torsdag 19 december 2013

MIN MEST DEPRIMERADE BOK

Häromveckan var jag i Malmö och uppträde på den fantastiska erotikbutiken Justine & Juliette. Jag hade bestämt mig för att läsa en eller två texter som jag skrivit i namnet Gunnar Blå, så jag kikade igenom de tre novellsamlingarna.

Den tredje och sista av dem heter Du äter mitt ansikte och ännu fler historier. Den kom ut våren 2012. Den är utan tvekan medie- och distributionsmässigt ett av Vertigos största fiaskon någonsin. Den fick ytterligt få recensioner, endast en av dem utanför nätet, sålde minimalt.

Jag har ofta undrat varför. De tidigare böckerna togs emot på andra, generösare sätt. Berodde det på att pseudonymen nu var spräckt och att jag trätt fram som Blå? Var boken sämre? Recensionerna tyder på att den är ojämn, men överlag gillas den.

Den senaste läsningen har fått mig att tänka något helt annat, som kan vara en förklaring.

Jag minns att jag fick en väldigt stark känsla när jag våren 2012 slutredigerade och korrekturläste samlingen: jag insåg att jag är som en seriemördare. Jag var också sängvätare och småpyroman när jag var liten. Jag plågade dock inte djur. Mitt inre är så fruktansvärt svart att jag blir illamående när jag ser ner i mig själv. Enda skillnaden är att jag inte mördar. Och att jag har en överdrivet utvecklad empati, men jag lovar, det är verkligen inget positivt.

En annan sak slog mig när jag läste om boken för några veckor sedan: dessa texter är de mest deprimerade jag någonsin skrivit. Det är knappast någon slump att boken kom ut samtidigt som jag fick min stora kollaps, i juni 2012, när jag ramlade rakt ner i svarthålet som jag lyckligtvis har lyckats kravla mig fram ur.

Du äter mitt ansikte är en enda lång, trasig dödsönskan. Ät mig, snälla: döda mig nu. Jag orkar inte mer. Jag kan inte ens njuta längre. Jag vill ingenting. Förstöra och förstöras är allt som är kvar.

Ingen av recensenterna har sett detta. De har sett yviga gester, konstruerade provokationer, stilhaverier, och de har sett rätt. Men de liksom troligen läsarna har missat - kanske varit tvingade att missa - det viktigaste problemet:

Den här boken borde aldrig ha skrivits, än mindre givits ut.

Du äter mitt ansikte är en dödlig, en giftig bok.

2 kommentarer:

Peter sa...

Jag har all respekt för dina känslor. Men det är knappast helt fel att ha producerat sin "mest deprimerade bok", eller hur?
Och om du tittar på Vertigos utgivningslista sedan starten,visst blir du imponerad av både mängd och kvalitet?
"Mitt grymma öde", om den boken är det väl bara att lita på recensenternas enhälliga beröm.

Tommy Söderberg sa...

...och jag som kände mig sugen på denna. Det är faktiskt inte annat än att suget ökar ytterligare efter denna självföraktande inställning till publikationen.