyr som lustfyllt vältrar sig i lort, blod och grymhet. [---] Sällan har den förestående apokalypsen känts så livsbejakande som här. ”
Oskarshamntidningen
”Jag gillar den här boken, som är driven och underhållande på ett lättsamt, flirtigt sätt. Och den har faktiskt något ryckigt animerat över sig, ett slags serietidningsestetik som kan föra tankarna till amerikanen Thomas Pynchon eller, varför inte, till just smurfarna. ”
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet
”Rebis upptäcker dock under tidens gång både skönheten och kärleken, och hennes övertygelse om att skapelsen är ond är inte längre bergfast. När släktingarna anar detta inleder de en blodig vansinnesjakt på henne – hon är ju den frälsare som de har väntat på. Rebis resor till släktingar på kontinenten för att lösa bombens gåta övergår till ett hårresande äventyr.”
Camilla Nilsson, Norrköpings tidningar
”Jag blir inte besviken, men inte heller överväldigad. " Alkemistens dotter" är en bra roman, ingen tvekan om det, men inget mästerverk. / Språket är effektivt, men inte exceptionellt. [---] Boken har ett driv som gör den till en bladvändare. Den är därvidlag läsvärd.”
Mikael R Karlsson, Ystads Allehanda
”Kring detta sagolika stoff har Edenborg byggt en sagolik roman, en berättelse som är en brusande brygd av vetenskap, magi, myter och historisk realism. Han är en lysande stilist och historieberättare. Men förutom att vara en virvlande historisk äventyrsroman, full av färg, dofter, stanker och detaljrikedom, är "Alkemistens dotter" också något annat och mer. Den berättar något alldeles tidlöst om människans inre. Inte minst hur vi själva väljer att betrakta världen.”
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
”Kanske skulle man kunna kalla henne en mörkrets Pippi Långstrump, en stark och rebellisk pojktjej som i slutet av 1700-talet, då hennes far dör, får uppdraget förinta universum. ”
Fredrik Borneskans, Norrbottenskuriren
lördag 1 november 2014
AUGUSTPRISSPEKULATIONER
Kommer min roman Alkemistens dotter: slutet på universum att vinna det spektakulära Augustpriset, en ärorik tävling som kan frälsa ett helt författarskap? Eller kommer de röstande att slänga min roman på bålet?
Åsikterna skiljer sig så radikalt åt mellan kritikerna att det blir smått intressant. Att de ens uttalar sig om saken har väl att göra med att det är ovanligt att en bok som ännu inte recenserats blir nominerad.
Här är de som lägger sina slantar på min roman:
I DN (recensionen ligger tyvärr bakom deras mur) skriver Anna Hallberg: "Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann."
I UNT skriver John Sjögren: "För 'Alkemistens dotter”' är en skamlöst underhållande roman som mycket väl kan ta hem den där Adolf, förlåt jag menar Auguststatyetten."
I Sydsvenskan skriver Oline Stig: "Augustjuryn tänkte helt rätt när de nominerade den här romanen till priset."
Så till dem som inte skulle satsa en spänn på min roman:
I Kristianstadsbladet skriver Mikael R Karlsson: "Augustpris? Nja."
Ulf Olssons omdöme "pekoral" i Expressen pekar nog också mot att han räknar med att den förlorar i kapplöpningen (konstigt nog har hans sågning inte mindre än två rubriker, en i papperstidningen ("Roman utan kemi") och en på webben ("Alkemiskt missfall)).
I Arbetarbladet, slutligen, skräder inte Bodil Juggas på orden: "Men att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?"
Även bettingfirmorna har lagt sig i spektaklet:
På sajten Unibet ligger Alkemistens dotter för närvarande på fjärde plats, med oddsen 6,50. Det ser inte bra ut alls. Men det är klart, om du satsar och den vinner, får du rejält med stålar.
Exakt vilka odds som poesin, visdomen och skönheten har förblir oklart.
Åsikterna skiljer sig så radikalt åt mellan kritikerna att det blir smått intressant. Att de ens uttalar sig om saken har väl att göra med att det är ovanligt att en bok som ännu inte recenserats blir nominerad.
Här är de som lägger sina slantar på min roman:
I DN (recensionen ligger tyvärr bakom deras mur) skriver Anna Hallberg: "Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann."
I UNT skriver John Sjögren: "För 'Alkemistens dotter”' är en skamlöst underhållande roman som mycket väl kan ta hem den där Adolf, förlåt jag menar Auguststatyetten."
I Sydsvenskan skriver Oline Stig: "Augustjuryn tänkte helt rätt när de nominerade den här romanen till priset."
Så till dem som inte skulle satsa en spänn på min roman:
I Kristianstadsbladet skriver Mikael R Karlsson: "Augustpris? Nja."
Ulf Olssons omdöme "pekoral" i Expressen pekar nog också mot att han räknar med att den förlorar i kapplöpningen (konstigt nog har hans sågning inte mindre än två rubriker, en i papperstidningen ("Roman utan kemi") och en på webben ("Alkemiskt missfall)).
I Arbetarbladet, slutligen, skräder inte Bodil Juggas på orden: "Men att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?"
Även bettingfirmorna har lagt sig i spektaklet:
På sajten Unibet ligger Alkemistens dotter för närvarande på fjärde plats, med oddsen 6,50. Det ser inte bra ut alls. Men det är klart, om du satsar och den vinner, får du rejält med stålar.
Exakt vilka odds som poesin, visdomen och skönheten har förblir oklart.
fredag 31 oktober 2014
SAMTAL MED ÁLVARO ENRIGUE
Måndagen den 27 oktober samtalade jag på Internationell författarscen i Malmö med den mexikanske författaren Álvaro Enrigue om hans roman Tiebreak, en fantastisk, postmodernistisk berättelse som kretsar kring tennis, kolonialism, våld och virilitet. Den svenska utgåvan råkar dessutom var den första översättningen i världen.
