Det finns något skrämmande i den där öppna, upplysta ytan, manegen som jag skall promenera in i om en kvart och befinna mig i under en timme, utan någon verklig aning om hur jag uppfattas.
En dryg timme senare är det slut. En rätt stor del av publiken har lämnat salen, troligen pga av bilderna jag visat, kanske illustrationerna till Markis de Sades Juliette eller ännu mer illustrationerna till Pierre Louÿs Mammas tre flickor.
De som stannat verkar nöjda och glada. Jag tänker att framträdandet är märklig social relation, med en ensam, utsatt kropp stående och talande i bländande strålkastarljus inför en mängd sittande, tysta kroppar. Tomheten som ekar inne i mitt huvud efteråt kanske inte bara handlar om trötthet efter en anspänning utan om en representation av den sociala situation jag just befunnit mig i.
(Imorgon kväll uppträder jag igen, klockan 19 i rotundan på Stadsbiblioteket, men den gången inte ensam, utan tillsammans med Björn Granath som kommer att läsa censurerade texter ur världslitteraturen. Det är fri entré!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar