GUNNAR BLÅ!

Fick Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig i min hand igår, härligt! Det blev en fin bok, med ett lysande turkost band. Lyckades också få iväg ett gäng förhandsexemplar, nyfiken på reaktionerna. Nästa vecka skickas den till stormtrupperna (kommer kosta en spottstyver) och veckan efter blir den tillgänglig för allmänheten.

Fick precis reda på att någon eldsprutande eldsjäl har lagt upp Gunnar Blås båda radionoveller "Cykelreparatörskan" och "Livets gåva" på Pirate bay, du hittar dem genom att söka på "Gunnar Blå". Skoj!

Såg i senaste numret av Ordfront (där du för övrigt kan läsa en text av mig om pornografi med en av de snyggaste slutklämmar som kommit ur mina fingertoppar) att huvudessän i deras nästa nummer är en text av mig om den israeliska fredsrörelsen.

Borde förmodligen börja skriva den.

Typ nu.

Hej då.

ÖVERVAKNINGEN

Har sällan varit så spänd inför leveransen av en ny bok. Tryckeriet säger att Gunnar Blås nya roman Övervakningen: minnet av dig anländer i morgon. Kanske är det i första hand oron över färgvalet på bandet som spökar. Kommer det verkligen se bra ut med guld på turkos?

Redan nästa vecka kommer de kära Stormtrupperna ha boken i brevlådan. Det är mycket med Gunnar just nu. Natten till igår sändes hans novell "Livets gåva" i inläsning av Frida Röhl i P1. Han har just satt igång att jobba med Fettet 2: Missfallet som han påstår kommer att innehålla både repliker och mer sex än Fettet 1. Om någon är eller känner någon som är tecknare och vill vara med i projektet, så maila förlaget.

Är för övrigt upphetsad över möjligheten att starta ett nytt fik. Vet att det är en idiotisk idé. Kan ändå inte låta bli att tänka på det hela tiden. "Starta aldrig ett café." Äsch.

HELL SOLENS ÅTERKOMST

JULIETTE-RECENSION

En lite senkommen recension av Juliette i Sydsvenskan, av Andreas Brunner, kan du läsa här.

Önskar alla Vertigoentusiaster och bloggläsare en satans god jul!

GUNNAR BLÅ I RADION OCH MYSTISKT KORREKTUR

Möttes precis av det glada beskedet att P1 kommer att sända en inläst Gunnar Blå-novell natten till söndagen den 27 december, klockan 00.03. Det ska bli väldigt roligt att höra skådespelaren Frida Röhls inläsning av in den bisarra texten "Livets gåva". Och pass på: den läggs inte ut i webben, så du måste lyssna i den verkliga tiden, fast en eller två repriser blir det säkert. (Vårt estländska tryckeri meddelar för övrigt av att Övervakningen: minnet av dig levereras redan nästa vecka, å! så spännande!)

Har det senaste dygnet mötts av en massa lyckliga tillrop från förlagets Stormtrupper: det verkar som om Midvinterboken togs emot med kärlek, så skönt. Efter nyår avslöjar vi bokens verkliga identitet.

Har ägnat hela den här dagen åt att föra in slutkorret i Kjell Lekebys magnifika antologi Gustaviansk mystik med texter ur Svenska frimurarordens arkiv från kretsen runt Reuterholm i slutet av 1700-talet. Inte mindre än 550 sidor av de mest märkliga texter och bilder om andeskådning, blodsritualer, skattgrävning, kabbala och annat skoj. Den går på tryck vid mitten av januari.

MIDVINTERBOK OCH ÖVERSÄTTNINGSSTÖD

Ibland går saker bra, ibland dåligt.

Igår kom ett brev från Kulturrådet att de inte tänkte ta upp Markis de Sades Juliette till omprövning. Det spelade ingen roll hur många artiklar som skrevs och trycktes i landets ledande tidningar där utgivningen kallades "kulturgärning", dessa stackars små människor tyckte ändå boken var för tråkig.

Samma dag dök Vertigos första Midvinterbok upp från tryckeriet trots att fraktbolaget sa att de skulle komma först nästa vecka; det blev till att sätta igång och packa. Detta innebär att våra älskade Stormtrupper nog hinner få boken före jul i brevlådan, alldeles gratis. Fick faktiskt en tår i ögat över boken: den blev fin.

På eftermiddagen kom ett sms från Jesper Ims Johansson som berättade att vi fått ett översättningsstöd för Saeterbakkens kärleksroman Ikke forlat meg, som vi släpper i vår, härligt att kulturbyråkratin funkar ibland och gör saker något mindre jobbiga.

Dock är snön ett problem. Skulle just sätta igång och filma material till trailern för Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig. Tågspår, mystiska, enarmade män i trenchcoat och nylonstrumpor står i synopsis. Men eftersom boken utspelas i södra Europa funkar det inte med snön. Hoppas på värmebölja snart.

Häpnar samtidigt inför den sublima anblicken av frosttäckta ekträd.

BILDBEVIS

Om Lars Jakobson anser att detta är en "rentvättad" fot, så ska vi nog vara glada att vi inte behöver ha Lars Jakobsons fot i ansiktet.

RECENSION AV HOGG

Under strecket i Svenska Dagbladet med den fullständigt briljanta rubriken "Delanys äckel- och våldsporr otryckbar i 22 år". Recensenten ägnar förbluffande mycket grinig plats åt förlaget och åt mitt och Caroline Åbergs förord. Att foten vars stortå sticks in i den söta omslagspojkens mun skulle vara "rentvättad" är elakt förtal: det finns vittnen på hur mycket tid som ägnades åt att smutsa ner huden, men ljuset dränkte tyvärr de flesta av fläckarna. Dock har han en poäng i att vi borde ha haft en referens till Ray Davis lysande essä "Delany's dirt" som du kan läsa här och som vi läste under skrivandet.

Någon dag ska en praktikant få plocka ut alla de oproportionerligt långa avsnitt i recensionerna av Vertigos böcker som ägnas åt att gnälla över förlaget självt, det skulle bli rolig läsning. Tror inte något annat av landets förlag skänks det intresset. Ändå försöker vi bara göra vårt jobb.

HÄR ÄR INTERVJUN MED COHEN

SPILLANE, SNÖ OCH COHEN

Tvättar mig ren från veckorna av dåliga deckare med en fin favorit från 1950: Mickey Spillanes My gun is quick, givetvis i Karl-Rune Östlunds översättning (Liv för liv) och med Bertil Heglands omslagsbild, Manhattan-serien nr 120. Här är stilen allt, ett språk som friskt vatten mitt i överdrifterna och den paradoxala sentimentaliteten: rytm, snärtighet, tyngd.

Pratade för övrigt med Schenker som hade paketen med våra Midvinterböcker någonstans i Tyskland. Det ser allt mörkare ut för planen att få ut dem till Stormtrupperna före jul. Men före nyår ska det åtminstone gå.

Har för övrigt vandrat förvirrad genom snöstormarna de senaste dagarna och försökt vara Leonard Cohen, eller snarare försökt ha samma attityd till materiella förluster och svek som han visar i den här underbara jävla intervjun:

http://www.youtube.com/watch?v=hPUlVUWrv9E&feature=related

Det går så där. Försöker ändå.

MIN ÅSIKT OM DET SVENSKA DECKARUNDRET

Fick lägga ut texten ordentligt om "Sveriges nya nationallitteratur" i Aftonbladet idag. Har den senaste månaden läst 25 översatta deckare, valde ut 12 stycken typiska svenska och gjorde lite statistik. Förfärades. Djupast sett uttrycker hela genren ett ressentimentfyllt hat mot fantasin och litteraturen som sådana. Läs den gärna:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article6289096.ab#abArticleLike

GUNNAR BLÅS NYA ROMAN PÅ TRYCK

För någon timme sedan skickades tryckfilerna iväg till det estniska tryckeriet. Har tillsammans med Gunnar Blå via Skype petat i de sista detaljerna, de sista avstavningarna, de sista millimetrarna, de sista färgnyanserna, de sista av de sista tingen och kollat, dubbelkollat, trippelkollat. Exempelvis ströks bokens motto (från Upplysningens dialektik) i sista sekunden.

Nu har det som var ett embryonalt, slingrande projekt, gränslöst, flödande slem i konstant förändring , en delvis självgenererande virtuell ordning – via de första fragmentariska textstyckena som Gunnar visade mig för snart två år sedan, via mer fokuserat skrivande, via läsningar, omskrivningar, omläsningar, strykningar, redaktörsinsatser, pendlingar mellan hybris och förtvivlan från både förlag och författare, pendlingar som dödat och pånyttfött romanen flera gånger om, alkemiska stadier av svart, vitt och rött som upprepats och dekonstruerats och gett upphov till en helhet som är större än delarna – nu har denna amöba evolverat till en definitiv struktur.

Från och med nu sker transmutationerna i läsarens huvud.

Gunnar har haft svårt att släppa taget, som alltid i dessa ödesdigra stunder. Han har gjort små tillägg och strykningar ända in i slutet. Men från och med nu är texten inte längre hans. Han kan ändra vad han vill i sin roman på hårddisken eller i utskrifterna: det är ändå bara den version som frös till bok torsdagen den 10 december klockan 17.00 som är Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig.