Till min glädje var Álvaro mycket nöjd med mina läsningar och frågor. Även publiken tycks ha haft en spännande timme. Du som inte hade tillfälle att vara på plats, kan höra hela samtalet här:
https://soundcloud.com/malm-bibblans-radio/alvaro-enrigue-i-samtal-med-carl-michael-edenborg
Till min glädje var Álvaro mycket nöjd med mina läsningar och frågor. Även publiken tycks ha haft en spännande timme. Du som inte hade tillfälle att vara på plats, kan höra hela samtalet här:
https://soundcloud.com/malm-bibblans-radio/alvaro-enrigue-i-samtal-med-carl-michael-edenborg
lördag 25 oktober 2014
ALKEMISTENS DOTTER
Som en och annan har sett, har min andra roman hos Natur&kultur, Alkemistens dotter, blivit nominerad till Augustpriset. Denna berättelse om lojalitet, tvivel, barnets hjälplöshet och kärlekens obönhörlighet, universums kyla och poesins destruktivitet har tydligen slagit an. Jag hoppas att nomineringen leder till att många läser boken, som jag hoppas både ska vara en rafflande äventyrsberättelse och en idéroman som får det att snurra till i hjärnan.
I den här filmen berättar jag helt kort om den (lyckas av någon anledning inte bädda in den):
https://www.youtube.com/watch?v=LgeGGzo4LJ8
Här kan du se boktrailern:
På romanens Facebooksida hittar du massvis med extramaterial kring boken, du kan ställa frågor och kommentera. Sidan uppdateras i princip varje dag. Du hittar den här:
https://www.facebook.com/alkemistensdotter
De närmaste veckorna framträder jag på olika platser och pratar och signerar boken. Här är mitt schema som det ser ut just nu:
27 oktober: signering, SF-bokhandeln i Malmö, kl 16,15
27 oktober: samtalar med Álvaro Enrigue på internationell författarscen i Malmö, kl 19,00
30 oktober: recensionsdatum
31 oktober: helkväll om Alkemistens dotter på SF-bokhandeln i Stockholm kl 18,00
3 november: Klassikerprat om Oscar Wildes (m fl) Teleny på Göteborgs stadsbibliotek kl 18,00
4 november: medverker i ReLease på Kulturhuset i Stockholm, kl 18,00
Hoppas vi träffas på något av de där ställena! Vill du ditt exemplar av romanen dedicerat står jag mer än gärna till tjänst. Men glöm inte att jag är gammal, slutkörd, manglad och halvgalen, så var snäll mot mig, ge mig gärna en mjuk klapp och en puss.
I den här filmen berättar jag helt kort om den (lyckas av någon anledning inte bädda in den):
https://www.youtube.com/watch?v=LgeGGzo4LJ8
Här kan du se boktrailern:
På romanens Facebooksida hittar du massvis med extramaterial kring boken, du kan ställa frågor och kommentera. Sidan uppdateras i princip varje dag. Du hittar den här:
https://www.facebook.com/alkemistensdotter
De närmaste veckorna framträder jag på olika platser och pratar och signerar boken. Här är mitt schema som det ser ut just nu:
27 oktober: signering, SF-bokhandeln i Malmö, kl 16,15
27 oktober: samtalar med Álvaro Enrigue på internationell författarscen i Malmö, kl 19,00
30 oktober: recensionsdatum
31 oktober: helkväll om Alkemistens dotter på SF-bokhandeln i Stockholm kl 18,00
3 november: Klassikerprat om Oscar Wildes (m fl) Teleny på Göteborgs stadsbibliotek kl 18,00
4 november: medverker i ReLease på Kulturhuset i Stockholm, kl 18,00
Hoppas vi träffas på något av de där ställena! Vill du ditt exemplar av romanen dedicerat står jag mer än gärna till tjänst. Men glöm inte att jag är gammal, slutkörd, manglad och halvgalen, så var snäll mot mig, ge mig gärna en mjuk klapp och en puss.
onsdag 22 oktober 2014
HUR ETT FINGER BLEV EN KULTURNYHET
I förrgår presenterades folket som var nominerade till årets Augustpris. Jag var en av dem, med min förbannat spännande roman Alkemistens dotter. En jättestor presskonferens med ett gäng författare, illustratörer och förläggare brukar tyvärr inte bli så väldigt roligt. Och särskilt många krokar brukar inte krokhungriga kulturjournalister hitta heller. Kanske nån otippad som kom med. Kanske nån tippad som inte kom med. Fan bryr sig.
Så hur gjorde Expressens krokhungrande Jens Liljestrand när han skulle rapportera från presskonferensen? Jo, så här presenterade han saken:
Enligt Liljestrand var min "obscena gest" en protest mot att författare och förlagsfolk fick käka lunch innan presskonferensen samtidigt som nån klinkade på ett piano:
"Kanske var det i protest mot allt detta som Carl-Michael Edenborg, nominerad i den skönlitterära klassen för "Alkemistens dotter", till vardags chef för Vertigo (förlagsvärldens enfant terrible), småleende sträckte ut långfingret i den välkända obscena gesten under den obligatoriska gruppfotograferingen?"
Men kära nån. Är verkligen ett nedfällt långfinger en "välkänd obscen gest"? Jag har alltid trott att det uppsträckta långfingret var hieroglyfen för det gamla vanliga homofoba "Up Your's". Det nedåtpekande långfingret har ingen särskild betydelse så vitt jag vet. Jag menar: var ska man sticka NER ett långfinger? En fontanell?
Som om inte det här desperata försöket att skänka lite livfullhet åt ett med nödvändigt rätt dammigt spektakel räckte, hörde Sveriges Televisions Kulturnyheterna av sig lite på telefon och ville att jag skulle kommentera den gode Liljestrands briljanta analys av mitt finger. Deras artikel presenterades så här, notera att de lyckades med konststycket att ringa in det aktuella fingret:
Här har man alltså i allmän nyhetsbristsjukdom kokat ihop en protestaktion av ett finger. Skit samma om fingret pekar åt fel håll.
(Att SVT även upptäckt att jag i ett anfall av tourrettskt skämtlynne kallade priset för "Adolfpriset" på Twitter får bli en tankeställare för mig: vakta din ruttna tunga jävligt noga Edenborg, ingen skrattar ändå åt dina skämt.Vill du förresten följa mig på twitter har jag användarnamnet "edenborg".)
Kära läsare, vänner, sympatisörer, fans, okända beundrare, motvilligt förförda: Mitt förlag Vertigo ÄR en del av den svenska bokbranschen. Jag själv som agent, redaktör och författare ÄR en del av den svenska bokbranschen. Jag sätter visserligen en stark stolthet i att hata mig själv och avskyr alla förnöjsamma småborgare som inte hatar sig själva. Men det vore absurt att slarvigt helt avfärda en ordning jag själv är en del av.
Vill du veta sanningen? Den som den grävande kulturjournalisten Jeans Liljestrand inte nådde riktigt hela vägen ner till? Är du säker? Eller nöjer du dig med att se detta som ännu ett av pajasen Edenborgs spexande med det gamla vanliga fejkprovocerandet och badboyimageskapande pr-maskineriet?
Då kan du sluta läsa nu. För här kommer sanningen:
På mitt högra långfinger har jag en vacker tatuering. Den är gjord av en av landets bästa tatuerare, Alex Mad Crow. Den föreställer en uråldrig, atavistisk djurgud. Jag har placerat den där därför att det är på det fingret som min gamla skrivvalk sitter. Och jag vill lyfta fram den mystiska, uråldriga kraft som i mig och i alla mina läsare gör oss till tvivlare och älskare av sagor: alltså varelser som inte nöjer sig med universum. Denna gud saknar namn, ty den levde innan språket fanns.
Det enda jag ville göra när jag höll fram mitt högra långfinger var att ge en tribut åt den gud som får mig att skriva och mina läsare att läsa. Denna namnlösa gud döljer sig bakom all litteratur värd namnet och ger den dess kraft och mirakel: skönhet, död, poesi, möjligheten att skapa verk som kan besegra liemannens skövlande, och kanske framför allt att ge människor en chans att äntligen kunna kommunicera det som är svårast för dem.
Det, mina älskade, är så långt bort från bokbranschen man kan komma.
(Bilden är knyckt från twitterkontot "pammybea", hoppas det är ok.)
torsdag 16 oktober 2014
HÖSTSCHEMAT
Här några fixpunkter då jag träder ut ur mig själv och in i offentligheten:
Den 26 oktober kl 16,00: Signering/utgjutningar på Hamrelius
bokhandel i Malmö (obs preliminärt!)
Den 27 oktober, kl 19,00: Leder samtal med Alvaro Enrique på
internationell författarscen i Malmö
30 oktober: Recensionsdag för Alkemistens dotter
31 oktober, kl 19,00: Helkväll om Alkemistens dotter på
SF-bokhandeln i Stockholm
3 november, kl 18,00: Leder ”klassikerprat” på Göteborgs
stadsbibliotek, om Oscar Wildes (m fl) Teleny
4 november, 19-21: Deltar i ”Release me” tillsammans med
Nanna Johansson, Kringlan Svensson, Ida Linde och Håkan Bravinger på Kulturhuset
i Stockholm.
1 december: Uppträder med några andra författare på NK:s
bokhandel i Stockholm
(Detta schema uppdateras efter hand!)
onsdag 24 september 2014
BOKMÄSSANS VIKTIGASTE HÄNDELSER
Vertigos program
Gäller signeringar, när inget annat anges
Fredag 26/9:
Kl. 14.00: Magnus Frederiksen (Erotisk ritbok/69 tecken på att du är en rättshaverist)
Kl. 15.00: C/M Edenborg
Kl. 16.00: Ariel Held (Säg inte det här till någon)
Lördag 27/9:
Kl. 12.00: C/M Edenborg
Kl. 13.00: Magnus Frederiksen
Kl. 14.00: Annelie Babitz (Bakom den nakna huden)
Kl. 15.00: Martin Tistedt (Segerhuva, Lux Aeterna, Världens världslighet, Vår)
Kl. 16.00: Ariel Held
Runt kl. 19.00: Efter mässan håller Vertigo hov på en krog på stan, stormtruppsmedlemmar bjuds på ett glas öl! Vi återkommer inom kort om lokal.
Söndag 28/9:
Kl. 12.00: C/M Edenborg
Kl. 13.00: Martin Tistedt
Kl. 13.30: Ariel Held i samtal med C/M Edenborg på Aftonbladets scen (B07:40).
Kl. 14.00: Ariel Held
Kl. 15.00: Magnus Fredriksen
Ni hittar Vertigo i monter B02:01 precis innanför Gothia Towers.
Gäller signeringar, när inget annat anges
Fredag 26/9:
Kl. 14.00: Magnus Frederiksen (Erotisk ritbok/69 tecken på att du är en rättshaverist)
Kl. 15.00: C/M Edenborg
Kl. 16.00: Ariel Held (Säg inte det här till någon)
Lördag 27/9:
Kl. 12.00: C/M Edenborg
Kl. 13.00: Magnus Frederiksen
Kl. 14.00: Annelie Babitz (Bakom den nakna huden)
Kl. 15.00: Martin Tistedt (Segerhuva, Lux Aeterna, Världens världslighet, Vår)
Kl. 16.00: Ariel Held
Runt kl. 19.00: Efter mässan håller Vertigo hov på en krog på stan, stormtruppsmedlemmar bjuds på ett glas öl! Vi återkommer inom kort om lokal.
Söndag 28/9:
Kl. 12.00: C/M Edenborg
Kl. 13.00: Martin Tistedt
Kl. 13.30: Ariel Held i samtal med C/M Edenborg på Aftonbladets scen (B07:40).
Kl. 14.00: Ariel Held
Kl. 15.00: Magnus Fredriksen
Ni hittar Vertigo i monter B02:01 precis innanför Gothia Towers.
torsdag 10 juli 2014
KOLLAGE
Jag har fallit handlöst genom en mängd gamla kartonger på sistone och plockat med mig ett och annat på vägen. Eftersom jag helt glömt vad jag ska ha den här bloggen till tänker jag att det är lika bra att jag lägger upp några av fynden här.
