EFTER BORDELLHÄRVAN OCH KUNGABOKEN

Klockan 12.00 på lördagen den 7 maj uppträder journalisterna Deanne Rauscher och Tove Meyer på Textmässan för oberoende förlag och tidskrifter i Stockholm och berättar historierna om vad som hänt efter att de riksbekanta böckerna om Bordellhärvan 1977 (2004) och Kungaboken (2010) kom ut. Det blir spännande, det!

TEXTMÄSSANS REMIXTÄVLING

Lördagen den 7 maj är det ju Textmässa. Allt pekar mot en härlig tillställning, och det är dessutom 10-årsjubileum. Nu har förlaget startat en skojig tävling, där var och en inbjuds att remixa vår logga, ritad av den eminanta Loka Kanarp. En hel del bidrag har redan flutit in, och det som får flest "gilla"-tryck vinner tio Vertigoböcker!

Du hittar tävlingen här: http://www.facebook.com/event.php?eid=148799351852906#!/event.php?eid=148799351852906 (Du måste tyvärr vara medlem på Facebook för att deltaga, beklagar detta.)

Mitt eget bidrag fastnade i Facebooks censurfilter, så det lägger jag här:


(Förlåt att jag inte är mer överraskande än så här, men alla fördomar om mig stämmer: jag är enkelspårig, monoman, barnslig.)

Det har redan kommit in massor med fina bidrag! var med du också! Vinnaren presenteras på mässan!

Tillägg, 30 april: OBS! det har blivit något av en bugg på facebook-sidan! De först upplagda bilderna syns inte på sidan, men de finns kvar! Du ser dem genom att trycka på en av bilderna och sedan använda pilarna för att ta dig framåt genom högen. Glöm inte att trycka "gilla" på dem du gillar!

LÅNGFREDAGSFEST

Ikväll är det släppfest för Vertigos båda nya böcker: Martin Tistedts Världens världslighet (vackert hyllad av Aase Berg i Expressen igår och Benny Holmberg är överförtjust i Tidningen kulturen) och Pierre Louÿs Mammas tre flickor. Partyt pågår mellan 20.00 och 01.00 på restaurang Skål! vid Hornstull (hitta hit: www.skål.nu och karta).

Det kostar 100:- att komma in (fri entré för våra Stormtruppsmedlemmar förstås, och du kan bli medlem i dörren!), men då får du ett ex av Världens världslighet i handen, du får njuta av Martin Tistedts eget musikurval, du får hänföras av en massa underhållning:

I början av kvällen blir det filmvisning. Vi kör en del gamla Vertigo-godingar, inklusive den tidigare aldrig visade chockfilmen från Arvikafestivalen 2006. Den stora sensationen är dock premiären för nollbudgetfilmgeniet Henrik Möllers Vertigoreklamfilm. Jag är minst sagt spänd av förväntan inför den, och fruktar det värsta.

Senare på kvällen, runt halv elva, uppträder jag och Martin Tistedt i en kombination av sista måltid, korsfästning och litterärt samtal.

Välkommen till långfredagsparty med Vertigo!

VECK-ÄNDA I STOCKHOLM

Det är inte riktigt acceptabelt att tala om porrfilmer du sett. De flesta förväntar sig att du tittar, men du förväntas inte diskutera dem offentligt. Skit samma.

Igår såg jag för första gången på femton år om Anne-Marie Berglunds långfilm Veck-ända i Stockholm från 1976. Jag har sett den flera gånger förut, i samband med att jag skrev en stor essä om hennes författarskap till hädangångna tidskriften Res publica. I förtexterna presenteras filmen som en "novell av Anne-Marie Berglund" som dessutom både regisserade och spelade huvudrollen, så jag läste den gången filmen som en litterär text.

Det kan inte nog betonas hur unik den här filmen är. Anne-Marie Berglund, som senare blev känd som en framstående poet och novellförfattare (hon debuterade på Bonniers året efter filmdebuten och har sedan dess skrivit en lång rad böcker), är en sorgligt bortglömd pionjär för feministisk porr och postporr. Jag kan inte komma på något fler exempel från äldre tid på en kvinna som skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen i en egen porrfilm.

