torsdag 26 maj 2011

OM KVINNOVÅLD

Det pratas kvinnors våld. Har länge tänkt att jag ska skriva ner några erfarenheter från min närmaste vänkrets från de senaste tjugo åren. Jag tänkte helt enkelt jag skulle lista alla de parförhållanden jag kommit i kontakt med där det förekommit ensidig misshandel. Jag räknar inte in engångshändelser. Allihop var förhållanden som pågick i flera år och där våldet upprepades gång på gång.

I sin blogg skriver Jenny Westerstrand med sitt vanliga mobbartonfall, "att kvinnor också kan vara våldsamma och banka sin partner på armen" på tal om en artist som berättar om en relation där hans flickvän bet honom i ansiktet och hotade honom med kniv.

Det är inte "banka sin partner på armen" jag syftar på här. Det är kroppsskador, sönderslagna möbler, ostentativt självskadebeteende. Här är listan:

- Fyra heterosexuella förhållanden där kvinnan gång på gång misshandlade mannen med nävarna. Männen slog inte tillbaka.

- Ett bögförhållande där den ene gång på gång attackerade den andre med nävarna.

- Ett lesbiskt förhållanden där den ena misshandlade den andre genom att gång på gång slå sönder deras gemensamma möbler och skära i sig själv inför hennes ögon.

Ingen av dessa sex misshandlade människor polisanmälde eller sökte stöd på någon jour. Oftast berättade de inget ens för sina närmaste vänner innan förhållandet var över.

Jag skriver inte det här för att förringa mäns systematiska våld mot kvinnor. Det bästa rådet till kvinnor som är rädda för att bli misshandlade och våldtagna är fortfarande: undvik heterosexuella parrelationer. Gå gärna ensam genom stan en kväll, men lev inte ihop med en partner.

Och visst: mitt umgänge är särskilt inte representativt för folket i stort. Men jag tänker mig att om de här sex exemplen på misshandel i parrelationer är de enda jag under mitt tjugofemåriga vuxna liv har kommit i nära kontakt med, så kan de inte vara så väldigt ovanliga. Och om de inte är så ovanliga, borde de också fogas in i en strukturell analys och inte bara betraktas som konstiga undantag.

tisdag 24 maj 2011

REAKTIONER PÅ TEXTMÄSSAN

Jag passade på och google-skördade skriverier om årets Textmässa och hittade dessa:

Camilla Nilsson i Norrköpings tidningar: "Syftet med mässan är inte lika mycket att kränga böcker till besökarna som att visa att man finns till och att skapa en vi-känsla bland de mindre förlagen. I Textmässans kölvatten har det bildats andra små bokmässor landet runt med samma syfte. Sverige har ett enormt utbud av bra och udda bokförlag som lätt drunknar i mängden där störst går först, men på dessa mässor där endast de oberoende förlagen är välkomna har de möjlighet att göra sina röster hörda. Det är ofta dessa förlag som ger ut de mest intressanta texterna, och som drivs av de största eldsjälarna."

Sofia i Två träd i en skog-bloggen gillade inte mina kläder: "Anordnat av Vertigo förlag. Förläggaren sprang runt i en illasittande sjömanskostym. Men det var inte det värsta. / Det som är synd är att de inte ordnar en mässa ordentligt, när de ändå håller på. De fyra seminarier som bjöds var föga engagerande eller genomarbetade. / Förlagen hade sina bord och försökte kränga böcker. Alla dessa småförlag är så nischade. Det är roligt, men om du inte är intresserad av den nischen är det svårt att stödja dem. Och målgrupperna är väldigt små. Men, för finsmakaren av smal kultur i allmänhet var det rena julafton."

Camilla Hällbom i Dagens bok: "För två år sen tänkte Carl-Michael Edenborg lägga ner Textmässan men fick då möjlighet att husera i Nürnberghuset och fortsatte till vår lycka. Textmässan är en succé och har gett inspiration och upphov till andra arrangörer av små mässor i Oslo, Göteborg och Umeå."