Så vitt jag minns är de här diktkollagen tillverkade vid mitten av 1990-talet. Materialet bestod av gamla pinup-tidningar från 60-talet som jag då var väldigt förtjust i. Texternas stil är inte min vanliga, av någon anledning ville jag här tydligen dra och tänja på orden på ett psykotiskt eller ketaminpåverkat sätt.
Så vitt jag minns är de här diktkollagen tillverkade vid mitten av 1990-talet. Materialet bestod av gamla pinup-tidningar från 60-talet som jag då var väldigt förtjust i. Texternas stil är inte min vanliga, av någon anledning ville jag här tydligen dra och tänja på orden på ett psykotiskt eller ketaminpåverkat sätt.
söndag 15 juni 2014
THE WILD BUNCH
I dessa dagar tänker jag en del på Mille Markovic som mördades i januari. Jag vill inte bespara läsarna av den här bloggen nedanstående foto, som vi tog på releasefesten för Deanne Rauschers och Beata Hanssons biografi över den berömda gangstern, salig i åminnelse. Vi höll festen på avsomnade Café Sodom. Sent på kvällen tryckte Mille höften mot mitt skrev, jag kände konturerna av en revolver och han viskade: "känner du hur hård jag är?"
Den halvårslånga produktion av boken var ett kaos av paranoia, stress och ren och skär skräck. Mille hotade oss alla. Mig avkrävde han en miljon ifall boken kom för sent. Beata och Deanne fick höra både ett och annat. Bara dagar före tryck fick jag åka ut till hans kontor och få en krypterad usb-sticka med vad som visade sig vara ett manipulerat foto av statschefen med två strippor. Lösenordet var om jag minns rätt "calle69". Idiotiskt nog tryckte jag av det i boken. Bara ytterligare en av väldigt många saker jag ångrar i min förläggarbana.
DN:s recensent Lars Linder sammanfattade boken rätt väl: ""Fram tonar bilden av en hårdhudad yrkeskriminell med sårig barndom och en egen, orubblig idé om rättvisa – nämligen hämndens rätt. Han går sina egna vägar och vissa ruttna saker gör han inte. Men misshandlar gör han, i kallt blod."
Du köper boken gärna direkt från förlaget: http://www.vertigo.se/index.php?id=22&BOOK=114
Läs gärna min dödsruna över Mille: http://www.aftonbladet.se/debatt/article18234279.ab
Om du är nyfiken över de manipulerade bilderna kan detta vara intressant: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14092192.ab
Den halvårslånga produktion av boken var ett kaos av paranoia, stress och ren och skär skräck. Mille hotade oss alla. Mig avkrävde han en miljon ifall boken kom för sent. Beata och Deanne fick höra både ett och annat. Bara dagar före tryck fick jag åka ut till hans kontor och få en krypterad usb-sticka med vad som visade sig vara ett manipulerat foto av statschefen med två strippor. Lösenordet var om jag minns rätt "calle69". Idiotiskt nog tryckte jag av det i boken. Bara ytterligare en av väldigt många saker jag ångrar i min förläggarbana.
DN:s recensent Lars Linder sammanfattade boken rätt väl: ""Fram tonar bilden av en hårdhudad yrkeskriminell med sårig barndom och en egen, orubblig idé om rättvisa – nämligen hämndens rätt. Han går sina egna vägar och vissa ruttna saker gör han inte. Men misshandlar gör han, i kallt blod."
Du köper boken gärna direkt från förlaget: http://www.vertigo.se/index.php?id=22&BOOK=114
Läs gärna min dödsruna över Mille: http://www.aftonbladet.se/debatt/article18234279.ab
Om du är nyfiken över de manipulerade bilderna kan detta vara intressant: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14092192.ab
torsdag 20 mars 2014
KITTLIGHETER FRÅN ALKEMISTENS DOTTER
Den senaste månaden, med start den 27 februari i Phnom Penh, har jag lagt upp en m e m slumpmässigt vald mening ur min pågående roman som heter Alkemistens dotter och släpps på Natur och kultur i höst.
Du som varken är twitter- eller Facbookentusiast, kanske också vill läsa citaten, så här kommer hela raddan:
1. "Ljuset vällde upp ur golvet, det fick mig att tänka på hur blodet sprutat som en fontän ur Anckarströms hals vid hans avrättning." #Alkemistensdotter
2. "- Är inte far rädd för döden?
- Tvärtom. Döden är rädd för mig. Och för dig.
- Mig?