Men så är Veck-ända i Stockholm (Weekend in Stockholm) ingen vanlig porrfilm. Den har i stort sett inga repliker, utan hela handlingen berättas i en voice-over inläst av Berglund själv. Det finns något lite blygt och rodnande i många av sexscenerna. Och hela grundperspektivet i filmen är det begärande kvinnliga subjektet. Att den sedan är lite fumlig och klumpig och bitvis ful är inget ovanligt för genren.

En glad bonus är de fascinerande 70-talskläderna och ett neonskimrande Stockholm-by-night, och inte minst den underliga sekvensen om besöket på den tragiskt nedlagda porrbiografen Fenix på Drottninggatan.

NY OMSLAGSFOTOGRAFERING

Förra veckan tog jag, sjuk och drogad, omslaget till den sista delen av Markis de Sades Juliette som kommer i september. Som vanligt häpnade jag av glädje och tacksamhet över att människor så gärna kommer och tar av sig kläderna för min kamera. Det var ingen lätt fotografering, med sex modeller och två kostymerare, tre strålkastare och jag själv uppflugen i taket i feber.

Jag avvaktar lite med att offentliggöra omslaget, så under tiden får du nöja dig med att se ett foto från förberedelserna. Liksom förra gången spelade den vidunderliga Petra Backström rollen som Juliette och den gudomliga Deanne Rauscher skötte kostymeringen. Sminket stod Marie Weinefalk för.

FILMKARRIÄREN HAR SATT FART

Jag är inte typen som har "haft en massa drömmar" om vad jag vill göra. Jag har oftast bara gjort saker, typ skrivit böcker och doktorerat och drivit café och startat bokförlag. Ett undantag är dock de många åren i ungdomen då jag drömde om att få ägna mitt liv åt att göra film, helst som regissör, eller också som special make up-artist.

Nu, långt senare och långt efter att jag givit upp varje hopp om att den där drömmen skulle kunna bli verklighet, har den eminente Alexi Carpentieri dragit in mig i ett filmprojekt. Jag spelar en av huvudrollerna i hans examensfilm, en kortfilm som handlar om en lodis som blir grundligt misshandlad.

Idag hade vi den första inspelningen. Det var mycket förnedrande och roligt. Jag var naken hela tiden. Jag blev sminkad av den skickliga sminkösen Emelie Henriksson så att jag såg misshandlad ut. Sedan blev jag misshandlad på riktigt, med örfilar, skor i munnen, strypgrepp, smisk och knuffar. Jag gillar sånt.

Om några veckor ska vi fortsätta inspelningen, och premiären blir tydligen redan i juni, spännande! Om allt går vägen är det här inte den sista gången som jag och Alexi gör film ihop.

Så här såg jag ut efter inspelningen:

GUNNAR BLÅ I OSLO

Jag åkte som du kanske redan sett till Oslo i förrgår och träffade Stig Sæterbakken. Här är filmen. Bland annat kommer du att få se något ganska unikt: konstnären i arbete. Under natten på Kochs pensionat satt vi båda nämligen och arbetade om slutet på Stigs nya roman. Dessutom bestämde vi oss för titeln på min Händel-roman. Tala om nytta och nöje! Men mest handlar det naturligtvis om förnedring:

SNAPSHOTS FRÅN OSLO

Jag och Stig Sæterbakken var i dag och hälsade på Nina Elizabeth Rydland, bokhandlare på Norli, Oslos bästa boklåda. Nina är en sådan bokhandlare som alla bokhandlare borde vara, men allt för sällan är: engagerad, personlig, rolig, litteraturälskande.

Hon hade gjort en fin Vertigo-skyltning som du kan skymta bakom oss. Fint nog hade hon också klätt av skyddsomslagen på några av böckerna, för att hon tycker banden är så vackra, sådant gläder ett förläggarhjärta, det är inte alla som upptäcker det fina hantverket i Vertigos böcker. Dessutom är Nina en av de få som förstått att jag faktiskt diar bläckfisken på omslaget till Gunnar Blås romantrilogi!


