torsdag 24 februari 2011

NYHETSVÄRDERING

Det är egendomligt med nyheter. Vissa nyheter har gripit mig direkt, när de rapporterades, som Palmemordet, 11 september, de nordafrikanska revolutionerna. Andra har liksom inte förmått engagera mig, som murens fall, Jugoslavienkriget, tsunamin.

De som gripit mig direkt har stimulerat mig att titta på teve, läsa tidningar, "följa med" i nyhetsflödet, på ett märkligt sätt göra mig delaktig, de har mobiliserat mitt känsloliv, mina begär. Men de som inte gripit mig, som jag liksom har noterat som historiska men ändå inte släppt in i mig, har en egendomlig förmåga att komma och spöka efteråt.

Det kan röra sig om skuldkänslor, om att jag begått ett förräderi. Tio år efter att Jugoslavienkriget inleddes kastade jag mig över varenda bok som skrivits om konflikten och lusläste, lärde mig allt om de olika faserna. Det var som en botgöring.

Nu på sistone, när jag varit på resa i Thailand, har tsunamin förföljt mig. Den är så närvarande här, både i ruinerna som halvt slukats av regnskogen och i deras kompletterande motsats, den extrema mängden nybyggen. Jag är inte särskilt vidskeplig, men fantasier om att hotellrummen och bungalowerna där jag bott har inhuserat drunknade lik har hemsökt mina nätter. Lugnast kände jag mig i ett rum högt upp i ett hotell långt upp på sluttningen i Patong.

Är jag helt enkelt spökrädd? Ja, jag är spökrädd. Blandningen av dödsskräck (möjligheten av en ny våg) och oro över att hemsökas av det förflutnas gastar har satt mitt kött i samma slags vibrationer som filmer som Ju-On. Säkert spelar skuldkänslor in här också, men vad skulle jag ha gjort? Jag kunde inte ha gjort någonting.

På samma sätt är jag inte delaktig i massakern i Tripoli, men om jag ignorerade nyhetsflödet, om jag inte på något sätt deltog i motståndet, skulle den garanterat komma och hemsöka mig om några år och fordra en syndaförlåtelse. Jag gör min bot genom att följa nyheterna, kanske retweeta en länk eller skicka en slant någonstans, genom att skaffa mig kunskaper och förståelse, genom att andas hänförelsen av ett lyckat uppror och gråta över offren.

Jag önskar bara, liksom Rasmus Fleischer, att det här deltagandet inte var så atomiserat.

3 kommentarer:

CAW sa...

Helt off-topic, men:

Uppmaning till aktion

Det reaktionära Uppsala universitet har en lång historia av att vara en infertil jordmån för verkligt nytänkande.

De missade sin chans att bidra till 1900-talets idéhistoria genom att neka Michel Foucault att doktorera. Nu har det hänt igen.

Docent Eva Lundgren, av många ansedd som den största våldspornografen sedan de Sade, har drivits bort från universitetet eftersom man med smygande, tisslande taktiker kringskurit hennes möjligheter att nå ut till studenter, och att ägna sig åt sin forskning.

Den som läst hennes kreativa och gränsöverskridande pornografiska skildringar måste anse detta vara en stor förlust för den transgressiva litteraturen. Hon beskrev kroppsöppningar användas till sådant som man inte hade haft mod att tänka sig, innan hon kom som en vägröjare. Jag tänker här framförallt från en minnesvärd scen i de av henne skildrade satanistorgierna, där ett spädbarns ögonhåla används till en vuxen mans förlustelse.

Jag uppmanar Vertigo förlag att som en solidarisk gest ge ut en antologi med Eva Lundgrens mest kontroversiella texter.

Edenborg sa...

Ingen dum idé. Jag har redan planer på att ge ut Andrea Dworkins romaner på svenska. Jag skulle gärna ge ut en roman av Eva Lundgren om den handlade om nazist-satanist-pedofil-seriemördare. Nej visst ja, den har ju Stieg Larsson redan skrivit.

Anonym sa...

Oerhört drabbande reflektion. Jag älskar din hjärna. Ljuvlig kommentar, btw.
/m