ENGAGEMANGET

Lider av en svår Weldschmerz. Har alltid gjort. Men ointresset av åsikter - dött tänkande - och diskussioner - som oftast liknar fotboll och intresserar mig lika mycket - har i hög grad förlamat och kvävt impulserna till handling, ofta med självförakt i kölvattnet: aha! ännu en som bara pratar och pratar ...

En annan sak som väcker misstänksamhet är det känslomässiga, alla neuroser som projiceras på "kampen", all narcissim som spelar i världsförbättrandet. Men den drabbar mig själv i högsta grad: denna oförmåga att se den egna oförmågan, att reducera ambitionerna och åtminstone göra något. Att acceptera att inte vara Jesus jävla kristus.

Gjort några politiska saker trots allt: arrangerade bl a protester mot den stora "reformen" av penssionssystemet för några år sedan. Var medlem av Socialistiska partiet ett antal år (alltid haft en dragning till trotskismen). Men deras EU-motstånd och essentialistiska klasskampstänkande tröttade ut. Ah! och var en av pionjärerna i internets politiska användning tillsammans med bl a scientolog-bekämparen Zenon Panoussis när vi agiterade mot OS i Stockholm.

Redan för ett tiotal år sedan, trots att det då var globaliseringen som stod på tapeten, föreföll miljöfrågorna det viktigaste för mig. Detta har knappast minskat. Det har blivit allt självklarare att åtminston bli medlem någonstans. Tittade först på Klimax: men hemsidor som presenterar leende hippies med spadar och föga strategiskt genomtänkta aktioner verkade långt ifrån rätt.

Det blev således Klimataktion. De många vetenskapligt inriktade bland organisatörerna övertygade. Är således en "medlem". Betalar den lilla avgiften. Kanske börjar ifrågasätta delar av sättet att sköta förlagets praktiska bit (transporterna?). Kan det vara så att "jag" inte är GUD?

Mardrömmar inatt (den blöta dunsen när kroppen slog i backen, hu!), järtecken idag (gigantisk solhalo). Fortsätter med hegemonikorret (fasan!) och Golem (underbart!).