Sedan var vi uppe på Bokvennens förlag och hälsade på förläggaren Gunnar R. Totland. Jag tänker inte avslöja vad mötet handlade om, men vi kan ha skrivit historia, det kan ha varit startskottet på ett epokalt projekt. Det enda jag redan nu kan avslöja är att det bär täcknamnet "triumviratet".

GUNNAR BLÅ I OSLO

Igår kväll uppträdde jag som Gunnar Blå på Sound of Mu i Oslo. Innan föreställningen tog vi ett par öl, och stötte då på Martin Kellerman och Thomas Olsson från Kartago på en stimmig fotbollspub, ett lite egendomligt sammanträffande.

Jag fick en hel timme på mig, så jag hann läsa fyra noveller, började med en "läsarnas sexbrev" från 1987 och avslutade med en nyskriven. Det gav upphov till en del reflexioner om bra och dålig litteratur. Till slut kom Stig Sæterbakken upp på scenen i form av Sauermugg, jag blottade mitt rätta ansikte med en gummimask, och så dansade vi balett till Händels Lascio chia piagna-aria.

Dansen är förevigad på film, men tills jag har klippt klart den får du nöja dig med detta vackra foto från vår dansrepetition på hotellrummet:

VERTIGO GILLAR POCKETSHOP

Vertigo och Pocketshop har haft sina duster genom åren, mest bråk blev det 2002, när återförsäljaren vägrade saluföra den första Klittydeckaren, vilket ledde till ett rasande angrepp i Anastasia Wahls Akta dig för dvärgen, Klitty! som anklagade PS för att vara en front för nynazister etc.

Men nu gillar Vertigo Pocketshop igen, för så här det ut på personalens egen tipsvägg i butiken på Centralen:


"Perverst, våldsamt, snuskigt, utmanande och skandalöst bra. Följ med Gunnar Blå på en resa full av sex, droger, mord, monster och en allt mer, bokstavligt talat, sönderfallande mansroll. Känsliga läsare varnas! / Filip."

Jag kunde inte skrivit det bättre själv!

VERTIGO-UTSTÄLLNING PÅ MEDIS

Idag har jag och Terese byggt en Vertigo-utställning på Medborgarplatsens bibliotek. Den sitter uppe hela veckan och inkluderar de gamla legendariska kedjade böckerna från 1997.

På torsdag kväll den 14 april kommer jag, Caroline Åberg och Martin Tistedt att samtala inför publik mellan 19.00 och 20.30 om förlagsverksamhet och litteratur, kom och umgås med oss då – det är fri entré!

VERTIGO ÅKER TILL ÖREBRO... IGEN

Den 28 oktober for Vertigo till Örebros bokmässa... igen, trots att vi året innan gjorde klart att "hit åker vi aldrig mer". Nu har jag redigerat filmdokumentären om denna vackra resa som jag och Stig Sæterbakken gjorde. Först rekommenderar jag dock att du tittar på den första filmen, som du hittar här, ifall du inte redan gjort det.

Jag tar inte ansvar för ev. desillusioner om litteraturvärldens seriositet som kan följa på åskådandet av filmen.

MINIATYRAPOKALYPS

Sjuk och eländig (både halsinfektion och tarmvirus! samtidigt!) for jag ut till landet för att vila mig och läsa en bok om The South Sea Company Bubble som intresserar mig enormt. Jag fann att fru Fortuna hade gjort kaos med stället och att jag istället tvingades kroppsarbeta något kolossalt.

Här är en bild av en del av förödelsen:


(Det var inte så illa som det ser ut för övrigt, mest en väldig massa takpannor som gått åt helvete.)

MER VERTIKAL INTEGRATION

Gick förbi Sturegallerian idag. Såg en skylt: "Tidningsshopen. Bonnier tidskrifter." Blev nyfiken på denna nya form av "vertikal integration" i den svenska offentlighetsbranschen och gick in. Fann detta:


En butik, driven av Bonnier tidskrifter, som endast säljer Bonnier tidskrifter. Med specialerbjudanden på Bonnier tidskrifter och presenter anpassade efter målgruppen (äldre kvinnor, därför vårlökar) om de köper tillräckliga många Bonnier tidskrifter.

Fick mig sedan berättat att företaget (som ingår i Bonnierkoncernen förstås) har ungefär fem stycken mobila tidningsshopar också, som de ställer upp i köpcentrum.