- Ty du skall döda döden." #Alkemistensdotter
3. "Pigan darrade när hon drog av mig silkesstrumporna och hängde dem över stolsryggen, fingrarna var fuktiga och kalla mot mina ben." #Alkemistensdotter
4. "Den första gången som far lät mig arbeta i laboratoriet var jag sex år gammal." #Alkemistensdotter
5. Min ensamhet var förfärande. Min ensamhet kunde inte jämföras med någon enda annans i universum. #alkemistens dotter
6. "Jag ville omfamna den lilla varelsen, men vad fanns där att omfamna. Jag ville gripa dess hand, den hade ingen hand." #Alkemistensdotter
7. "De sorgligaste orden förnöjde honom mest. Ju dystrare och mer hopplösa de var, desto ljusare blev hans röst." #Alkemistensdotter
8. "De nyfödda ämnena i glaskolven, färgerna som glänste fram över de smultna metallernas ytor, kristalliseringarna…" #Alkemistensdotter
9. "Men jag är bara en liten flicka, sade jag, nästan för mig själv, med alldeles tunn och ljus röst." #Alkemistensdotter
10. "En skvätt kungsvatten brände sig ned genom laboratorierocken, min klänning, mitt linne och mina strumpor." #Alkemistensdotter
11. "Laboratoriets innanmäte var starkt upplyst av vitt ljus och dimmigt av rök. I motskenet var fars gestalt helt svart." #Alkemistensdotter
12. "Du är en Drakenstierna, min flicka. Vår släkt är enastående, och du är den yttersta av oss." #Alkemistensdotter
13. "Jag tänkte på avlägsna minnen, som den gången då jag för första gången fick tillträde till det hemliga biblioteket." #Alkemistensdotter
14. "Rebis, var inte rädd, det är du som är universums härskare." #Alkemistensdotter
15, "Om Jesus blödde skall jag också blöda, tänkte jag. Se här en punkt där kvinnorna visar sig överlägsna männen." #Alkemistensdotter
16. "Gjörwells andedräkt som en styv rök ur det rynkiga ansiktet med de stora polisongerna under den stora kala hjässan." #Alkemistensdotter
17. "Jag lät tårarna rinna, de föll en efter en ned på den mörka bordsskivan, min moster rörde inte en min." #Alkemistensdotter
18. "Onkel Diedrich skrattade till, skakade på huvudet, plötsligt medveten om min brist på skäggstubb, min ljusa röst." #Alkemistensdotter
19. "Jag låg ihopkrupen på marken tätt tryckt intill en stor dräktig tacka, tacksam över att ännu en dag var över." #Alkemistensdotter
20. "Jag var en undermålig forcör, jag önskade att jag till min tjänst hade något av de svarta kabinetten." #Alkemistensdotter
21. "Jag låste in mig på laboratoriet, tvagade mig, tog på mig min rock och mina tofflor, bad tyst och satte fyr på kolen i athanoren." #Alkemistensdotter
22. "Ärr mot ärr, dotter. Vi är filosofins frontsvin. Kriget var intet mot detta." #Alkemistensdotter
21. "Drakenstierna? Aristokrat? Själv heter jag Thorild, Tomas i förnamn, jag är en fri man, om än gift och professor." #Alkemistensdotter
22. "Jag har föredragit militärer och mördare, raka i ryggen och hänsynslösa, de vet hur man tar i en kvinna: hårt! bestämt!" #Alkemistensdotter
23. "Det är så ensamt i kroppen. Orden är för tunna. Det är dags att dö." #Alkemistensdotter
24. "Det strålade av iskallt mörker ur henne. I det ögonblicket lärde jag mig att hata världen." #Alkemistensdotter
25. "En skulptur som inte formats av marmor eller lera, utan av ljus, den sortens ljus som döljer sig längst in i allt mörker." #Alkemistensdotter
26. "För att öka mängden av blod kramade och pressade jag området kring källan. Detta mjölkande spred elektriska rysningar." #Alkemistensdotter
27. "Oljudet steg mot kulmen, det brölade som av demonhjordar som skenar genom helvetet. Jag pumpade i barnslig skräck." #Alkemistensdotter
28. "Farväl, sjuttonhundratal. Välkommen, adertonhundratal, universums sista århundrade. Njut så länge du varar." #Alkemistensdotter
29. "En svart sol talade till mig, orden blev kött, sår som öppnades i det svarta klotets yta och sprutade ut lysande blod." #Alkemistensdotter
30. "Andreas vita linne var uppdraget till halva det muskulösa, nästan hårlösa låret." #Alkemistensdotter
31: "Inte makten att förstöra, flicka, det kan väl varenda dräng, nej, mycket mer: makten att förinta!" #Alkemistensdotter
Du som varken är twitter- eller Facbookentusiast, kanske också vill läsa citaten, så här kommer hela raddan:
1. "Ljuset vällde upp ur golvet, det fick mig att tänka på hur blodet sprutat som en fontän ur Anckarströms hals vid hans avrättning." #Alkemistensdotter
2. "- Är inte far rädd för döden?
- Tvärtom. Döden är rädd för mig. Och för dig.
- Mig?
- Ty du skall döda döden." #Alkemistensdotter
3. "Pigan darrade när hon drog av mig silkesstrumporna och hängde dem över stolsryggen, fingrarna var fuktiga och kalla mot mina ben." #Alkemistensdotter
4. "Den första gången som far lät mig arbeta i laboratoriet var jag sex år gammal." #Alkemistensdotter
5. Min ensamhet var förfärande. Min ensamhet kunde inte jämföras med någon enda annans i universum. #alkemistens dotter
6. "Jag ville omfamna den lilla varelsen, men vad fanns där att omfamna. Jag ville gripa dess hand, den hade ingen hand." #Alkemistensdotter
7. "De sorgligaste orden förnöjde honom mest. Ju dystrare och mer hopplösa de var, desto ljusare blev hans röst." #Alkemistensdotter
8. "De nyfödda ämnena i glaskolven, färgerna som glänste fram över de smultna metallernas ytor, kristalliseringarna…" #Alkemistensdotter
9. "Men jag är bara en liten flicka, sade jag, nästan för mig själv, med alldeles tunn och ljus röst." #Alkemistensdotter
10. "En skvätt kungsvatten brände sig ned genom laboratorierocken, min klänning, mitt linne och mina strumpor." #Alkemistensdotter
11. "Laboratoriets innanmäte var starkt upplyst av vitt ljus och dimmigt av rök. I motskenet var fars gestalt helt svart." #Alkemistensdotter
12. "Du är en Drakenstierna, min flicka. Vår släkt är enastående, och du är den yttersta av oss." #Alkemistensdotter
13. "Jag tänkte på avlägsna minnen, som den gången då jag för första gången fick tillträde till det hemliga biblioteket." #Alkemistensdotter