(Kommer i januari.)

DET TUFFASTE INLÄGGET I SADE-DEBATTEN

Vilken underbar text Edda Manga har skrivit som svar i Markis de Sade-debatten i Aftonbladet: "Juliette: en feministisk hjältinna". Det är stenhårt! det är tänkande! det är inspirerande! det öppnar universum!

Vad synd att Aftonbladet bara publicerar det i sin webbupplaga. Edda Mangas text borde delas ut till alla gymnasieelever i Sverige.

Kan för övrigt tipsa att Manga också har skrivit en av de bästa essäerna på svenska om Sade: "de Sade, det politiska tänkandets förbjudna” i tidskriften Glänta 1999:1-2. Och här är hon:

(Bilden knyckt från Clio, som gav henne pris för hennes doktorsavhandling 2004.)

ÅNGEST I SALA

Har inte haft så här mycket ångest sedan vintern 2003/2004 (en av de mörkaste i mannaminne). Klart att det inte bara är mörkrets fel; som överallt annars krävs en överdeterminering. I det här fallet flera tunga deadlines samtidigt, flera tunga konflikter samtidigt, ny lägenhet med all den logistiken.

I morse var det som om molnen inte orkade gå upp; de låg kvar och drog sig på marken. Vid elva, när solen (?) står som högst, var det mörkt ute. Arbetade, arbetade, arbetade med värkande axlar. Skrev utskick, gjorde inlägg, mailade. Lade in en massa korr i Gunnar Blås Övervakningen.

Dags för lunch. Åkte genom det iskalla duggregnet in till Sala. Gick på Ångbageriet. Åt en suverän räkmacka, åt den godaste lussekatten någonsin. Ångan 4ever! Tvingade mig att avstå från kaffet för att inte spä på ångesten. Tog mig in till Sala city för att köpa saker. Stod länge i en kö. Gick till en bankomat.

Det var något med att se min extremt smutsiga knoge samtidigt som pengarna gled ut ur springan som fick mig att nästan börja gråta. Flashbacks av fattig-Sverige eller egna fattiga tider då sömnlösa nätter tillbringades med att fantisera om bankrån så det skulle bli möjligt att resa bort någonstans på sommaren så att barnen inte skulle tvingas tillbringa ännu ett sommarlov i en sandlåda i Skinnarviksparken.

Gick till Systemet. Bakom mig ett fyllo: "Blev det 373 och 50 över? Jaha, ja." Lät som om det var allt som var kvar hans pension den här onsdagen den 9 december 2009. Gick darrande till en secondhandbutik och köpte en gammal handduk. Gick darrande till apoteket och köpte Valeriana. Stod på en skitig parkeringsplats och hällde darrande upp några piller ur burken i min smutsiga näve och vräkte in dem i käften och hoppades på det bästa.

Tog mig sedan till simhallen. Tusen meter i rasande fart. Hjärnan började snurra. Idéer dök upp. La mig i en "massagesäng" och blev knådad för en tia. Solade lite. Bastade mycket. Rakade mig. Satte på rena kläder. Inser att i det ögonblicket som kroppen klampar ut genom simhallens dörr att mitt ansikte har förändrats , trots att det nu blivit becksvart ute. Det sitter ett leende där. Det kostade några tior, men så är det också ett dyrbart leende.

Tack Isis för teknologin vi skapat som gör det möjligt att ändå hantera detta mörker.

ETT LÅNGT LIV MED HORERI

Camilla Nilsson (som översatte Gabrielle Wittkops underbara Barnahandlerskan för tillräckligt många år sedan för att detta inte ska kunna kallas korruption) recenserar Felix Saltens Josefine Mutzenbacher i Norrköpings Tidningar och tycker att den "värmer i vinterslasket".

Boken hittar du förstås billigast och bäst hos Vertigo.

JULIETTE I KULTURPANELEN

Fattar inte riktigt hur de orkar kliva upp så tidigt och sitta i teverutan kvart i åtta innan solen ens försökt ta sig upp. Men de gör det. I teveprogrammet Gomorron Sverige satt i morse "Kulturpanelen" bestående av Maria Schottenius, Roger Wilson och Eric Schüldt och diskuterade Juliette och Markis de Sade-debatten.

Schüldt menade att läsningen av Sade visade att "Det var ännu värre förr." Och han citerade ur min blogg: "Idéhistorien är ingen fotbollsmatch" – tack för det! Roger Wilson berättade om när han läste Filosofin i sängkammaren på ett tåg och rodnade sig igenom hela boken. Schottenius verkade tycka att det är roligt att Vertigo skapar debatt kring en så gammal klassiker.

De verkade för övrigt överens om att det är lite märkligt att läsa dessa bisarra texter bokstavligt. Men på frågan om hur det kan bli så mycket bråk 200 år efteråt, säger Wilson: "Det finns en gränslöshet i de här texterna som alltid kommer att provocera. De kopplar ihop sex, våld och död på ett sätt som vi nog ska bli oroliga om det inte väcker debatt."

Klippet kan ses här (ungefär 15 minuter in).

HOGG-ESSÄN PÅ NÄTET

Här kan du läsa Kristoffer Nohedens Hogg-essä i Ord&Bild!


Tidskriften hälsar också att de kommer att publicera ytterligare en essä om Hogg i sitt nästa nummer, den här gången av Leif Holmstrand. Ser vi fram emot!

ETT LÅNGT SVAR OM MARKIS DE SADE

1. Preludium

Få har undgått att det rasar en debatt kring Markis de Sade och Vertigo förlags utgåva av den klassiska romanen Juliette.

Det började med en recension i Aftonbladet av Åsa Linderborg, fortsatte med en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman, eskalerade med ett svar från mig, förvrängdes med ett DN-referat av Annika Persson, utvecklades med en kommentar från Linderborg, nyanserades av Ann Heberlein, vitglödgades med ännu en debattartikel från Ekis Ekman.

I dagens Aftonbladet kommer min andra text. Den svarar på en fråga som flera som blandat sig i debatten har ställt: vad menas med mitt och översättaren Hans Johanssons påstående att Sade är en ”feministisk inspirationskälla”?

Här kommer istället mitt svar på Ekis Ekmans text. Det känns bättre att skriva här i bloggen eftersom många av de ovanligt informerade kommentarerna på aftonbladet.se har rätt när de tycker att debatten är bitvis tramsig. Dessutom blir det så in i helvete utförligt, kanske beror det på influensan, har inte riktigt full koll på mig själv just nu, skriver på.

Vill först av allt säga en sak. Mitt första inlägg avslöjade grova felaktigheter i Ekis Ekmans text och ställde relevanta frågor om hennes tolkning av Sade. Men den hade också en allvarlig brist: den hade en nedlåtande och paternalistisk (dock väl inte ”patriarkal” som Linderborg senare skrev) ton.

Skämdes inför min egen retorik efteråt och har bett Ekis Ekman om ursäkt.

Varifrån kom då den nedlåtande tonen? Från en vrede, naturligtvis. Och varifrån vreden? Från ett stycke i Ekmans första text. Först berättar hon att Sades efterföljare är vår tids våldtäktsmän och kvinnomördare. Sedan säger hon att ”en pakt sluts mellan de män som går i de Sades fotspår, och förlaget som presenterar honom som en frihetshjälte.”

Detta är en otäck sak att få slängd i ansiktet: ingen vill associeras med övergrepp, repression, sexism, mord och andra fasansfullheter.

Men kanske var den anklagelsen inte så grov i jämförelse med dem Ekman gör i sin andra text. Hon menar här att orsaken till att Sade ”kommit i ropet i vår tid” (menar hon från 50-talet och framåt?) är att han förespråkar den starkes rätt och alla mäns sexuella makt över alla kvinnor och att tolkningen av hans texter blivit en ”postmodern version av fascism och patriarkat”. Den som tolkar (och ger ut?) Sade utan att ta bestämt avstånd från honom är följaktligen en patriarkal fascist i postmodern förklädnad. Det är också en otäck anklagelse.

Slutligen undrar hon om ”förläggaren inte identifierar sig lite väl mycket med författaren.” Kan utan problem stilla hennes undran på den punkten. Nej, jag identifierar sig mycket mer med Kajsa Ekis Ekman än med Markis de Sade.

2. Källkritik och vantolkning

Det är deppigt att Kajsa Ekis Ekman i sin nya text inte med ett ord berör de många felaktigheterna i sin första artikel. Hon travar glatt på, hon tänker inte respektera skylten med ”får ej beträdas!” på gräset kring Sades staty. Men om hon är en sanningsälskare som avskyr postmodernismen borde hon kanske åtminstone respektera fakta och rätta sig när hon har fel?

Mitt påpekande att offren i Sades verk är av alla kön, klasser, generationer och arter och långt ifrån bara vackra, unga kvinnor: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades värsta brott (vilket gav honom dödsstraff) var analsex med betjänten: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte ägde några bordeller i Paris: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte satt i fängelse i närmare 30 år pga hur han behandlat prostituerade utan i första hand för sina idéers skull: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades skrifter inte innehåller ”detaljerade redogörelser för vad han gjort”: inga kommentarer.

