RYSNINGARNA

För den som vet att jag skriver en roman om Händel kommer det nog inte som någon överraskning att jag intresserar mig för kastratsångare. Och för den som känner till kastratsångare kommer det nog inte heller som en överraskning att jag intresserat mig för den italienska sopranen Cecilia Bartoli, och i synnerhet hennes senaste album, Sacrificium. Det består nämligen av arior skrivna för kastrater, där sångerskan studerat deras teknik ingående och försökt återuppliva den.

Det är enastående musik. Bartoli har ett enormt register, få sångare klarar koloraturerna så precist och starkt som hon, och hon är dessutom osannolikt lekfull och bitvis riktigt respektlös på ett passionerat sätt.

Igår uppträdde hon på Konserthuset i Stockholm. Jösses flickor! vilken resa det var att få höra henne i livet. Särskilt starkt grep mig de djärva avsnitten då hon tonade ned sin och orkesterns volym så mycket att den tusenhövdade publiken verkligen fick spetsa öronen för att höra: det var enormt sprött, känsligt, ömt på smärtans gräns. Och, slog det mig, förmodligen omöjligt att överföra till en inspelning. Går volymen ned för mycket, så höjer väl lyssnaren bara sin uppspelningsmaskin.

Ingen konsert jag någonsin bevistat har gett mig så många rysningar som den här. Under båda timmarna genomförs mitt nervsystem av elektriska stormar. Plötsligt var det framsidan av knäna; så axlarna; så pannan och låren samtidigt; så insidan av magen; så vaderna; så ryggen upp från korsryggen och ut över skulderbladen.

Det var som om jag inte bara lyssnade med öronen och hjärnan, utan med hela nervsystemet. Dessa chocker föreföll mig efter en stund som impulser till dans. Jag märkte nämligen att rysningarna minskade om jag rörde på mig. Kan det vara en del av hemligheten med de gåtfulla rysningarna som musik framkallar hos oss? Är det impulser att dansa som inte får musklerna att röra sig och som därmed studsar tillbaka genom nervsystemet och upplevs som elektriska strömmar?

Detta blir i så fall ytterligare ett argument för att motstå utlevelsen. Skjut upp orgasmen, dansa inte! Njutningen blir desto större.

Här är en av sångerna från Sacrificium, det finns fler på Youtube. Skruva upp volymen, låt dig berusas av Cecilia Bartolis koloraturer och rys!