RECENSIONER FRÅN BOKBLOGGAR

Texter om böcker i bokbloggar skiljer sig ofta från recensioner i mer gammaldags media, kanske delvis för att där inte finns några redaktörer som granskar texterna innan de läggs ut. I bästa fall är de inte lika ängsliga, mer rakt på sak, mer personliga, även om de ibland är mindre bildade och välformulerade. Men de har helt klart en starkare känsla. Här är ett knippe citat från bokbloggar om Alkemistens Dotter:


"Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till. [---]

Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns  en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. [---]

Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. [---]

Annika Koldenius,

--------

"Carl-Michael Edenborg har med ett språk som sprudlar av berättarglädje och målande beskrivningar skrivit en bok som på ett fantastiskt sätt skildrar tidens Europa. Alla anspelningar som finns invävda i texten om tidens politiska stämningar i olika delar av vår världsdelar, om furstar och tänkare, upplysningstiden och revolutionens efterdyningar är en ren njutning att läsa. De vittnar också om en mycket djupgående sakkunskap om ämnet och skapar därför ett intresse hos mig som läsare att läsa mer om Europa vid denna tid. [---]

Men där är de goda nyheterna slut. För även om alkemin säkerligen är korrekt skildrad och faktiskt klassades som en vetenskap hur obegriplig den än kan framstå idag så känns den mest vansinnig att läsa om. De filosofiska utläggningarna och Rebis mycket självupptagna beteende är inte heller någonting som tilltalar mig. Det gör att boken trots sina övriga kvalitéer inte riktigt faller mig i smaken, och slutet tycker jag inte alls om.

Betyg 3 av 5"

Johannas Deckarhörna

-------

"Alkemistens dotter  har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.

Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde,  som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den. [---]

Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.

Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga. [---]

Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen."

Bernur (Björn Kohlström)

[Jag säger det igen: Kohlström borde få ett par helsidor i DN varje vecka, han är en av Sveriges bästa recensenter.]

-------------


"Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.

Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.

Tyvärr, jag gillade den inte. "

Upplagd av Katarina Hjälmhden i bloggen Som ett sandkorn

------

"Alkemistens dotter är Augustnominerad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Den är makaber och väcker känslor. Vissa saker får det att vända sig i magen på mig. Det är helt klart att den inte skrivits bara för att underhålla. Den är bitvis så rå och otäck och men på samma gång skriven med härlig tidsanda.

Man inte bara ser det hela framför sig, utan man både känner, luktar och hör. Den är liksom mustig!

Alkemistens dotter handlar om Rebis, som fötts som den sista i en släkt av alkemister. Hon ska föra världen tills dess undergång, eftersom världen är ond och grym. Hon ska befria själarna ur deras fängelse. Hennes far har fostrat henne till detta genom alkemi och studier. När han dör reser hon för att besöka sina släktingar i Marstrand, Berlin och Paris eftersom hon upptäcker att hon inte har tillräckliga kunskaper.

Betyg: 4 av 5"

Bloggen Boktokig


--------


"Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.

Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).

Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag."


Bloggen Läsresan