Men på ett par punkter går Ekis Ekman i svaromål: fallet Rose Keller och påståendet att Sade blev portad på Paris bordeller. När det gäller att Sade skar kvinnor ”med knivar och hällde stearin i såren” skriver hon:

”Rose Kellers vittnesmål från den 4 april 1768, där hon hävdar att han skurit henne och hällt stearin i såren, finns bevarat och återges av biografer som Francine du Plessix Gray, Michel Delon, Laurence C Bongie, Hjördis Levin och Per Meurling.”

Kajsa Ekis Ekman och hennes tveksamma källor (Hjördis Levin och Per Meurling saknar trovärdighet) har rätt. Detta är faktiskt exakt vad Rose Keller vittnade om.

Men Ekman underlåter att nämna en sak i sitt referat: till och med dessa källor (inklusive den extremt vinklade Kathleen Barry) lägger till att den rättsläkare som undersökte Keller direkt efter det påstådda övergreppet inte hittade några knivsår på hennes kropp. Alla historiker är överens om att Keller vittnade falskt.

Enligt de journalistiska och vetenskapliga reglerna har Ekis Ekman på den här punkten gjort sig skyldig till en medveten och grov förvrängning av källorna.

Därefter bordellerna: ”franska polisens överinspektör Marais ägnade sig konstant åt de Sade, och hade varnat alla större bordeller för att ta emot honom, då han skadade unga flickor.”

Marais var en av cheferna på Paris sedlighetsrotel och samarbetade med Markis de Sades nemesis, svärmodern Madame de Montrieul, som var mycket oroad över sin dotters och släkts rykte. Marais varnade några av Paris bordellmadamer för markisen: men inte för att få dem att inte ta emot Sade. Nej, utan för att de inte skulle låta honom ta med sig några av flickorna hem, där man inte hade någon kontroll över hans intresse för analsex och hädelser.

Efter den berömda Marseilles-skandalen, där Sade blev dömd till döden för att ha haft analsex med sin betjänt, var det Marais som slutligen grep honom. Svärmodern lyckades ordna ett ”lettre de cachet” från kungen, dvs ett dokument som gav staten rätt att spärra in någon utan rättegång. Så blev markisens öde beseglat, och så skrevs litteraturhistoria.

Den megalomaniske och inte så lite självdestruktive Sade och den nitiske polisinspektören Marais bildar ett märkligt par. Båda var lika intresserade av sexualitetens alla aspekter och detaljer och besatta av skvaller. Deras relation slutade med att Marais karriär tog slut pga hur han behandlat Sade. Här finns material till en roman!

Minns detta: ifråga om flagellation var Sade en typisk del av sin tid. Hade han nöjt sig med att piska och bli piskad hade det aldrig blivit någon stor sak av hans livsstil. Men problemet var just att hans nöje i livet inte var att tortera kvinnor:

Sade tände av allt att döma på överträdelsen själv. Han ville ha analsex eftersom det var ett stort tabu. Han ville häda Gud och begå satanistiska ritualer eftersom det var förbjudet. Kanske sökte han på omvägar straffet: många har tolkat honom som i första hand masochist. Han föredrog ofta att bli piskad.

Ett tillägg om citatteknik: det är inte rimligt att använda ett citat ur ett skönlitterärt verk som ett belägg för författarens åsikt. Ekis Ekman skriver: ”I Sängkammarens filosofi förklarade han att han ’har ingen verklig rätt att äga den eller den kvinnan, men jag har en oavvislig rätt att njuta henne’ och att ’tvinga henne till denna njutning.’”

Detta är repliker från karaktärer i Sades text. Det skulle vara lätt att hitta hundra andra repliker som säger motsatsen i hans verk. Det betyder ingenting alls.

(Signaturen ”Ernestine” har skrivit en lång, lysande kommentar till de historiska förvridningarna i Ekis Ekmans andra artikel i Aftonbladet som den intresserade med behållning kan läsa.)

3. Skillnaden mellan storhet och föredömlighet

Idéhistorien är ingen fotbollsmatch. Du behöver inte ”hylla” en tänkare bara för att tycka att hon har storhet eller betydelse. Har för min del varit noga med att göra den distinktionen i mina texter i den här debatten. Ekis Ekman gör den inte.

För att kunna genomföra sin svartmålning av Sade måste Ekman både utesluta viktiga fakta och argument, samt pressa sina tolkningar till extremen. Ett exempel på hur gärna hon vill att verkligheten ska anpassa sig till hennes uppfattningar finns i detta citat:

”Budskapet är att om dessa stora ’mästertänkare’ hyllade de Sade, borde jag också göra det. En blind auktoritetstro som varken jag eller de tänkare han nämner skriver under på. Dessutom stämmer det inte att ’alla andra utom [jag] själv’ hyllat de Sade.”

Har ingenstans hävdat att alla andra utom Ekis Ekman själv har hyllat de Sade. Hon vantolkar medvetet. Det står i min text att det bara är hon som ser att ”kejsaren är naken”, det vill säga att hon är ganska ensam om att anse Sades texter vara utan intellektuellt och litterärt värde och lika intressanta som Frietzls eventuella självbiografi.

Varför vantolkar hon? För annars hade hon inte kunnat argumentera mot det hon påstår är min tanke: att alla mästertänkarna har betraktat Sade som en hjälte. Och visst: några har gjort den bugningen, exempelvis Guillaume Apollinaire, om än med en hel del humor. Men faktum är att det är mycket svårt att förbehållslöst hylla Sade som en hjälte. Den kanske största poängen med hans texter och tänkande är att de är så motsägelsefulla, ambivalenta, tvetydiga.

3. Liv och/eller verk?

Har inte läst särskilt många biografier över Sade utan koncentrerat mig på hans egna texter och de bästa texterna om hans idéer. Visserligen är det intressant att han var aristokrat och sexuellt utlevande i praktiken och att han fick tillbringa en väldig massa år i fängelse för sina idéers och skrifters skull. Men även därförutan skulle dessa ha sitt värde.

Mitt efterord till Filosofin i sängkammaren (den första Sade-text som Vertigo gav ut), går igenom allt som skrivit om Sade på svenska och visar att det i Sverige faktiskt har funnits en ovanligt stark betoning av hans leverne och ett besynnerligt ointresse av hans texter – mängden text som publicerades om honom var fram till Vertigos insats mycket större än mängden av Sade-texter.

Ur ett typiskt svenskt perspektiv är det alltså på sätt och vis rimligt när Ekis Ekman skriver:

”Hans rykte som frihetshjälte beror inte på hans verk, som är tradiga, amatörmässiga och saknar all personteckning. Nej, det som sätts på piedestal är något annat: de Sades persona. Därför är det ahistoriskt av Edenborg att hävda att man måste skilja på de Sades verk och hans person. Visst kan man hävda att författaren är död, men inte när det gäller de Sade. Han uppträder i det europeiska kulturarvet som en syntes av liv och text, och det är hans liv som influerat mer än hans verk.”

Det sista påståendet är felaktigt, vilket den som läst de klassiska texterna om Sade lätt kan intyga. Men inte för Ekis Ekmans del, för henne är Sades ”persona” viktigare än innehållet i hans texter. Inte för mig. Skulle i så fall ha valt att ge ut en skojig och mer lättsåld biografi över honom än tusentals minutiöst översatta och korrade boksidor med hans texter.

Frågan om liv och verk kan vara rolig. Bör vi tolka Almqvists verk utifrån det faktum att han försökte begå ett mord? Är det viktigt om Selma Lagerlöf var lesbisk? Måste läsaren ta i beaktande att Gustaf Fröding och Kerstin Thorvall har betalat för sex? Spelar det någon roll för läsningen av deras texter om Jelinek eller Strindberg var ”bokstavligen” sinnessjuka?

Stöder för min del alltid ett vildsint tolkande: ju fler betydelser en text kan generera, desto bättre. Varför inte läsa Gösta Berlings saga via Hamlet? Varför inte läsa mina Sade-efterord utifrån tanken att de är skrivna av Sade själv?

Det hade varit roligt om Ekis Ekman gjorde en läsning av Markis de Sades romaner via rastafarianismens texter. Men Ekis Ekman vänder sig emot tolkande. Hon söker ”bokstavlighet”. Detta går att koppla till det nya spåret i hennes andra debattartikel.

3. Sade och fascismen

Raymond Queneau menade att Sade hade förebådat fascismen och koncentrationslägren. Även Horkheimer & Adorno reflekterar kring Sade som en protofascist. Och den italienske filmregissören och poeten Pasolini anknöt till denna tankegång i den berömda filmen Sàlo, som är en resituering av Sades De 120 dagarna i Sodom i den fascistiska staten med samma namn.

Frågan om fascismens idéhistoriska rötter är stor och komplex. Vissa utpekar upplysningen och naturvetenskapen, andra romantiken och 1800-talets nyhedendom som dess ursprung. Vissa pekar på Hegel, andra mot Marx eller Nietzsche. Många hävdar istället att fascismen är en tämligen tom ideologi av ren maktpragmatism, som kan använda sig av vilka idéer som helst för att upprätta en totalitär regim.