Benjamin Ozolins i Tidningen Kulturen: "Det var varmt, det var trångt och det var människor överallt i de försåtligt trevliga lokalerna Textmässan var inträngd i. Textmässan handlar hur som helst om text och oavsett hur trångt och varmt det nu må ha varit syntes hela tiden böckerna, magasinen, tidsskrifterna - romaner, serier, poesiböcker, de låg på bord, böcker staplade på varandra, för att säljas och i slutändan naturligtvis läsas."

Men han blev ändå litet ledsen till sist: "Och kanske ligger det i sakens natur, men sen, när alla mina varv var avklarade, en känsla av utanförskap igen, den som inte borde infinna sig - när jag sett och bläddrat färdigt, är det som att jag smyger ut och bort från en fantastisk plats, jag borde säga hej då till någon, men jag vet inte till vem."

DÖ, LODIS, DÖ!

Några fler behind-the-scenes-foton från inspelningen av "Dö, lodis, dö!" Här ser du den genialiske och mångbegåvade regissören/manusförfattaren/ljussättaren/filmfotografen/rekvisitören/specialeffektsmakaren Alexi Carpentieri med 16 mm-kameran i högsta hugg:

Och här den eminenta specialeffektsartisten och sminkaren Bitte Andersson i full färd med att förse mig med en avsågningsbar löspenis:


Strax innan den minst sagt blodiga scenen - jag ser något bekymrad ut, till skillnad från mina glada bödlar:


Och, slutligen, en stympad, nedblodad och apaktig porrförläggare med bodflaskorna hängande dinglande mellan benen - lägg märke till den avsågade penisen i blodpölen under pallen:

måndag 23 maj 2011

MER OM BARNPORREN

I dagens Aftonbladet har jag en stor artikel om den svenska barnpornografilagstiftningens historia och det absurda i att polisen ska avgöra vad som är konst. Igår publicerade Sydsvenska Dagbladet en stor intervju med den barnporrdömde mangaöversättaren som också är mycket läsvärd.

Jag överarbetade min artikel enormt. Materialet skulle ha räckt till en kandidatuppsats. Jag tänker lägga upp en del av mina förarbeten här i bloggen den här veckan så att allt arbetet inte var helt i onödan.

I dagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg dessutom om Vertigos senast utgivna bok: Pierre Louÿs Mammas tre flickor. Jag vet inte riktigt vad hon menar med sitt resonemang om mitt efterord: jag skriver verkligen inte att "det finns ingen pedofili i Mammas tre flickor" vilket hade varit absurt, däremot diskuterar jag frågan om Pierre Louÿs själv kan ha varit pedofil, vilket jag inte tror.

Min översättning är den första kompletta till svenska av denna erotiska klassiker från 1926. Men det som sticker ut mest med den här utgåvan är förmodligen illustrationerna.

Vertigo försöker alltid att inkludera originalillustrationerna till de klassiker vi ger ut. Jag har arbetat med Mammas tre flickor under många år. Länge reflekterade jag inte över illustrationerna. Men förra årets spektakel kring mangaöversättaren gjorde mig nervös. Det förekommer ju barn på Louis-André Berthommé Saint-Andrés gravyrer. Så förlaget lät Björn Sellström på rikskriminalpolisen förhandsgranska bilderna. Han gav grönt ljus; gravyrerna faller under konst och är därmed undantagna.

Det mest uppseendeväckande i saken är väl att ett bokförlag i Sverige 2011 låter kriminalpolisen förhandsgranska gravyrer från 1926 får att få en publicering godkänd. Men som förläggare hade jag inte mycket val.

