lördagen den 19:e november 2011

SOLANAS

Det har stormat kring Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Avskum har krälat fram för att mordhota konstnärer. Många har försvarat. Jag har läst en del av texterna. Kommer inte ifrån känslan av att min egen starka upplevelse av Solanas text inte har mycket att göra varken med försvararna eller kritikerna.

Att, exempelvis, mordförsöket på Andy Warhol 1968 jämförs med politiska mord är orimligt: Solanas sköt konstnären inte främst för att han var man utan för att hon ansåg att han stulit hennes pjäs och blåst henne på pengar.

Jag älskar SCUM-manifestet. Det skriker av energi, humor och raseri mot allt som är trist och förtryckande, förkroppsligat i "mannen", en utmärkt fågelskrämma. Själva organisationen SCUM (Society for Cutting Up Men) kallade Solanas senare för en "literary device" som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Manifestet är alltså kanske inte en parodi på genren, men helt klart en lek med den.

Jag älskar SCUM-manifestet. Som alla starka texter väcker den motstridiga känslor, utgör en tvetydighetens triumf. Att läsa Solanas är att ge sig ut i det osäkra. Du går från den känslomässiga identifikationen med någon som fått ta för mycket skit och nu drömmer om att slå tillbaka, över den teoretiskt förbryllande tilltron till industrialisering och vetenskapens möjligheter (evigt liv), till en suverän, lekfull humor som visar vad poesi är: en revolution via språket.

Texten är på sätt och vis ganska typisk för det sena, situationistiskt färgade 60-talet med sin förnekelse av uppdelningen mellan skönlitteratur och facklitteratur, humor och allvar, sin desperata apell för frigörelse genom kategoriupplösning. Den utmaningen är fortfarande verksam.

Denna osäkerhet borde också hemsöka den allt för enkla kategoriseringen av Solanas som "feminist" eller till och med "radikalfeminist" (en i sammanhanget anakronistisk term). För Solanas har föga gemensamt med exempelvis Andrea Dworkin. Jag skulle gissa att Dworkin avskydde Solanas, om hon ens kände till henne, liksom mycket stora delar av andra vågens feminister. I deras ögon var Solanas en tokstolle och en solitär som inte hade något med kvinnorörelsens seriösa kamp att göra. Dworkin angrep pornografi, Solanas ägnade sig åt pornografi, och hennes manifest gavs ut på Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo.

Stackarna inom "Moderatmännen" har hetsat upp sig över att skolklasser bevistar teaterföreställningen. Men att tonårspojkar skulle vara sådana fårskallar att de inte klarar av att hantera motsägelsefulla och tvetydiga texter är i första hand en respektlös förolämpning mot dem från deras fäder.

Jag tänker mig att vår tids antifeminister på ett bakvänt sätt innerligt älskar Solanas och hennes text, eftersom de där för en gångs skull faktiskt har en "manshatare", en entitet som annars tenderar att lösas upp som ett spöke.

Tidigare i höst satte Turteatern upp Markis de Sades Juliette. Det var en enastående föreställning (jag bloggade om den här). I mina ögon fungerar de båda texterna på ett intressant sätt tillsammans, inte bara för att förlaget Olympia ursprungligen publicerade båda två, och inte bara för att de är fyllda med hat och aggressivitet och svart humor, utan främst för att de är djupt tvetydiga, osäkra, problematiska, irreducibla, sönderslitande.

Detta är vad jag vill försvara hos Solanas. Innan hon sätter en kula i mig.

4 kommentarer:

percib sa...

"Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo..."

Vilken infantilt högmod. Snarare är det väl Vertigo som är en blek efterapare till ett verkligt banbrytande förlag som Olympia press? Lägg ner.

Anonym sa...

Låt oss för ett ögonblick bortse från de infekterade genusfrågorna och alla misandriska inslag i SCUM-manifestet.

Besvärar det dig inte alls att Solanas i grund och botten beskriver en fascistisk utopi? Ett samhälle där produktionen är automatiserad och styrd av staten, där fysiska och mentala handikapp inte tolereras, där fortplantningen är artificiell och producerar genetiskt manipulerade Übermenschen.

Bland alla hyllningar på bloggar och kultursidor har jag inte sett någon som berör denna aspekt av manifestet. Ett undantag: Rasmus Fleischer på Copyriot, som uttrycker sin fascination över Solanas utopi.

Hur kan det komma sig att så många kultur- och vänstermänniskor i Sverige vurmar för en sådan fascistoid vision?

Simsalablunder sa...

Anonymen tycks inte förstå att låta bli att kommentera något inte betyder att man samtidigt vurmar för det man inte kommenterat.

Fredrik sa...

Den klaraste rösten på nätet. Tack Edenborg!