Att Sades idéer skulle ha sipprat ned genom historien och påverkat Adolf Hitler eller Mussolini är ett fantastiskt påstående: skulle dock gärna ta del av en djupläsning av Mein Kampf som om den var skriven av Sade. Att Sades texter är några av de första att brännas under i stort sett varenda tänkbar politisk regim är däremot ett faktum. Turkiet är ett av de senaste exemplen (här kan du läsa min artikel om Sades turkiska förläggare och (kvinnliga) översättare).

Michel Foucault har kortfattat gett ett bra svar på anklagelsen om Sade som protofascist eller förebådare till koncentrationslägren: ”Nazismen uppfanns inte av några av 1900-talets erotiska galningar, utan av de dystraste, trå­kigaste och äckligaste småborgare som man kan tänka sig.”

Sades individanarkism strider mot varje form av totalitarism, vilket exempelvis visas genom hans avsky mot dödsstraffet; under sin rehabilitering under revolutionen kom han i konflikt med makten genom att visa för stor mildhet och rädda folk undan dödsstraffet vilket ledde till att han återigen slängdes i fängelse.

Som vi påpekar i vårt efterord till Juliette är det tydligt att Sade vämjdes över de aristokratiska privilegierna i l’ancién regime samtidigt som de kåtade upp honom; så motsägelsefullt är nu en gång begäret och så tvetydig är nu en gång Markis de Sade. Det är en av hans största förtjänster. Det får honom att i sin maktkritik påminna starkt om Macchiavelli. Detta lär oss något om makt och njutning.

Fascismen drömmer om entydighet, realitet, renhet, en svartvit ordning; den utpekar tydliga hjältar och tydliga skurkar i kulturhistorien; den söker det bokstavliga och står inte ut med det tvetydiga; den är antiintellektuell. Intresset för Sade representerar motsatsen till fascism: det handlar om maktkritik och tvetydighet.

4. Pornografi och våld

Ekis Ekman menar att Sades hela ideologi gick ut på att han som aristokrat hade rätt att göra vad han ville med alla världens kvinnor. Detta benämner hon ”sadism”, en tanke hon tagit över från den kristna feministen Hjördis Levins bisarra bok Testiklarnas herravälde. ”Jag vill att vi ska analysera de Sade som sadismens centralgestalt, för att kunna förstå sadismens rötter som en manlig överklasskult.”

Libertinen-suveränen i Sades romaner (som kan vara en kvinna eller en man, hög eller låg klass) är ett motsägelsefullt monster, lika inne på att självt bli plågat som på att plåga andra. Njutningen och smärtan uppfattas som neutrala fysiologiska fenomen, sex och våld framställs inte som motsättningar eller absoluta värden. För dessa monster är en smekning och en dekapitering jämställda handlingar.

I varje ögonblick kan ett av dessa monster ta livet av ett annat. Ingen går säker i detta mardrömsuniversum. Det är lite som att tänka sig en hel värld av fullvuxna människor med tvååringars känsloliv. Det är en fascinerande och fruktansvärd tanke.

Men någonstans långt inom var och en av oss finns den där anarken, enligt min tro. Det är utan tvekan en galning som inte bör få gå lös i ett samhälle. En av de många belöningarna som läsningen av Sades – lärorika, roliga, poetiska, motbjudande, himlastormande, extrema, förkrossande, vackra – texter kan ge är att lära känna denna galning lite grann.

Men det sker i fantasin. Det är skönlitteratur. Det är okej.

”Inget djur kom till skada vid skrivandet av den här boken.”

HOGG I ORD O BILD

Allt Markis de Sade-buller har nästan dränkt Samuel R. Delanys Hogg. Men i det senaste numret av tidskriften Ord&bild kan du läsa en lång, genomarbetad, suveränt reflekterad essä av Kristoffer Noheden om denna underbart vidriga och vidrigt underbara roman.

Gör det.

REPLIKEN I DN

Min utlovade replik på Annika Perssons på några punkter rätt konstiga Markis de Sade-artikel var inne i fredags. Här kan du läsa den - som foto eftersom den inte ligger på nätet (tack till Daniel Mattsson för bilden). DN strök stycket som handlade om att det var underligt att den tredje texten i Sade-debatten inte nämndes i artikeln, dvs mitt svar på Ekis Ekman. Antingen ville de inte ha med det för att den avslöjade att en av deras egna kritiker hade gjort bort sig, eller också tyckte de väl inte att de var så viktigt.

LASSE SÖDERBERGS SADE-INLÄGG

Fick mig översänt författaren och översättaren Lasse Söderbergs inlägg i Sade-debatten. Förmodar att Aftonbladet inte ville publicera det eftersom det delvis säger samma saker som mitt eget. Lasse är en verklig Sade-kännare, han har till och med döpt en av sina diktsamlingar till Slottet La Coste ligger i ruiner (1989). Här kommer inlägget:

Det är betänkligt när en kulturartikel röjer total okunskap om det ämne artikeln utger sig för att handla om. I det här fallet är det markis de Sade och hans roman Juliette som Kajsa Ekis Ekman menar är en "instruktionsbok i tortyr av kvinnor." Problemet är att skribenten uppenbarligen inte har läst denna eller andra böcker av markisen och inte heller någon av de många seriösa biografierna om honom. Det hon har läst är - förutom kvällspressen - en engelsk bok om tortyr av kvinnor vars ovederhäftiga uppgifter om markisen hon okritiskt refererar.

Kring Sade florerade länge bloddrypande legender som fick stå oemotsagda i ett drygt århundrade efter markisens död. På trettiotalet gjorde Maurice Heine det ingen hade kommit på tidigare. Han gick till domstolsprotokollen. De inte bara nyanserade bilden av markisens förbrytelser, de visade också att orätt hade blivit begånget. Efter Heines pionjärarbete har man kunnat se Sade som den motsägelsefulla person han var: aristokrat och revolutionär, talesman för legalisering av mord och bekämpare av dödsstraffet, motståndare till äganderätten och besittningshavare, libertin och omtänksam medmänniska. Motsägelserna gör honom svårhanterlig men också utmanande. Det viktigaste med Sade är att han oroar, säger exempelvis Simone de Beauvoir i sin långa essä om honom. Intressant nog är det inte så få kvinnor som har känt sig oroade: Annie Le Brun, Béatrice Didier, Susan Sontag, Angela Carter. Alla har de betraktat Sade utifrån sin varierande syn på kvinnoskapet som en form av ofrihet och borde, tycker man, därmed ha ökat förståelsen för denne storartade pessimist.

Men något sådant finner man inte hos upphovskvinnan till måndagens diatrib. Hon begår det mest grundläggande misstaget av alla, nämligen att förväxla liv och diktning. "Han gjorde bokstavligen vad han skrev om," heter det. Och: "han ägnade sig åt att skriva ner detaljerade redogörelser för vad han hade gjort." Det är nästan skrattretande. Om Sade hade inskränkt sig till att skriva ner vad han hade varit med om hade det blivit en ganska torftig skildring. I böckerna är det fråga om så invecklade erotiska byggen att de - som Åsa Lindeborg påpekade redan i sin recension av Juliette - i själva verket är omöjliga.

Den "orgie i tortyr" som Sades liv sägs ha varit kan således reduceras till några halvt misslyckade försök att leva ut sina fantasier. Längre fram gjorde han det i skrift och inte enbart i vad som kan betecknas som pornografi. Han var exempelvis en tidvis framgångsrik teaterförfattare och skulle nog ha ägnat sig mera åt den sidan av sin begåvning om han inte hade suttit inne.

I övrigt, för protokollets skull och vad gäller erotiken, förförde markisen sin svägerska och hade en rad olika älskarinnor, den sista med den kvinna som han kallade sin "räddande ängel", en relation som varade i tjugofyra år, från 1790 fram till hans död.

Men om detta vet skribenten intet. Hon säger sig ha fått "de mest kryptiska" svar när hon frågat vad som är beundransvärt hos Sade. Det hänger nog ihop med den antiintellektualism som hon, i dagens vanliga-människor-stil, visar prov på. "Finkulturell sofistikation" är henne förhatligt. Men jag säger: hellre kryptiska svar än enfaldiga inlägg.

Lasse Söderberg

OCH JUST NÄR DU...

... trodde det var sluttjatat om markisen, kommer en stor artikel av Ann Heberlein i Expressen om krakelet. Även hon tycks efterlysa en förklaring av mig om Sade som feministisk inspirationskälla, och håll ut! texten är skriven och kommer som sagt på måndag, och den innehåller en minst sagt oväntad vändning. *fnissar för mig själv*

Hoppas nu kulturrådets litteraturstödsgrupp lyssnar på den i stort sett massiva konsensus som hävdar att Vertigos utgivning av Juliette är en "kulturgärning" (sätter ordet inom citationstecken för det smakar så konstigt i min mun som är van vid helt andra bokstävlar) och tar upp vår ansökning till omprövning.

