MINNEN AV MILLE MARKOVIC

Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men ändå.

I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille, påpekar kriminologen Jerzy Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde gangstern var att han överlevt så länge.

Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av kungafotot och annat mera. Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och paranoid, och den satte sina spår i oss alla.

Idag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han skrämde mig den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.

Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska: "Känner du hur hård jag är?" Hans skämtlynne var starkt och grovt.

Det var den sista gången jag träffade Mille. Det råkade också vara samma dag som jag fått reda på att Stig Sæterbakken dött. Att Mille själv blev dödad nästan exakt två år senare gör saken konstig. Det är ett meningslöst sammanträffande, ändå kommer de här båda männen, som inte hade något gemensamt alls och skulle ha avskytt varandra, för alltid vara förknippade i mitt minne.

Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade, rånade, utnyttjade.

Han hotade också var och varannan människa han stötte på, inklusive författarna och mig - som han avkrävde hela intäkterna av bokförsäljningen ifall jag missade deadline.

Att han själv skulle ha dödat finns det dock inget som talar för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst i reaktionerna på biografin, som var laddade med rasism av typen "kriminell jugge hotar vår kung".

På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:

Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett mord.