Eftersom jag är sjuk och medicinerad, febrig och rätt förvirrad, minns jag inte exakt vad jag tänkte. Kanske något i stil med "jaha, ännu ett exempel på vertikal integration och antimarknadsbeteende från offentlighetens monopolist, usch" osv osv.

Däremot minns jag vad jag tänkte på vägen därifrån:

Jag tänkte att det var synd om Bonniers. Det ser liksom så ensamt ut på bilden. En hel butik som ägs av Bonniers och bara innehåller Bonniers produkter: stackarn! Jag tänkte vidare att familjen måste känna sig lite desperat och pressad: "alla våra tidskrifter får inte plats i pressbyrån längre! alla våra pocketar lyfts inte fram i alla boklådor! Vi måste köpa ALLA återförsäljare för att garantera att VÅR avkomma får leva!"

Ungefär som föräldrar som är oroliga för att deras barn inte har några lekkamrater på dagis köper dagiset och slänger ut alla lekkamrater. Resultatet: själslig död.

FÖRELÄSARENS ENSAMHET

Nationalmuseums hörsal, kvart i sex tisdag eftermiddag. Jag står och lurar inne i den lilla logen bredvid scenen, sneglar ut mot rummet, den stora, tomma, röda scenen, strålkastarna, den lilla fjärrkontrollen, människorna som strosar in och slår sig ned.

Det finns något skrämmande i den där öppna, upplysta ytan, manegen som jag skall promenera in i om en kvart och befinna mig i under en timme, utan någon verklig aning om hur jag uppfattas.


En dryg timme senare är det slut. En rätt stor del av publiken har lämnat salen, troligen pga av bilderna jag visat, kanske illustrationerna till Markis de Sades Juliette eller ännu mer illustrationerna till Pierre Louÿs Mammas tre flickor.

De som stannat verkar nöjda och glada. Jag tänker att framträdandet är märklig social relation, med en ensam, utsatt kropp stående och talande i bländande strålkastarljus inför en mängd sittande, tysta kroppar. Tomheten som ekar inne i mitt huvud efteråt kanske inte bara handlar om trötthet efter en anspänning utan om en representation av den sociala situation jag just befunnit mig i.

(Imorgon kväll uppträder jag igen, klockan 19 i rotundan på Stadsbiblioteket, men den gången inte ensam, utan tillsammans med Björn Granath som kommer att läsa censurerade texter ur världslitteraturen. Det är fri entré!)

LAST OCH LUST

Nationalmuseum slår upp portarna för en ambitiös utställning om "sexualitet, dygd och synd" med konstverk (och några etnologiska föremål) från 500 år. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe författar en kritisk artikel i Dagens Nyheter under rubriken "Patriarkalt och misslyckat".

I nätupplagan får artikeln en bit över 300 kommentarer. En överväldigande majoritet av dem är våldsamt upprörda och går i den här stilen:

"Lägg ner genusforskningen vid svenska universitet. Den ger ingenting som är användbart i samhället." – "Utrensningen av hetereosamhället har startat, är inte lätt att vara vit, hetero och medelåldersman. Är nog bäst man flyr fältet innan kristallnatten är här." – "Anna Jonasdottir som har skrivit en del tidigare i kommentarstråden verkar f.ö. behöva lite hederlig heteronormativ kuk för att må bättre. Det funkar iaf för de flesta tjejer jag har träffat."

Samtidigt publicerar Newsmill en artikel av Lars Vilks som attackerar artikelförfattarna och tycker att det är "bra att Lust och last retar upp kultur-Sverige" och en av Johan Lundberg som menar att DN-artikeln efterlyser politisk propaganda istället för fri konst.

Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe beskylls av oräkneliga kommentarer och bloggar för att vara marxister, radikalfeminister, manshatare, politiskt korrekta, fascister, barnsliga, frigida, lutheraner, kulturelit, akademisk maffia osv.

Eftersom jag har ett killnamn slipper jag oftast störtfloder av hat när mina texter offentliggörs, även om de ibland är provocerande. Men de båda konstvetarna lyckades uppenbarligen peta hål på en fet, övermogen böld. Kloaken exploderade. Det stinker av kvinnohat och antiintellektualism.