YTTERLIGARE MARKIS DE SADE

Imorgon kommer min replik på Annika Perssons DN-artikel in, på måndag kommer mitt nästa inlägg i Aftonbladet som handlar om Sade som "feministisk inspirationskälla", en text där skrivandet faktiskt skapade en del nya insikter åtminstone för mig.

Börjar nu bli ordentligt trött på "den gudomlige", har en del annat att göra, som att panikavsluta det sista på Vertigos första Midvinterbok! (å! det är så spännande! nya saker händer ända in i det sista! vad fint det blir!), som ska hinna ut till våra Stormtrupper före jul, samt skriva en gigantisk deckarrecension till Aftonbladet, samt få iväg Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig till trycket.

Tur att d-vitaminerna funkar.

ÄNNU MER SADE-DEBATT

I lördagens Dagens Nyheter skrev Annika Persson en lång artikel (inte på nätet än) om "höstens litteraturdebatt", dvs bråket om Markis de Sade i Aftonbladet. Artikeln innehåller flera märkligheter (mitt inlägg i debatten nämns inte, Rudbecks bokbränningsfadäs inte heller, dessutom hävdas att "alla" tycker att Sades böcker är dåliga), har precis skickat in en replik till DN, om de inte tar in min text så kommer du att få läsa den här.

I gårdagens Aftonbladet kom en kolumn av Åsa Linderborg med synpunkter både både på Ekis Ekmans och mig. Förbereder ett svar om Sade som "feministisk inspirationskälla".

I Johan Lundbergs Axess-blogg kan vi läsa inte mindre än tre olika inlägg om Sade inklusive massor med kommentarer ("Vikten av motvikter", "Feministiska inkonsekvenser" och "Lite mer om att bränna böcker".)

KOMMENTARER TILL SADE-DEBATTEN

Sällan fått så mycket reaktioner på någonting som debattinlägget om Markis de Sade i Aftonbladet. Förutom att kommentarspåren i Aftonbladet.se är intelligenta och bildade (herregud! när läste du intelligenta kommentarer till kvällstidningsartiklar senast?), dyker dessutom notiser och bloggposter om Sade-debatten upp här och var:

DalaDemokraten.

Norrköpings tidningar.

Literature-connoisseur.

Loke.

Den enda som verkar positiv till Ekis Ekmans text är den allra kusligaste kommentaren, som du hittar här. OBS! varning för astrologi!

SÆTERBAKKEN PÅ ENGELSKA

En suveränt skriven recension av den amerikanska utgåvan av Sæterbakkens Siamesisk: http://www.3ammagazine.com/3am/miserable-creatures/

MARKIS DE SADE-DEBATT

Nu ligger den ordentligt på bordet: årets Markis de Sade-debatt. Svarar i dagens Aftonbladet utförligt på DN-recensenten Kajsa Ekis Ekmans debattartikel som publicerades i måndags och som reagerade på Åsa Linderborgs recension från förra veckan.

I det lilla formatet är det svårt att få allt sagt. Får förhoppningsvis fler tillfällen att skriva. Skulle gärna kommentera frågan om Sade som "feministisk inspirationskälla" t ex. Men det viktigaste är ändå att försvara en intellektuell, kritisk attityd mot en antiintellektuell.

KAPITEL 26: FATALE

I ett tidigare kapitel har du kunnat läsa om den bitvis problematiska utgivningen av Léo Malets magnifika kortroman Barnablod. Den andra bok som rekommenderas till förlaget av Kristoffer Leandoer, och som var tänkt att ingå i hans eget aborterade förlagsprojekt, var Jean-Patrick Manchettes roman Fatale från 1977.

Ursprungligen var det tänkt att Leandoer skulle skriva förordet, men eftersom han just blivit redaktör för Bonniers litterära magasin, föreföll det mig olämpligt med tanke på Vertigos tydliga ställningstagande mot Familjen. I efterhand förefaller beslutet onödigt strängt.

Skrev istället förordet själv, med formuleringar som dessa: ”Det är nämligen en kommunistdeckare du håller i handen.” Och: ”Realismen dragen till sin spets övergår i en affirmativ mystik, som bejakar världen i dess ruttenhet och skönhet samtidigt som den tillåter fantasin att ägna sig åt excesser just eftersom psykologismens krav överges.”

Översättare var även den här gången den suveräne Kennet Klemets. Modell till omslaget var min kollega på idéhistorien, Katarina Falk; hon tyckte att rollen som kvinnliga hämnare passade henne alldeles utmärkt. Hagelgeväret lånade min lillebror ut. Fotot togs i den förmögna lärkstaden i Stockholm. 2002 är det år då förlaget sökte sig bort från ladan i den småländska urskogen: vi lät Svenska Tryckcentralen trycka Fatale.

Den franske trotskisten Manchettes våldsamma roman med den übercoola kvinnliga yrkesmördaren Aimée Joubert i huvudrollen hör till mina personliga favoriter i Vertigoutgivningen. Den har sipprat iväg till läsarna under åren och många har reagerat på samma sätt. Stilen är stenhård, moralen ännu vassare, klasshatet utan gräns. Manchette definierade själv deckaren som ”en mycket våldsam roman som gör ett socialt ingripande.”

Det tog ett bra tag innan Fatale betalade sig: dåligt med recensioner, ointresse från bokhandlare och allmänhet, inget litteraturstöd. Boken var faktiskt Vertigos första ordentliga förlustprojekt, åtminstone på kort sikt. Anledningen ligger i att det är en svår sak att lyfta fram litterära mästerverk inom deckargenren: sådana böcker tenderar att hamna mellan stolarna. Så blev också Fatale Vertigos sista försök att göra något på det fältet, även om vi senare hade långtgående planer på att ge ut den suveräne Jim Thompson. (Sedan dess har ett par av hans böcker kommit på svenska på andra förlag: Mördaren i mig och The Grifters.)

Fatale går fortfarande att beställa för en spottstyver direkt från förlaget.

MINA KÄNSLOR INFÖR INSPEKTÖRER

När fiket nu är borta kan det vara tillåtet för mig att vädra mina känslor för statens inspektörer. Satt tidigt i morse och åt min frukost på Ångbageriet och fick bevittna en inspektör från Miljöförvaltningen plåga personalen där. Det väckte obehagliga minnen.

Dessa små krälande varelser dyker upp inne i ens liv med små pappersluvor på huvudet och plastpåsar på fötterna och en fantastiskt dryg stil. De fnyser och hånar och skrattar överlägset. De säger saker som "skulle du vilja ha det så här smutsigt hemma hos dig?" med elaka leenden. Dessa fjantiga små Hitlertyper får hela sin ressentimentfyllda njutning genom att klämma till människor som gör något de aldrig skulle våga själva.

Inspektörerna är fastkedjade vid regelverkets prygelbänk, noga övervakade av sina lite större Hitlertyper till chefer, och viftar med pekfingret, den enda kroppsdel de förfogar över. Långt upp i deras rövar sitter Leviathans iskalla buttplugg. Det verkar inte vara så skönt, och det är väl därför de är så otrevliga mot alla dem som inte har denna buttplugg i inälvorna.

EN POST FÖR FITTHUNDAR

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

MER JULIETTE

Två månader efter att boken kom ut skriver plötsligt alla om Markis de Sades Juliette. Nu senast Sinziana Ravini initierat och intressant i GöteborgsPosten.

En liten invändning, dock: det var faktiskt inte i första hand för sitt leverne som Sade satt i fängelse i 30 år. Den sista, långa fängelsevistelsen (från 1801 till hans död) berodde helt och hållet på att han var författaren till Juliette. Och den näst sista för att han visat onödigt mycket mänsklighet under terrorn.

(Tillbringade igår kväll ytterligare några sköna timmar i Eric Schüldts studio med att dricka Nebbiolo-vin, äta vansinnigt stark Roquefort och hålla oändliga monologer som på Trettondagsafton ska sändas i P1.)

MARKIS DE SADES JULIETTE I MEDIERNA

I dagens Aftonbladet recenserar Åsa Linderborg Markis de Sades Juliette och vittnar utförligt om styrkan av läsupplevelsen:

"... Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer. [---] Jag är tacksam över att Vertigo med den här översättningen täpper till en av alla mina kunskapsluckor. Att ge ut Juliette på svenska är en kulturgärning, varför beskedet att Kulturrådets arbetsgrupp inte beviljat boken litteraturstöd kommer som en överraskning."

Och i LO-tidningen den 13 november skriver John Swedenmark:

"Kulturrådet förvägrar översättningen av Markis de Sades Juliette litteraturstöd med motiveringen att boken är 'för dålig'. Denna sjuttonhundratalsklassiker full av vidriga orgier, tortyr och våld utan slut, självgoda monologer, bombastiska utrop och utlösningar som rättfärdigar vedervärdigheterna och underkastelserna. Just detta gör den ovärderlig. En svart saga om maktens väsen som ingen annan nånsin berättat."

EN LITEN FILM OM ÖREBRO

Som vanligt handlar veckans Vertigofilm inte så mycket om böcker och litteratur, utan mer om bitterhet och misantropi. Och hunger. Och regn. Och Örebro. Och änder.