Läs mer om Pierre Louÿs Mammas tre flickor här.

fredag 20 maj 2011

JAG ÄLSKAR VON TRIER

Apropå Lars von Triers utnämning till "persona non grata" av Cannes filmfestival:

Tre gånger den här våren har jag skrattat så mycket att jag fruktade för min hälsa: först när jag och Martin Tistedt fick ett hysteriskt fnissanfall på Norrköpings antikvariat och jag grät så mycket att det blev en våt fläck i byxskrevet; därefter vid ett avsnitt i femte säsongen av teveserien "30 rock" när karaktären "Kenneth" härmar en annan person som i sin tur gör sin tolkning av "Kenneth", så att "Kenneth" via en annan karaktär härmar "Kenneth" – briljant.

Tredje gången var igår, när jag såg klippet från Lars von Triers presskonferens i Cannes om hans senaste film, och den hyllade filmregissören mot slutet plötsligt kastar sig in i ett osmakligt skämtande om judar, tyskar och Hitler. Vissa har kallat det en pr-kupp, själv är jag fullständigt övertygad om att von Trier bara gav efter för en tourrettsk impuls och sedan inte förmådde sluta. På samma sätt som skammen i antikvariatet fick mig och Tistedt att skratta oss fördärvade, fick skammen som uppstod genom Triers barnsliga snedsteg in i en vits som saknade slut och störtade ned i avgrunden mig att bryta samman.

Nu har Cannes filmfestival förklarat von Trier "persona non grata". Den franske kultur- och kommunikationsministern Frédéric Mitterrand har också stämt in klagokören och säger att von Trier "har en skruv lös" – samme minister är annars känd för att han i sin självbiografi berättar om hur mycket han gillar att köpa sex av pojkar i Bangkok. Även om Mitterand inte var direkt inblandad i stoppandet av tågen med tunisiska flyktingar från Italien nyligen, representerar han åtminstone den franska staten, lite grann som Cannes filmfestival.

En mäktig filmfestival och en minister klämmer åt en filmregissör för ett bisarrt skämt.

Är det verkligen von Trier som är nazisten?

torsdag 19 maj 2011

HENRIK MÖLLERS REKLAMFILM

Henrik Möller är Sveriges bästa filmregissör. Han står bakom nollbudgetklassiker som ”Bajsätarna”, ”Rufus pappa” och ”Malmöa=råttkådd”. Du hittar de flesta av hans filmer här:


http://www.youtube.com/user/HenrikMoller


För ett par månader sedan ringde jag upp Henrik och frågade om han kunde tänka sig att göra en reklamfilm för Vertigo. Eftersom förlaget snart blir tjugo år gammalt och numera är fullfjädrat kommersiellt, så är det väl också dags för fullfjädrade reklamfilmer, tänkte jag.


Han tackade ja. Vi sände ned en låda böcker och några idolporträtt av mig. På Vertigofesten på krogen Skål! den 22 april var det världspremiär. Det visade sig då också att Möller gjort en bonusfilm, som är lika rolig den.


Idag är det internetpremiär för Henrik Möllers Vertigo-reklamfilmer. Här börjar det:



onsdag 18 maj 2011

RYSNINGARNA

För den som vet att jag skriver en roman om Händel kommer det nog inte som någon överraskning att jag intresserar mig för kastratsångare. Och för den som känner till kastratsångare kommer det nog inte heller som en överraskning att jag intresserat mig för den italienska sopranen Cecilia Bartoli, och i synnerhet hennes senaste album, Sacrificium. Det består nämligen av arior skrivna för kastrater, där sångerskan studerat deras teknik ingående och försökt återuppliva den.

Det är enastående musik. Bartoli har ett enormt register, få sångare klarar koloraturerna så precist och starkt som hon, och hon är dessutom osannolikt lekfull och bitvis riktigt respektlös på ett passionerat sätt.