14. "Rebis, var inte rädd, det är du som är universums härskare." #Alkemistensdotter
15, "Om Jesus blödde skall jag också blöda, tänkte jag. Se här en punkt där kvinnorna visar sig överlägsna männen." #Alkemistensdotter
16. "Gjörwells andedräkt som en styv rök ur det rynkiga ansiktet med de stora polisongerna under den stora kala hjässan." #Alkemistensdotter
17. "Jag lät tårarna rinna, de föll en efter en ned på den mörka bordsskivan, min moster rörde inte en min." #Alkemistensdotter
18. "Onkel Diedrich skrattade till, skakade på huvudet, plötsligt medveten om min brist på skäggstubb, min ljusa röst." #Alkemistensdotter
19. "Jag låg ihopkrupen på marken tätt tryckt intill en stor dräktig tacka, tacksam över att ännu en dag var över." #Alkemistensdotter
20. "Jag var en undermålig forcör, jag önskade att jag till min tjänst hade något av de svarta kabinetten." #Alkemistensdotter
21. "Jag låste in mig på laboratoriet, tvagade mig, tog på mig min rock och mina tofflor, bad tyst och satte fyr på kolen i athanoren." #Alkemistensdotter
22. "Ärr mot ärr, dotter. Vi är filosofins frontsvin. Kriget var intet mot detta." #Alkemistensdotter
21. "Drakenstierna? Aristokrat? Själv heter jag Thorild, Tomas i förnamn, jag är en fri man, om än gift och professor." #Alkemistensdotter
22. "Jag har föredragit militärer och mördare, raka i ryggen och hänsynslösa, de vet hur man tar i en kvinna: hårt! bestämt!" #Alkemistensdotter
23. "Det är så ensamt i kroppen. Orden är för tunna. Det är dags att dö." #Alkemistensdotter
24. "Det strålade av iskallt mörker ur henne. I det ögonblicket lärde jag mig att hata världen." #Alkemistensdotter
25. "En skulptur som inte formats av marmor eller lera, utan av ljus, den sortens ljus som döljer sig längst in i allt mörker." #Alkemistensdotter
26. "För att öka mängden av blod kramade och pressade jag området kring källan. Detta mjölkande spred elektriska rysningar." #Alkemistensdotter
27. "Oljudet steg mot kulmen, det brölade som av demonhjordar som skenar genom helvetet. Jag pumpade i barnslig skräck." #Alkemistensdotter
28. "Farväl, sjuttonhundratal. Välkommen, adertonhundratal, universums sista århundrade. Njut så länge du varar." #Alkemistensdotter
29. "En svart sol talade till mig, orden blev kött, sår som öppnades i det svarta klotets yta och sprutade ut lysande blod." #Alkemistensdotter
30. "Andreas vita linne var uppdraget till halva det muskulösa, nästan hårlösa låret." #Alkemistensdotter
31: "Inte makten att förstöra, flicka, det kan väl varenda dräng, nej, mycket mer: makten att förinta!" #Alkemistensdotter
söndag 16 mars 2014
LALEH SJUNGER OM DÖDEN
Varför tycker jag så mycket om att lyssna på Laleh? Det är knappast bara att hon har en egen röst och att låtarna ofta är bra i allmänhet. Jag tror att det beror på att hennes visor sin livshunger till trots ofta är deprimerade och handlar om döden och dödligheten. Ställd inför dessa omänskliga faktum kan jag ta emot Lalehs texter som starka besvärjelser och få en hel del tröst från dem.
Så kan musiken fungera som de finaste, sköraste delarna av religion.
torsdag 13 mars 2014
EROTISKA EXLIBRIS
(Jag hittade dessa underbara exlibris i en bokauktionskatalog från Múzeum Antikvárium i Budapest.)
söndag 9 mars 2014
MINA FAVORITFILMMÅLTIDER
Det var länge sedan jag lade ut en topplista sist, så här kommer listan över mina tio favoriter bland filmhistoriens alla måltidsscener:
1. Middagsscenen i Texas Chainsaw Massacre när Sally presenteras för familjen. Oöverträffat intensiv.
2. Lunchscenen i början av Apocalypse Now, när Willard får sitt uppdrag. De förstulna ögonkastens och den laddade tystnadens mästerstycke!
3. Middagsscenen i Scary Movie 2, där den missbildade kocken sticker lillfingret i stjärten på kalkonen.
4. Middagen i Buñuels Borgarklassens diskreta charm, där gästerna sitter på toaletter och förrättar sitt tarv runt bordet, men går ut i badrummet när de ska äta.
5. Den pinsamma skandalen på restaurangen i Scarface, när huvudpersonen avslutar med att skälla ut de övriga gästerna.
6. I princip hela Ferreris fantastiska La Grande Bouffe (Brakfesten).
7. Middagen som blir en förlossning i första Alien.
8. Kannibalscenen i slutet av Greenaways Tjuven, kocken, hans fru och hennes älskare.
9. Scenen där Nosferatu (Kinski) stirrar på Harker (Ganz) när han just kommit till slottet och blir bjuden på mat.
10. Middagsscenen med aphjärnorna och de flytande ögonen i Indiana Jones and the Temple of Doom.
1. Middagsscenen i Texas Chainsaw Massacre när Sally presenteras för familjen. Oöverträffat intensiv.
2. Lunchscenen i början av Apocalypse Now, när Willard får sitt uppdrag. De förstulna ögonkastens och den laddade tystnadens mästerstycke!
3. Middagsscenen i Scary Movie 2, där den missbildade kocken sticker lillfingret i stjärten på kalkonen.
4. Middagen i Buñuels Borgarklassens diskreta charm, där gästerna sitter på toaletter och förrättar sitt tarv runt bordet, men går ut i badrummet när de ska äta.
5. Den pinsamma skandalen på restaurangen i Scarface, när huvudpersonen avslutar med att skälla ut de övriga gästerna.
6. I princip hela Ferreris fantastiska La Grande Bouffe (Brakfesten).
7. Middagen som blir en förlossning i första Alien.
8. Kannibalscenen i slutet av Greenaways Tjuven, kocken, hans fru och hennes älskare.
9. Scenen där Nosferatu (Kinski) stirrar på Harker (Ganz) när han just kommit till slottet och blir bjuden på mat.
10. Middagsscenen med aphjärnorna och de flytande ögonen i Indiana Jones and the Temple of Doom.
fredag 21 februari 2014
HUNGERHUSET X 4
Det är inte många svenska serieromaner som översätts till tre språk. Så jag tycker att jag har rätt att få skryta lite om min och Loka Kanarps Hungerhuset och dess olika utländska utgåvor. För två år sedan kom den ut på franska Actes Sud. I mars kommer den på engelska Borderline Press. I juni släpps den på danska Damgaard. Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn?!