FRIEDRICH OCH RAMMSTEIN

Såg om Rammsteins "Pussy"-video och insåg att detta är den andra sidan av det "postpornografiska": det är inte bara poesin som kan utnyttja det. Såg också Caspar David Friedrich-utställningen på NM och insåg varför alla människor är ytterst små och bortvända på de flesta av bilderna: karln kunde inte måla människor. Han var en mästare på att få himlar, klippor, landskap att framstå som vibrerande av inre liv, men när han ska måla människor eller träd sker det motsatta: han gjorde det döda levande och det levande dött.

KAPITEL 25: MANDOMSÅLDERN

Mötte redan i slutet av 90-talet Jonas J. Magnusson. Han var då verksam på tidskriften Ord&Bild och bjöd bland annat in poesigruppen Köttkropp för att göra ett uppträdande på releasefesten för Öyvind Fahlström-numret 1998.

Förutom mig ingick Mattias Forshage och Aase Berg i Köttkropp, just den kvällen i Göteborg inkluderade föreställningen blodfyllda ägg som vi slog i varandras huvuden samt balladversionen av Rukornas gamla Göteborgspunkklassiker ”Ronka”.

Jonas J. ville gärna översätta Michel Leiris. Denne berömde författare, antropolog och surrealist var inte introducerad på svenska. Vi kom överens om att han skulle sätta tänderna i L’Age d’homme, det mest berömda av Leiris självbiografiska arbeten. Det särskilda med den texten är att den till skillnad från de vanliga memoarernas skryt och självförhävande helt fokuserar på svagheter och misslyckanden.

Omslagsfotot togs av Annika von Hausswolff, en kär medarbetare till Vertigo sedan många år. Modellen är poeten och Vertigoöversättaren Helena Eriksson; hon poserar i parafraser på Cranachs ”Judith med Holofernes huvud” och ”Lucretia”, två målningar som spelar en viktig roll i Leiris bok. Det avhuggna huvudet tillverkades av Helenas vän, obduktionsteknikern Hans Bruggener. Mandomsåldern kom 2002 och var den första Vertigoboken som trycktes av smålänningarna med fyrfärgsomslag, det blev mycket fint.

Med den perverst produktive Jonas J. Magnusson har förlaget haft ständiga och fortsatta kontakter, även sedan han vandrade vidare till OEI-projektet och diverse monstruösa bokmaskiner. Just nu arbetar han med en översättning av L.-F. Célines roman Nord, som förhoppningsvis utkommer hösten 2010.

[Har inte förlagets klippärm här, så kan inte säga något om mottagandet av Mandomsåldern, men har vaga minnen av att det var gott.]

DOGGYSTYLE ELLER FROGGYSTYLE?

Har aldrig förstått varför ställningen kallas doggystyle. Hundar parar sig ju ungefär som kor, med den penetrerande parten stående lutad över den penetrerade. Den penetrerade människan står istället på knä, och hundar har inga knän. När den penetrerade faktiskt står som en hund, med raka ben, eventuellt lutad över ett bord eller en stol, kallas det plötsligt inte doggystyle!

[Språkrådets anm.: "penetrerade" respektive "penetrerande motsvarar lingvistikens "signifikat" och "signifikant" eller semiotikens "betecknande" och "betecknat" vilket i den sexuella semiotiken blir "betäckare" och "betäckt".]

Efter noggranna undersökningar står det allt mer klart för mig vad ställningen istället borde kallas:

Froggystyle.

(Korvkiosk i Jerusalem.)

DOFTSPÅR

Köpte saffran igår för att laga fiskgryta. Priset har fördubblats pga av dålig skörd – beslutet var dock fattat så pengarna åkte fram. Grytan blev fantastiskt god. Och det var något särskilt med detta saffran, som hade lyckats överleva de tydligen dåliga växtförhållandena: i samband med det traditionella toalettbesöket i morse fylldes rummet med en tydlig saffranslukt.

Dessutom jagas mitt sinne fortfarande av vinet som Eric Schüldt bjöd på i förrgår kväll i samband med en radiointervju. Det var Gaahl, sångaren i Gorgoroth som tipsade om druvan: Nebbiolo. Han hävdade att det var den mäktigaste vindruva som finns. Och efter att ha fått lukta på och dricka detta vin, råder ingen tvekan. Har kvar doften i näsborrarna. Och har bestämt mig för vad det får mig att tänka på:

Ett vin gjort av Nebbiolo-druvan doftar av änglars hud.

(För övrigt har Tidningen kulturens Hogg-debatt nu spillt över i Newsmill, i vad som måste vara en av de mest förvirrade debattartiklar som någonsin skrivits – texten "Hogg - kvalificerad konst eller ren pedofili" är ett konstverk i egen rätt. Och skribenten Benny Holmberg är av sin bildbyline att döma jultomten.)

SKRATTFEST PÅ KULTURRÅDETS BEKOSTNAD

[Skickade idag ut detta pressmeddelande:]

VILL KULTURRÅDET BRÄNNA MARKIS DE SADES BÖCKER?

Kulturrådets arbetsgrupp nekade den här veckan litteraturstöd åt den första svenska översättningen av Markis de Sades klassiker Juliette med motiveringen att "den är för dålig". I gruppen sitter en person som för några år sedan hävdade att det var bra att Markis de Sades böcker brändes på bål.

När ett litet förlag som Vertigo gör en stor satsning på att ge ut 1700-talsklassiker är det både krävande och riskfyllt. Genom vårt arbete med att ge ut Markis de Sades verk fyller vi en skriande brist i det svenska litteraturutbudet. Översättaren Hans Johanssons insats är en bragd som förtjänar priser och berömmelse.

Att Sade är en av litteraturhistoriens giganter med en omätbar betydelse för de senaste 200 årens kultur är det ingen som ifrågasätter. Romanerna om Justine och Juliette är de mest spridda och lästa av hans verk.

Juliette: eller lastens fördelar från 1797 har översatts och givits ut i tiotals länder. De pryder klassikerhyllorna i alla välsorterade bokhandelsbutiker. Bland annat har Angela Carter skrivit en berömd studie av Juliette (Kvinnan hos de Sade).

Kulturrådets arbetsgrupp hade inget att invända mot översättning, för- och efterord eller den allmänna produktionen (boken är den vackraste och mest gedigna Vertigo någonsin har gett ut). De sa istället att de tyckte Juliette var för dålig. Det är ett häpnadsväckande omdöme.

Men saken kompliceras av ett mycket generande faktum: en av ledamöterna hävdade i en hatisk artikel om Markis de Sade i Dagens Nyheter (22 februari 2001) att det inte var någon "förlust" för litteraturhistorien att författarens verk brändes upp.

Denne man – nyliberalen Carl Rudbeck – är således på statens (!) uppdrag med och beslutar om ett förlag ska få litteraturstöd för en författare som enligt Rudbeck passar på bokbålet.

Tilläggas kan att den turkiske förläggaren som gav ut den första turkiska översättningen av Markis de Sades Juliette för några år sedan fick kämpa för att inlagan inte skulle brännas på bål (läs mer om detta här).

Incidenten är mycket pinsam för Statens kulturråd. Förlaget kommer naturligtvis att begära att beslutet rycks upp med rötterna. Vi behöver allt stöd vi kan få i denna fråga.

(För några år sedan nekades förlaget litteraturstöd för Guillaume Apollinaires De elvatusen spöna med motiveringen att det "inte är någon klassiker". För två år sedan fick förlaget litteraturstöd för en mycket udda och okänd titel av Markis de Sade som heter Ernestine. Styrs beslutsfattandet av en slumpgenerator?)

PEDOFILBRÅK OM HOGG

Knappt hann det dyka upp två intelligenta, välskrivna, kritiskt reflekterande recensioner innan det också dök upp en debatt kring en recension som är exakta motsatsen till dessa: Benny Holmberg i Tidningen kulturen (med den talande titeln "Tröttsam ejakuleringssörja i avkönande sörja", publicerad den 1 oktober).

Nämnde för min del hans anmälan lite i förbigående eftersom den inte tycktes värd uppmärksamheten. Det är en av de där recensionerna där du undrar varför skribenten bemödade sig om att fortsätta läsa boken när han uppenbarligen redan på första sidan led och plågades fruktansvärt av den och helt saknade förutsättningar att begripa (särskilt när du vet att Tidningen kulturen knappast betalar för recensionerna så hans motiv blir särskilt underliga).

Att Holmbergs text avslöjade stora personliga brister var tyvärr inte nog. Här och där förföll han till moralism och fördomsfullhet, vilket författaren Leif Holmstrand (alias Anna-Maria Ytterbom) nu kraftfullt har påpekat vilket har lett till en ilsken diskussion om litteratur, realism, homofobi och pedofil som den intresserade gärna får läsa - och gärna deltaga i!

"Jag kan inte med bästa vilja i världen komma förbi att här är ligger nedlagt en pedofil tankegång i det sätt på vilket författaren låter elvaåringen agera som ett självständigt sexuellt objekt och subjekt . [---] Och att det är professorn i kreativt skrivande Samuel R. Delany som bör vara en mycket medveten författare och som utifrån en avancerad akademiska position skrivit boken bör väl utan att jag behöver tillverka ett skenbiografiskt pedofilutpekande göra honom ansvarig för elvaåringens pådyvlade lustar [!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! min anm.]. Jag upprepar att jag inte pekar ut Delany som pedofil men att varken jag eller Holmstrand kan frikänna Delany från ansvar för sin litterära skapelse Hogg och dess persongalleri med elvaåringen med berättarrösten och sitt medvetna deltagande i de sexuella sysslorna."

