söndag 16 mars 2008

KARTA OCH KOMPASS I LITTERATURDJUNGELN

Hur orienterar sig människor i litteraturen? Hur hittar de just den boken de skulle läsa just då? Ofta kan det ju vara rena slumpen, en loppmarknad, ett omslagsfoto, ett ord som minner om något och vips! via slumpen överlappar textens struktur delar av hjärnans karta.

Tänker mig att det inom en lite mer strukturerad metodik finns tre grundläggande verktyg:

1. Tips: allt från vänners läsråd till betrodda auktoriteters anvisningar.
2. Kategoriseringar: subgenrer av subgenrer med allt tydligare egenskaper som ringar in läsarens begär.
3. Sökning: med hjälp av nyckelord i arkiv, samlingar, databaser.

Inom det första fältet har stora förändringar skett. Alla går inte längre och köper en ny svensk roman som hyllas av Dagens Nyheters kultursida. Det finns knappast några Stora Recensenter kvar. Däremot har det uppstått ett moras av bloggare, krönikörer, etertyckare, communities som allihop spelar rollen av litteraturens Lille Andre.

Inom det tredje fältet har också mycket ändrats. Du behöver inte längre gå och fråga bibliotekarien eller boklådeknodden. Du kan söka rätt på din bok på tre sekunder på antikvariat.net eller Adlibris eller via Google. Med rätt sökord och kombinationer kan du hitta oväntad läsning som passar perfekt.

Det tredje fältet, däremot, står och stampar. Åratal av tjat på bokhandelskedjor, distributörer och internetbokhandlare att de ska lägga in fler kategorier för att underlätta för läsaren att orientera sig i litteraturkaoset har inte lett nånstans. Fråga i en bokhandel var hyllan för erotisk litteratur står – eller var du hittar romaner om enbenta dvärgar med prästutbildning som jobbar som fyrvaktare – och du kommer att få skåda ett långt ansikte med ett hål för munnen (där små vita larver stirrar tillbaka på dig ur mörkret med sina gåtfulla ögon).

Inom musik och porr är det självklart med en enorm massa subgenrer som leder läsaren fram mot vad hon åtrår. Inom litteraturen pratas det fortfarande om att en bok är en "roman" eller en "thriller" utan närmare bestämning. Och det dyker fortfarande upp författare som med darrande stämma säger att de inte vill sätta "etiketter" på sin texter. Varför? Hur svårt kan det vara att erkänna att "jag har skrivit ett cybersplatterepos på hexameter med mycket nylon och
ett och annat gosedjur". Hur svårt?

2 kommentarer:

General LFO sa...

En gång i tiden var jag intresserad av musik. Technomusik, närmare bestämt. (Detta var innan mp3:or och höghastighetsinternet. När all världens musiken fanns tillgänglig ett musklick bort blev jag musikutbränd, men det är en annan historia.)

Saken var att i technons barndom var det omöjligt att hålla kolla på några egentliga artister. Alla släppte musiken under nya alias och produktionstakten var galet hög.

Därför sorterades skivorna i de gamla läskbackarna efter skivbolag. Skivbolagen borgade för ett visst sound. Man höll inte koll på vilka artister man lyssnade, utan vilka skivbolag man köpte skivor från. Det viktigaste var inte vilken artist man lyssnade på, utan den berättelse som ett visst vinylspår var.

Inom den svenska litteraturen kan jag idag säga att Vertigo fungerar på precis samma sätt. Vertigo borgar för en viss kvalité. Jag kan plocka upp en bok från Vertigo och vara säker på att den kommer att ge mig något.

Jag önskar att fler förlag fungerade på det viset. I min ideala boklåda är böckerna inte sorterade främst efter namnen på författarna eller genre, utan efter förlag.

Vertigomannen sa...

Precis så! ska det vara med Vertigo!