Läste ut Ariostos Rasande Roland igår, vilken sorg. Har påbörjat arbete med en prosarendering av hela verket, men kanske kommer ta lite tid, det är ju ändå femtonhundra boksidor vi pratar om. Å, vilka ljuva minnen som finns kvar av boken! När den fantastiska riddaren Roland blir galen av kärleksförtvivlan och springer omkring naken i skogen och sliter upp träd med rötterna! Besöket i andevärlden där det finns ett rum med mänskligt förnuft tappat på flaskor, bl a Rolands! Bataljscenerna!
Får dock säga att Tasso på mikronivån är bra mycket vassare än Ariosto: han har starkare metaforer, mer ljungande stridsskildringar. Fast så var han ju också en poète maudit.
Läste två romaner igår som hängde ihop på ett underligt sätt: den sorgligt bortglömde Arthur Schnitzlers Spel i gryningen och Dostojevskijs Spelaren. Bägge två om spelmissbruk och kärlek, fantastiska historier. Så underligt mer intressanta de där texterna känns än i stort sett allt som skapas i vår kultur. Så underligt mer realistisk psykologin känns. Så underligt mer intimt nära mig texterna kommer.
Så mycket för "samtidsmarkörer" och annan dynga som gödslar vår tids patetiska substitut för kulturliv.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
gott att läsa dina "dagsverser" här. sluta inte är min vänliga men bestämda uppfattning.
SvaraRaderaför övrigt saknas undertecknads blogg i spalten till höger.