Mitt och översättaren Caroline Åbergs (alias Källarbarnets) förord används av Holmberg som något slags bevis för att Delany ägnat sig åt något slags pedofilpropaganda, vilket vi härmed bestämt avvisar. Däremot all heder åt Tidningen kulturen för den fina illustrationen till debatten.

HOGG HYLLAD

Plötsligt dyker samtidigt två fina recensioner av Samuel R. Delanys Hogg upp. Anna Nyberg skriver intressant om våld, sex och ärlighet i Nittonde stolen, och Kristofer Folkhammar häpnar över både sig själv och boken i Aftonbladet. Bägge verkar överens om att texten bildar något slags gränsvärde, ett non plus ultra i våldsamhet.


Boken hittar du hos Vertigo.

SURT PRESSMEDDELANDE

Sitter i Gamla Jaffa och och lyssnar på åskans mullrande gör bokomslag och skriver baksidestexter: det är dags för Svensk Bokhandel-annons och insäljning till bokhandelskedjorna igen. Det tar en massa tid; det kostar en massa pengar; det ger oftast ingenting alls.

Recensionsskörden den här hösten har varit en fullständig katastrof. Och även om det kommer att droppa in fler recensioner efter hand blir de så utspridda att de inte får någon effekt och inte kan ingå i en offensiv.

Skickade ut ett riktigt surt pressmeddelande igår:

"FITT I HELVETE

Som vanligt trodde vi på förlaget att våra båda nya böcker skulle slå världen med häpnad:

Den första svenska översättningen av en av de största litterära klassikerna: Markis de Sades Juliette, i lyxutgåva med linneband och sidensnöre.

Den första svenska översättningen av den svarte, homosexuelle sf-författaren Samuel R. Delanys roman Hogg, som hör till samtidslitteraturens mest beryktade verk.

Men vi misstog oss, som så ofta förr. Ni som sitter där ute på redaktionerna har naturligtvis viktigare saker att ägna er åt. Ni måste stryka oligopolen medhårs: det är ju de som betalar era löner. Ni måste känna av vart vinden blåser, vad konkurrenterna skriver om, vad ni tror att folk vill ha. Ni slåss förstås också med krympande budget och utrymme och ägarnas krav på popularisering.

De senaste åren har sett en katastrof utveckling när det gäller litteraturbevakningen, åtminstone ur Vertigos perspektiv. Det tycks inte spela någon roll vad vi gör. Det spelar ingen roll att vi bara väljer ut högintressanta texter. Det spelar ingen roll att vi ägnar minutiöst arbete åt översättningar, redigering, formgivning. Det spelar ingen roll hur mycket tid vi ägnar åt att marknadsföra böckerna.

Vår räddning är naturligtvis kontakten med de intresserade läsarna via direktutskick och sociala medier. Det är där vi lägger vår kraft: för varje år krymper vårt intresse av att smörja er med gratisexemplar och annonser. Resultatet blir i längden att ni blir ännu mer översköljda med skräp. Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans.

Är det så ni vill ha det?"

Detta som en illustration till vad som menas med "världens sämsta affärsman". Det pratas fortfarande ute i återförsäljarleden om utskicket som förlaget gjorde i samband med utgivningen av Berättelsen om O: "Är ni helt dumma i huvet?!"

Tar dock inte tillbaka ett ord. Utan känsla är Vertigo ingenting.

Här en smygflykt på ett par av våromslagen (obs! kan ändras! dummys!):

KAPITEL 24: RYSKA NÄTTER

2002 var på vissa sätt det mest hysteriska året i förlagets historia. Utgivningen slog rekord med tolv titlar. Den 13 december var min doktorsdisputation; minns att arbetstiden månaderna innan var tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Jobbade åtta till tolv, åt lunch, jobbade ett till fem, gick och tränade, åt middag, jobbade sju till elva. Vet faktiskt inte hur allt gick ihop. Men min magkatarr behöver nog ingen förundras över.

De flesta böckerna i Vertigos utgivning har valts av mig och sedan fått hitta sina översättare eller också kommit från författare vi arbetar med. Men några gånger har personer erbjudit färdiga översättningar.

Christina Rundgren hade översatt Vladimir Odojevskijs märkliga hybridroman Ryska nätter (1844) inom ramen för en översättarutbildning. När hon kom till mig var allting klart. Så snart det stod klart vad det var för text var det självklart att Vertigo skulle ge ut den: den är fylld med mystik, romantik och poesi, inspirerad av den radikala nyromantiken med Tieck och Novalis.

Det är sällan en utgivning är så smärtfri, översättningen och inledningen var klanderfria och bara att tanka in i layoutprogrammet.

Boken trycktes hos smålänningarna, men vi lyxade till omslagstrycket: ett specialtryckeri i Stockholm gjorde en prägling, den känns bara om du låter fingret glida över framsidan. De små svarta figurerna (frilagda från ett gammalt foto av Röda torget i snöstorm) är i relief. Det är fint med en lyx som inte skriker ut sin närvaro utan måste upptäckas. (Detta var under förlagets något minimalistiska period. Tyvärr gör den sig inte så bra mot vit bakgrund...)

Ryska nätter kom ut våren 2002. Det är den sortens bok som folk som tror sig veta vad Vertigo är för något sällan kan hantera: en ultraromantisk, definitivt ickepornografisk, rysk, tidig 1800-talsklassiker, ett allkonstverk som förenar oräkneliga stilar och genrer till en fantastisk helhet. Men sådant folk har inte alls fattat grejen. Det är just den här sortens bok som är Vertigo, en sannskyldig överträdelse.

(Boken är slutsåld sedan några år.)

SKRUTTRAPPORT FRÅN HELIGA LANDET

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

VERTIGOMANNEN FLYGER OCH FAR

Flyger ikväll till Israel för att jobba med ett bokprojekt. Förlaget kommer att tuffa på som vanligt. Har den här helgen lyckats ta tre olika omslagsfoton till vårböckerna, puh. Sommarkostymen är nypressad. Håret är nyklippt. Passet är med. Nu bär det av. Hej då!

EN TILL

Den här gången är det en soprans stämband.

EN VACKER FILM

Eller är den bara vacker i mina ögon?

KAPITEL 23: LIBERALISMENS DÖD

En av medlemmarna i surrealistgruppen var Rijota Kasamatsu. Han brukade ofta under mötena under slutet av 90-talet hänvisa till världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein med stor entusiasm.

En dag dök tanken upp att utvidga Vertigos politiska utgivning, och Wallersteins namn infann sig. Skaffade hans senaste böcker, textsamlingarna After Liberalism och The End of the world as we know it, och blev mycket entusiastisk. Fick kontakt med Immanuel, som gjorde ett eget urval ur de båda volymerna (eftersom det förekom en del överlappningar och upprepningar) samt ett par nya texter som bara publicerats i tidskrifter. Vertigos utgåva är alltså unik; den gavs namnet Liberalismens död: slutet på den rådande världsordningen, som en sorts syntes mellan de båda titlarna.

På något sätt blev det känt att folkrörelseaktivisten Jan Wiklund översätt artiklar av Wallerstein till svenska och frågan om att översätta gick till honom. Han gick plikttroget till väga och levererade texterna. Det blev ändå en del jobb för att få upp flytet i språket, minns att jag och Kjell svettades över boken en hel del, det har ofta varit så i förlagets historia eftersom det inte funnits pengar att betala professionella översättare enligt avtal utan vi istället ofta arbetat med nybörjare och entusiastiska amatörer.

Många omslagsförslag skapades och förkastades. Till slut bestämdes det att Immanuel själv skulle pryda framsidan med en stor bild, och det blev inte så dumt. Smålänningarna tryckte, i ett något större format än förlagets vanliga (som är 135x190 mm). Boken släpptes 2001 och har sedan dess genomgått ett par nytryck, intresset för Wallersteins tänkande har inte försvunnit, och det är bra. Den är nummer två i serien "Vid tankens rand". (Eftersom det var våra småländska vänner som skötte trycket, skiljer sig de olika upplagorna åt rätt rejält.)

Boken kom ut den ödesmättade hösten 2001: titeln "liberalismens död" visade sig ytterst passande med tanke på 11 september-attackernas eftermäle. Den roligaste recensionen stod Magnus Linton för: ”För de svenska läsare som tröttnat på John Pilgers enfaldiga Amerikahat och sörjer Naomi Kleins degenerering till tom pratkvarn erbjuder Wallersteins essäer finkalibriga tankar av ett helt annat märke. Om hans profetia om den kapitalistiska världsordningens stundande kollaps är sann eller falsk kan ingen veta. Än. Men helt sant är att Wallersteins teorier är sköna intellektuella trippar, garanterat nyttiga att ha laddade i skallen när framtiden kommer. Oavsett utgång.” (Expressen, 28/11 2001)

Ett par år efter att Immanuels bok kommit träffades vi i Stockholm i samband med att han medverkade i en konferens. Med oss var Daniel Berg och Immanuels fru. Vi hade en mycket spännande pratstund på Sturehof, inte minst diskuterade vi den svenska EU-politiken. På min fråga om vilken bok av honom vi borde fortsätta den svenska utgivningen med, tvekade inte Immanuel: Utopistics, svarade han tvärsäkert. Och så blev det.