Jag säger inte att deras artikel var lysande. Som så många andra texter som trycks i svenska tidningar skulle den ha behövt en rejäl redaktörsomgång och skrivits igenom en gång till med förtydliganden och utvecklingar av tankegångarna. Men grundfrågan är inte konstig: hur väljer muséer objekten som visas och hur presenteras de?

Det sker många val under arbetet med en utställning, det finns alltid politik i dessa val, det finns tankar om verkens historia och om hur de kommer att uppfattas i sammanhanget: Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe efterlyser större klarhet från muséets sida, de tycker besökarna skulle ha rätt till mer information om valen.

Jag är inte säker på att jag håller med dem. Själv är jag barnsligt förtjust i stora, överlastade utställningar med massor av föremål som knapphändigt presenteras, där mitt sinne kan förvirras och min fantasi rekonstruera sammanhangen själv. Jag skulle hellre sett många fler föremål och större kaos på Nationalmuseum, men det är min personliga smak.

Reaktionerna på Hedlin Haydens och Sjöholm Skrubbes artikel står inte i proportion till dess innehåll. Raseriet, hatet och attackerna vittnar om att de har tryckt fingret i ögat på en publik som inte vill bli sedd i sin svaghet.

(På tisdag 5/4 klockan 18.00 håller jag för övrigt en föreläsning på Nationalmuseum om den erotiska litteraturens historia, med bildvisning, kom gärna då!)

BONNIERS, DET JUDISKA, BARNPORREN

Häromdagen publicerade Alltomstockholm en intervju med mig angående evenemanget på Stadsbiblioteket torsdagen den 7, då jag och Björn Granath presenterar censurerade texter från två årtusenden.

Eftersom jag i intervjun för tusende gången säger att konstnärer och författare inte har några etiska gränser, att allt kan visas, fick jag därpå av en vän genast frågan om det verkligen inte finns något sådant. Svaret är återigen nej. Men sedan började gränsfallen dyka upp i mitt huvud:

Tänk er att Aftonbladet kultur publicerar ett helt uppslag som handlar om att den judiska Bonnierfamiljens alla företag, från tidningar och tevekanaler till bokhandelsbutiker, gör propaganda för staten Israel. Hela koncernen deltar med andra ord i en sionistisk konspiration för att mörda palestinska barn. Artikeln jämför koncernen med en slemmig bläckfisk med sina tentakler utsträckta över hela det svenska samhället. Och familjemedlemmarna liknas vid råttor och kackerlackor som sprider sjukdom och lögn till svenskarna.

Artikeln illustreras med en teckning som föreställer Bonnierfamiljen runt ett matbord. De har kalotter, tinninglockar, sjaletter, stora kroknäsor och råttänder. De har ritualmördat ett litet blont barn som de just gnager i sig.

Tycker jag att detta är ok?

Nej. Det faller under hets mot folkgrupp och ärekränkning och ansvarig utgivare bör dömas i domstol.

Ett annat exempel: en pedofil har med våld eller manipulation fått ett barn att posera för en ytterst obscen teckning. Han åker dit, teckningen blir bevis i rättegången, Expressen publicerar den.

Tycker jag att detta är ok?

Nej. Den bilden är direkt kränkande för det utsatta barnet. Ansvarig utgivare bör dömas i domstol för övergrepp på barn.

VILL DU KILLA KILLEN?

Jag drömde en mardröm i natt. Jag var polis och spårade två mördare. Det visade sig vara asiatiska, kvinnliga yrkesmördare. Jag sköt den ena med två skott i benet och la handklovar på den andra. Men jag hade ingen walkie-talkie och ingen mobiltelefon, visste inte hur jag skulle tillkalla hjälp eller få dem därifrån. Då kom fler och fler asiatiska, kvinnliga yrkesmördare in i stugan där vi befann oss. Jag insåg att jag bara hade fem skott kvar i pistolen, och inga fler handklovar. De var alla mycket glada. De fnittrade och sade gång på gång "Vill du killa killen?" till varandra. Snart förstod jag att "killa" betydde "kill", dvs döda. Jag vaknade panikslagen.