(Vadnu?! har du inte köpt och läst boken? Gör det genast! Den finns hos alla välsorterade bokhandlare!)
(Vadnu?! har du inte köpt och läst boken? Gör det genast! Den finns hos alla välsorterade bokhandlare!)
fredag 14 februari 2014
ALKEMISTENS DOTTER
Vissa vill inte se konstnärernas smutsiga penslar och deprimerade ansikte under deras arbete med ett eller annat mästerverk. Andra älskar behind-the-scenes-reportage och bloopers. Oavsett vilket, tänker jag, avslöjas inte ett konstverks hemligheter så lätt.
Du kan intervjua regissören i flera dagar i sträck, den särskilda magin i hennes film kommer ändå inte få sin förklaring. Du kan drömma hur mycket som helst över fotografierna av författaren och ändå inte det minsta komma närmare miraklet i hennes poesi.
Jag hör till dem som gillar konstnärsbiografier och behind-the-scenes-foton. Inte för att de leder mig närmare det verkliga kraftfältet i en stark upplevelse, utan för att de tillåter mig att kretsa kring ett verk längre än bara just den tid det tar att betrakta eller läsa det.
Det är som med någon du älskar: du kan inte förklara varför, det är något med tonfallet eller doften, ändå vill du veta allt om den personens förflutna trots att det inte alls kommer lysa upp kärlekens orsaker, ändå vill du dela även dess mest vardagliga tid trots att underverket sker ändå, ändå vill du gå tillbaka till cafét där ni träffades gång på gång.
Följaktligen har jag bestämt mig för att skamlöst blotta mitt författarliv under den närmaste tiden. Det är ett bra tillfälle, för perioden kommer att på två sätt utgöra en tydligt avgränsad del i den process som ska leda fram till romanen som förlaget Natur och kultur släpper i slutet av oktober och som jag har döpt till Alkemistens dotter:
Dels för att jag bosatt mig utomlands, på flykt undan det svenska mörkret som varje vinter för mig allt för närmare undergången, bokstavligen. Jag har tagit in på ett billigt hotell i Phnom Penh i Kambodja, med utsikt över den majestätiska floden, kanske flyttar jag om några veckor närmare havet, vi får se.
Dels för att jag under den här perioden ska genomföra den tredje och fjärde genomskrivningen av romanen. Ungefär den sista mars ska texten vara färdig nog för att gå till layout. Igår hade jag ett Skypemöte med min förläggare Nina Eidem. Hon hade läst den andra versionen av romanen som jag arbetade med i november och december och som var ganska annorlunda jämfört med urversionen som jag skrev under några månader i Berlin och Sala 2013.
Som tur är var det inga blodiga redigeringsuppdrag hon gav mig nu. Vi kom överens om att jag skulle presentera den tredje versionen om ett par veckor, därefter ska den tröskas mer på detaljnivå.Vi började också prata om omslaget och marknadsföringen, spännande!
Den närmaste dryga månaden kommer jag alltså - inte minst eftersom jag sitter helt allena i den här stora, sjudande staden - använda mina konton i sociala medier för att berätta om processen med den här genomskrivningen:
På mitt twitterkonto (@edenborg) kan ni följa det under hashtagen #Alkemistensdotter. Bland annat kommer jag att lägga upp en nyskriven mening varje dag.
På mitt instagramkonto - http://instagram.com/cmedenborg/# - kommer det flöda av snapshots från min skrivartillvaro, också under #Alkemistensdotter.
Tveka inte att höra av dig om det är något särskilt du vill veta eller se! Jag ska göra mitt bästa för att tillfredsställa alla begär. Tyvärr kan jag lova att du inte kommer att bättre förstå det eventuella miraklet i min text, oavsett hur mitt svar ser ut. Men förhoppningsvis blir det roligt ändå.
(Javisst ja, du kanske undrar vad romanen handlar om? Det är en historisk roman som utspelas kring 1800 i Sverige, Frankrike och Tyskland och som handlar om Rebis Drakenstierna, som av sin fader alkemisten har fått ett heligt uppdrag: att förinta universum.)
Du kan intervjua regissören i flera dagar i sträck, den särskilda magin i hennes film kommer ändå inte få sin förklaring. Du kan drömma hur mycket som helst över fotografierna av författaren och ändå inte det minsta komma närmare miraklet i hennes poesi.
Jag hör till dem som gillar konstnärsbiografier och behind-the-scenes-foton. Inte för att de leder mig närmare det verkliga kraftfältet i en stark upplevelse, utan för att de tillåter mig att kretsa kring ett verk längre än bara just den tid det tar att betrakta eller läsa det.
Det är som med någon du älskar: du kan inte förklara varför, det är något med tonfallet eller doften, ändå vill du veta allt om den personens förflutna trots att det inte alls kommer lysa upp kärlekens orsaker, ändå vill du dela även dess mest vardagliga tid trots att underverket sker ändå, ändå vill du gå tillbaka till cafét där ni träffades gång på gång.
Följaktligen har jag bestämt mig för att skamlöst blotta mitt författarliv under den närmaste tiden. Det är ett bra tillfälle, för perioden kommer att på två sätt utgöra en tydligt avgränsad del i den process som ska leda fram till romanen som förlaget Natur och kultur släpper i slutet av oktober och som jag har döpt till Alkemistens dotter:
Dels för att jag bosatt mig utomlands, på flykt undan det svenska mörkret som varje vinter för mig allt för närmare undergången, bokstavligen. Jag har tagit in på ett billigt hotell i Phnom Penh i Kambodja, med utsikt över den majestätiska floden, kanske flyttar jag om några veckor närmare havet, vi får se.
Dels för att jag under den här perioden ska genomföra den tredje och fjärde genomskrivningen av romanen. Ungefär den sista mars ska texten vara färdig nog för att gå till layout. Igår hade jag ett Skypemöte med min förläggare Nina Eidem. Hon hade läst den andra versionen av romanen som jag arbetade med i november och december och som var ganska annorlunda jämfört med urversionen som jag skrev under några månader i Berlin och Sala 2013.