[Boken går fortfarande att beställa, billigast och enklaste direkt från förlaget. Läs också gärna hans eget nyhetsbrev, det kommer varannan vecka, och du prenumerar här.]

NOMADISK VERTIGO KLUBB OCH MER BONNIERGNÄLL

Höll ett föredrag om svenskt erotikasamlande på antikvariatmässan igår; roligt att se så många bekanta ansikten i publiken som samlats i den vackra salen! Det hela såg lite ut som en Vertigo klubb. Kanske har även den verksamheten nu diversifierats och börjat ske på de mest oväntade ställen, när cafét gått över i sin 2.0-version av nomadisering och digitalisering.

Muttrar för övrigt över den uteblivna recensionsskörden. Josefine Mutzenbacher, Hogg och Juliette har alla haft sina första recensionsdatum, men de få anmälningar som kommit in lyser snarast som hägringar i öknen. Det är svårt att lansera böcker när redaktionerna helt styrs av tanken på vilka böcker som "måste" recenseras (Bonnierböcker). Alla utskicken till återförsäljare och andra kampanjprylar blir stympade när den mediala uppmärksamheten hackas upp och sprids över hela hösten, lite godtyckligt och motvilligt.

Det är enklare att få fram din skit ifall du äger förlag, tidningar, tidskrifter, tevekanaler, distributörer, återförsäljare och bokklubbar och kan samköra dessa verksamheter och styra urval, prissättning och uppmärksamhetsflöden (DN Bok i samarbete med Adlibris, Malous bokklubb på TV4 i samarbete med Bonnierförlagen t ex).

Vi behöver en ny Marita Ulvskog (kulturministern som helt rättmätigt påpekade att Bonniers ägnade sig åt gangstermetoder). Vi behöver bättre antitrustlagar. Vi behöver äkta, liberal kärlek till fri konkurrens.

EN VÄLSKRIVEN SÅGNING

Det är inte alltid recensionerna på dagensbok.com håller måttet. Men Johan Wirdelövs anmälning av Felix Saltens Josefine Mutzenbacher är både genomtänkt och välformulerad. Synd att det är en sågning (betyget 2 av 10). Uppenbarligen tyckte recensenten bättre om mitt efterord än om romanen själv.

Om du också gillar mina efterord, så kom gärna och lyssna på mig på Antikvarisk Bokmässa nu på lördag, kl 13.00. Evenemanget har fri entré och sker i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan. Kommer att prata om svenska erotiksamlare under 1800-talet och början av 1900-talet, illegal pornografiutgivning och annat mera. Betrakta det gärna som ett hemligt möte i det mytiska Josef Riwkin-sällskapet.

ATT SE DET

Har sett DET några gånger i mitt liv. Det händer inte ofta. Men det händer. Två gånger har kameran varit där. Det första fotot är från maj 2007:


Det andra är från september 2009 (som ni ser blev det hela lite för mycket för Daniel Berg, som helt slukades av mörkret):


Det är den här blicken Vertigos böcker bör ge sina läsare åtminstone någon gång vid varje läsning: det är då de har blivit texter på avgrundens rand.

KAPITEL 22: KUNG KRISTINA

Som berättats tidigare i den här följetongen lärde Kjell Lekeby mig att skriva genom sina stränga granskningar av mina texter. Kjell är idéhistoriker och var den som fick in mig på ämnet. På min begäran samlade han ihop sina forskningar om drottning Kristina (med särskilt intresse för hennes astrologiska och alkemiska aktiviteter) till en bok som handlar om hennes osäkra könsidentitet, hennes ambitioner att använda alkemi för att byta kön och annat spännande.

Resultatet är fullständigt fascinerande. Omslaget till Kung Kristina: drottningen som ville byta kön pryds av en gravyr av Kristina som försetts med mustasch och skägg, noggrant kopierade av mig från Marcel Duchamps berömda förbättring av Mona Lisa. Trycket stod våra småländska vänner för. Förordet skrevs av Eva Borgström, genusforskare från Göteborg.

Kung Kristina kom år 2000. Detta och följande år gick förlaget på sparlåga: var fullt upptagen med att skriva klart min avhandling, som försvarades i december 2002. Gjorde forskningsresor till Glasgow, undervisade mycket och hade i största allmänhet fullt upp.

Boken har haft ett stort inflytande trots att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade när den kom. Bland queer- och genusentusiaster har den under åren väckt mycken glädje. Sedan den publicerades har det gjorts dansföreställningar, utställningar och teaterstycken med samma tema, ibland under samma titel; gissningsvis har Kjells bok influerat dessa starkt.

[Boken är slutsåld men vi planerar ett nytryck.]

BILDBEVIS

För den som inte trodde på historien om kvällen på bögbaren med Gaahl och sergeant Erichsen:

IMPRESSIONS DE TROMSØ

Det här är Tromsø, en suverän stad belägen på en liten ö mitt i en fjord omgiven av höga fjäll. Här sker en fin (världens nordligaste?) litteraturfestival.


Kunde inte hålla mig utan var tvungen att ta linbanan upp på fjället och fotvandra upp till en av topparna. Det var en fruktansvärd vandring i en halvmeter snö, lade mig flera gånger ner och förtvivlade, men blev desto lyckligare vid krönet. Det tog två timmar upp och en kvart ner, bar mig själv på ryggen på vägen upp och flög som en ängel ner till fjällstationen igen.



Den sista bilden tycks avbilda anblicken av anblicken av DET:


Vi köpte de två sista flaskorna Laphroaig i Tromsø (det gick åt fyra flaskor på tre dagar, i något slags rekord).


Vi tog en promenad till "Paradisbukta":


Vi gjorde en utflykt någon halvmil bort, till platsen där det tyska slagskeppet Tirpitz sänktes av engelska bombplan. Märkligt nog var det inte bomberna som träffade som sänkte fartyget, utan de båda som exploderade i vattnet precis bredvid skeppet och som genom att det uppstod ett kraftigt vacuum fick det att välta omkull. Här syns en av bombkratrarna vid strandkanten:


Plattformen som användes när de bärgade två tredjedelar av Tirpitz vrak för att sälja som skrot. Resterna av vraket ligger således kvar i vattnet precis utanför. Vi fick aldrig någon klarhet i vad som hände med kropparna av de tusen tyska matroser som dog, instängda i det uppochnedvända skeppet, den 12 november 1944.


I staden finns en hemp-shop. Lämpligt nog ligger den vägg i vägg med IOGT:


Det tog 24 timmar att ta sig hem till katterna landvägen, med buss och tåg. Under denna vecka har oerhörda planer smitts och idéer producerats som kommer att ta världen med häpnad. Mer om detta framöver.

MITT NYA FAVORITBAND

Slutburger från Tromsø.

RAPPORT FRÅN TROMSØ

Det händer storartade ting här på Nordpolen. Vi tänker så bra tillsammans. Exempelvis har det förekommit en hel del funderingar om födelsen och döden som de två både nödvändiga och omöjliga (bägge två motsatser till möjliga) händelser som håller oss hängande i en icke-nödvändig möjlighet. Dessutom har vi hittat på omslaget till den svenska utgåvan av Ikke forlat meg. Det blir kjempefint.

Har på mitt håll funderat mycket över titel och omslag till den nya Gunnar Blå-romanen och kanske är på rätt väg.

Men förutom allvarligheter, nya idéer, skamlösa planer (en 24 timmars debatt på scen på nästa Lillehammerfestival där vi pratar om "allt" samt Stigs performance på nästa Testmässefest) och vansinniga upptåg (ska förhoppningsvis uppträda som Stig under kvällens poetry slam-tävling) har vi dessutom ägnat alldeles för betydelse åt Ordkalottens stora skandal:

En av de 3 (tre) inbjudna internationella gästerna till "Tromsø internasjonale literaturfestival" är en Hemingway-imitatör. De båda andra är Juliana Spahr (som visade sig ha många gemensamma vänner med mig, såsom Jenny Tunedal och Anna Hallberg) och your's truly. En amerikansk poet, en svensk porrförläggare och en Hemingway-imitatör. Om de åtminstone bjudit en Elvis-imitatör.

Stig har lovat att sluta prata om honom (han kommer inte lyckas, han har pratat oavbrutet om honom i tre dygn nu). Misstänker att det hela förefaller oerhört mycket roligare än det faktiskt är, så tänker för min del inte heller ägna mer plats åt saken. Däremot får du här se en bild på min glädje under imitatörens föreställning, som inkluderade spindlar av gummi, grovt rasistiska och sexistiska skämt vars största brottslighet dock var att de föll platt till marken. Det finns något så fruktansvärt med en urusel komiker.