Igår uppträdde hon på Konserthuset i Stockholm. Jösses flickor! vilken resa det var att få höra henne i livet. Särskilt starkt grep mig de djärva avsnitten då hon tonade ned sin och orkesterns volym så mycket att den tusenhövdade publiken verkligen fick spetsa öronen för att höra: det var enormt sprött, känsligt, ömt på smärtans gräns. Och, slog det mig, förmodligen omöjligt att överföra till en inspelning. Går volymen ned för mycket, så höjer väl lyssnaren bara sin uppspelningsmaskin.

Ingen konsert jag någonsin bevistat har gett mig så många rysningar som den här. Under båda timmarna genomförs mitt nervsystem av elektriska stormar. Plötsligt var det framsidan av knäna; så axlarna; så pannan och låren samtidigt; så insidan av magen; så vaderna; så ryggen upp från korsryggen och ut över skulderbladen.

Det var som om jag inte bara lyssnade med öronen och hjärnan, utan med hela nervsystemet. Dessa chocker föreföll mig efter en stund som impulser till dans. Jag märkte nämligen att rysningarna minskade om jag rörde på mig. Kan det vara en del av hemligheten med de gåtfulla rysningarna som musik framkallar hos oss? Är det impulser att dansa som inte får musklerna att röra sig och som därmed studsar tillbaka genom nervsystemet och upplevs som elektriska strömmar?

Detta blir i så fall ytterligare ett argument för att motstå utlevelsen. Skjut upp orgasmen, dansa inte! Njutningen blir desto större.

Här är en av sångerna från Sacrificium, det finns fler på Youtube. Skruva upp volymen, låt dig berusas av Cecilia Bartolis koloraturer och rys!

tisdag 17 maj 2011

MER FRÅN FILMINSPELNINGEN

Som du kanske minns, kära läsare, spelar jag huvudrollen i den eminente Alexi Carpentieris kortfilm "Dö, lodis, dö!" som spelas in som bäst. Här är några fler foton från inspelningen, allihop tagna av den underfundiga, underbara, undersköna och underliga Bitte Andersson:


Inledningsscenerna spelades in på Nacka station. Alexi håller 16-millimeterskameran. Min motspelare Ville (i Sverigelinne) skriver på min arm.


Bitte sminkade mig, Alexi fungerar även som kostymör. Guldfluga, mörkrosa krulltröja och blodröd sammetskavaj: mums!

Igår hade jag det stora nöjet att bli torterad av de onda siamesiska skötersketvillingarna som inte bara bet mig, spydde blod över mig och gav mig underliga injektioner, utan som dessutom slet av mig kinderna.

Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

söndag 8 maj 2011

SAMMANFATTNING AV TEXTMÄSSAN

Kanske samlar jag mig till ett inlägg om Textmässan, vad som var minnesvärt och mindre minnesvärt i vårt tioårsjubileum, kanske gör jag det inte. Här kommer åtminstone en bild som utmärkt bra sammanfattar vad jag själv ägnade mig åt, sittande som moderator på de fyra seminarierna.

Det tog ett tag innan jag begrep vad mannen på första raden höll på med. Det visade sig att han tecknade karikatyrer av alla seminariedeltagarna. Jag är inte säker på hur många som nappade på hans erbjudande att köpa sitt exemplar. Jag gjorde det åtminstone. Tecknaren heter Per Lublin. Tycker han fångade både mitt utseende och min röst otäckt väl. Klicka på bilden så blir den större.


(Via den här länken till Facebook kan du se många fler bilder från Textmässan och efterfesten.)

tisdag 3 maj 2011

TEXTMÄSSANS AFFISCH

Nu tejpas den upp till höger och vänster, uppe och nere, runt om i staden: affischen för Textmässan 2011. Jag kanske bör lägga till att Unni Drougge inte kommer, avbokningen kom när affischen redan var på tryck. Hennes seminarium är ersatt av ett som handlar om Bordellhärvan 1977 och Kungaboken, nog så spännande!


(Du har väl inte missat Textmässans remix-tävling på Facebook? Var med och tävla, eller åtminstone rösta: http://www.facebook.com/home.php#!/event.php?eid=148799351852906 )