Som tur är var det inga blodiga redigeringsuppdrag hon gav mig nu. Vi kom överens om att jag skulle presentera den tredje versionen om ett par veckor, därefter ska den tröskas mer på detaljnivå.Vi började också prata om omslaget och marknadsföringen, spännande!
Den närmaste dryga månaden kommer jag alltså - inte minst eftersom jag sitter helt allena i den här stora, sjudande staden - använda mina konton i sociala medier för att berätta om processen med den här genomskrivningen:
På mitt twitterkonto (@edenborg) kan ni följa det under hashtagen #Alkemistensdotter. Bland annat kommer jag att lägga upp en nyskriven mening varje dag.
På mitt instagramkonto - http://instagram.com/cmedenborg/# - kommer det flöda av snapshots från min skrivartillvaro, också under #Alkemistensdotter.
Tveka inte att höra av dig om det är något särskilt du vill veta eller se! Jag ska göra mitt bästa för att tillfredsställa alla begär. Tyvärr kan jag lova att du inte kommer att bättre förstå det eventuella miraklet i min text, oavsett hur mitt svar ser ut. Men förhoppningsvis blir det roligt ändå.
(Javisst ja, du kanske undrar vad romanen handlar om? Det är en historisk roman som utspelas kring 1800 i Sverige, Frankrike och Tyskland och som handlar om Rebis Drakenstierna, som av sin fader alkemisten har fått ett heligt uppdrag: att förinta universum.)
onsdag 29 januari 2014
VEM VILL BLI BJUDEN PÅ MIDDAG?
Förra veckan släppte Pocketförlaget den svinsnygga fickupplagan av min roman Mitt grymma öde. Nu tänkte jag försöka ge den en liten extra skjuts.
Bokhandelsbiträdet (och motsvarande på nätbutikerna vad den nu kan tänkas heta) är bokdistributionens obesjungna hjälte på samma sätt som redaktören är bokproduktionens. En extra fin placering, en plats i skylten, en handskriven lapp med hjärtan, en förstoring av omslaget, en muntlig kampanj osv påverkar hur många läsare en bok får.
Och min roman älskar att bli läst.
Så: om du ser att någon gjort något extra för den, eller om du eller en kollega gjort det - låt mig veta! Den som ansträngt sig allra mest och gjort mig allra mest förtjust bjuder jag ut på en härlig middag i Stockholm i april!
För att delta eller nominera någon: skicka foton eller skärmdumpar och beskrivningar till mig, senast den 25 februari!
(På den här bilden syns också den fina anteckningsboken som förlaget tryckte upp.)
Maila till edenborg@vertigo.se .
VEM VILL BLI BJUDEN PÅ MIDDAG?
Förra veckan släppte Pocketförlaget den svinsnygga fickupplagan av min roman Mitt grymma öde. Nu tänkte jag försöka ge den en liten extra skjuts.
Bokhandelsbiträdet (och motsvarande på nätbutikerna vad den nu kan tänkas heta) är bokdistributionens obesjungna hjälte på samma sätt som redaktören är bokproduktionens. En extra fin placering, en plats i skylten, en handskriven lapp med hjärtan, en förstoring av omslaget, en muntlig kampanj osv påverkar hur många läsare en bok får.
Och min roman älskar att bli läst.
Så: om du ser att någon gjort något extra för den, eller om du eller en kollega gjort det - låt mig veta! Den som ansträngt sig allra mest och gjort mig allra mest förtjust bjuder jag ut på en härlig middag i Stockholm i april!
För att delta eller nominera någon: skicka foton eller skärmdumpar och beskrivningar till mig, senast den 25 februari!
(På den här bilden syns också den fina anteckningsboken som förlaget tryckte upp.)
Maila till edenborg@vertigo.se .
fredag 24 januari 2014
MINNEN AV MILLE MARKOVIC
Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i
morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men
ändå.
I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers
biografi över Mille, påpekar kriminologen Jerzy
Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde
gangstern var att han överlevt så länge.
Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag
ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av kungafotot och annat mera.
Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och
paranoid, och den satte sina spår i oss alla.
Idag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda
under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur
lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla
korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han
skrämde mig den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så
att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.
Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten
som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att
visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska:
"Känner du hur hård jag är?" Hans skämtlynne var starkt och grovt.
Det var den sista gången jag träffade Mille. Det råkade
också vara samma dag som jag fått reda på att Stig Sæterbakken dött. Att Mille
själv blev dödad nästan exakt två år senare gör saken konstig. Det är ett
meningslöst sammanträffande, ändå kommer de här båda männen, som inte hade
något gemensamt alls och skulle ha avskytt varandra, för alltid vara
förknippade i mitt minne.
Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille
att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från
uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till
porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade,
rånade, utnyttjade.
Han hotade också var och varannan människa han stötte på,
inklusive författarna och mig - som han avkrävde hela intäkterna av
bokförsäljningen ifall jag missade deadline.
Att han själv skulle ha dödat finns det dock inget som talar
för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda
på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst i reaktionerna på
biografin, som var laddade med rasism av typen "kriminell jugge hotar vår
kung".
På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille
en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller
under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma
Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under
intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:
Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett
mord.
måndag 13 januari 2014
NY UPPLAGA AV BERÄTTELSEN OM O
Så här vackert blir det nya omslaget till vår nya utgåva av Pauline Réages klassiska Berättelsen om O, i Bengt Söderberghs översättning. Den gamla storpocketutgåvan som vi gav ut 2005 pryder bokhyllorna hos många herrans svenskar, men nu får läsarna chansen att tillägna sig något väldigt mycket vackrare, hårdbandat och trådbundet; omslaget är signerat Loka Kanarp.
Dessutom har förlagets briljanta vapendragare Agneta Tröjer försett utgåvan med ett fylligt efterord som berättar den märkliga historien om Anne Desclos / Dominique Aury / Pauline Réage och hennes mästerverk.
Finns i butik runt första mars.