Du kan intervjua regissören i flera dagar i sträck, den särskilda magin i hennes film kommer ändå inte få sin förklaring. Du kan drömma hur mycket som helst över fotografierna av författaren och ändå inte det minsta komma närmare miraklet i hennes poesi.
Jag hör till dem som gillar konstnärsbiografier och behind-the-scenes-foton. Inte för att de leder mig närmare det verkliga kraftfältet i en stark upplevelse, utan för att de tillåter mig att kretsa kring ett verk längre än bara just den tid det tar att betrakta eller läsa det.
Det är som med någon du älskar: du kan inte förklara varför, det är något med tonfallet eller doften, ändå vill du veta allt om den personens förflutna trots att det inte alls kommer lysa upp kärlekens orsaker, ändå vill du dela även dess mest vardagliga tid trots att underverket sker ändå, ändå vill du gå tillbaka till cafét där ni träffades gång på gång.
Följaktligen har jag bestämt mig för att skamlöst blotta mitt författarliv under den närmaste tiden. Det är ett bra tillfälle, för perioden kommer att på två sätt utgöra en tydligt avgränsad del i den process som ska leda fram till romanen som förlaget Natur och kultur släpper i slutet av oktober och som jag har döpt till Alkemistens dotter:
Dels för att jag bosatt mig utomlands, på flykt undan det svenska mörkret som varje vinter för mig allt för närmare undergången, bokstavligen. Jag har tagit in på ett billigt hotell i Phnom Penh i Kambodja, med utsikt över den majestätiska floden, kanske flyttar jag om några veckor närmare havet, vi får se.
Dels för att jag under den här perioden ska genomföra den tredje och fjärde genomskrivningen av romanen. Ungefär den sista mars ska texten vara färdig nog för att gå till layout. Igår hade jag ett Skypemöte med min förläggare Nina Eidem. Hon hade läst den andra versionen av romanen som jag arbetade med i november och december och som var ganska annorlunda jämfört med urversionen som jag skrev under några månader i Berlin och Sala 2013.
Som tur är var det inga blodiga redigeringsuppdrag hon gav mig nu. Vi kom överens om att jag skulle presentera den tredje versionen om ett par veckor, därefter ska den tröskas mer på detaljnivå.Vi började också prata om omslaget och marknadsföringen, spännande!
Den närmaste dryga månaden kommer jag alltså - inte minst eftersom jag sitter helt allena i den här stora, sjudande staden - använda mina konton i sociala medier för att berätta om processen med den här genomskrivningen:
På mitt twitterkonto (@edenborg) kan ni följa det under hashtagen #Alkemistensdotter. Bland annat kommer jag att lägga upp en nyskriven mening varje dag.
På mitt instagramkonto - http://instagram.com/cmedenborg/# - kommer det flöda av snapshots från min skrivartillvaro, också under #Alkemistensdotter.
Tveka inte att höra av dig om det är något särskilt du vill veta eller se! Jag ska göra mitt bästa för att tillfredsställa alla begär. Tyvärr kan jag lova att du inte kommer att bättre förstå det eventuella miraklet i min text, oavsett hur mitt svar ser ut. Men förhoppningsvis blir det roligt ändå.
(Javisst ja, du kanske undrar vad romanen handlar om? Det är en historisk roman som utspelas kring 1800 i Sverige, Frankrike och Tyskland och som handlar om Rebis Drakenstierna, som av sin fader alkemisten har fått ett heligt uppdrag: att förinta universum.)
Hej doktor Edenborg. Jag har en fråga angående svårigheten med att finna meningen med allt när det känns som svårast.
SvaraRaderaDu har ju själv doktorerat, något jag gör nu, och jag kan tänka mig att du någon gång blev trött på ditt ämne och helt enkelt ställde frågan "varför gör jag det här". Kanske gör du det även nu i ditt övriga författande. Den frågan ställer jag mig själv i alla fall just nu. Varje morgon tar jag spjärn, varje dag krystar jag fram text och varje kväll infinner sig en känsla av hopplöshet om att allt jag gör inte har någon betydelse eller att jag helt enkelt aldrig kommer blir klar.
Hur gör du? Jag har inte möjlighet att flytta in i ett befläckat hotellrum med min laptop, pipa och whiskyflaska.