Liggande på det
heta marmorgolvet i Istanbuls äldsta hamam – byggd på 1500-talet – blir jag tvättad,
skrubbad och masserad. När kroppen attackeras släpper äntligen hjärnans mörker,
jag känner att jag tvättas ren från oron och bekymren över tusen världsliga
problem och börjar tänka igen. Så skönt att tänka.
Ett
reflekterande, producerande tänkande som arbetar sig fram dialektiskt-organiskt
mellan orden och begreppen är väl den härligaste massage en hjärna kan ge sig
själv.
Av
någon anledning krokar tanken fast sig i ordet ”kåt”. Inte för att jag just då är
det minsta kåt, men ordet arbetar där. För ett par hundra år sedan betydde det
i första hand ”glad” med en sexuell bimening. Den samtida cyniska definitionen
av den idealiska flickvännen – ”snäll, glad, kåt” – är med andra ord en
tautologi. På andra språk är det andra sidor av saken som lyfts fram, i
synnerhet värmen: exempelvis franskans ”chaude” dvs ”het” som i ”upphetsad”.
Talet
om sexuell upphetsning i termer av glädje var passande för en tid då den
erotiska litteraturen i första hand bestod av festliga anekdoter om bedragna äkta
män eller av skämtsamma visor. Skrattet och det svullna könet hängde helt
enkelt samman.
Under
moderniteten ändras detta. Ingen skulle idag översätta ”jag är kåt” med ”jag är
glad”. Det bultande, heta och drypande associeras snarare med en sorts allvar.
I den sekulariserade kulturen knyts så mycket till sexualiteten. Orgasmen har
tagit över rollen som livets mening från ”nationen” eller ”Gud”. Denna lilla
kramp måste därför dra ett väldigt stort lass, den laddas med så mycket att den
rentav blir plågsam.
Att
sex är komplicerat är knappast särskilt modernt: det finns inga exempel på
kulturer där könet inte är omgärdat med tabu och skam. 1900-talets nudister är
de verkliga monstren. Samtidigt går det inte att komma undan en tanke på att ”jag
är kåt” mer än någonsin är laddat med ångest, med en vardaglig förtvivlan.
Från ”jag är glad” har det kommit att betyda ”jag hungrar efter något som kan fylla min oändliga brist” eller ”jag trängtar efter att offra till gudomen”. Och detta offer i orgasmens förlösning och blottande sätter allt för mycket på spel, allt för många idealiseringar och allt för mycket underlägsenhet.
En
turkisk tvättare med stor mage och mustasch skrattar åt mig och min vän och
visar hur man ska göra för att det ska kännas ordentligt i musklerna. Jag vänder
mig på rygg. Långt ovanför min ögon sipprar skymningsljuset in genom hålen i
kupolen: det har i 500 år spelat över nakna män och kraftfulla beröringar,
varmt vatten och ångande marmor.
Det
finns en befrielse i att slippa kåtheten i denna intimitet. Det är skönt att
slippa en hel civilisations fokus på att kroppskontakt ska leda till orgasm. I
tvättandet och massagen sker en av de saker som orgasmdrömmen syftar mot:
sammansmältandet med den andre. Men det sker utan hela den apparat av begärskonstruktioner
och reklamfinansierade standardfantasier som gärna arbetar i den som är ”kåt”.
Jag
erkänner att jag gillar vissa aspekter av den moderna sexualiteten. Om sex
tidigare framstod som en bonnkomedi, är det nu existentiellt och innerligt
tragiskt. Därför läser, skriver och ger jag ut de texter som gjort Vertigo till
ett både avskytt och dyrkat förlag: polymorft pervers litteratur som erkänner
skönheten i den mänskliga sexualitetens tragedi – men som också fungerar som en
sorts handböcker i erotikens konst genom att slå sönder de standardiserade
fantasiernas rum och provocera, förvirra och piska anden att materialisera det
sublima i sig själv.
Efter
badet ligger jag och svalnar i mörkret i min lilla hytt. Vardagen kommer
tillbaka, jag är fortfarande avslappnad och det finns en skönhet i ljuset som
smyger in genom glasdörrarna. Men glädjen över allt jag tänkt är borta. Tänkandet
har upphört igen. Idéerna om ordet ”kåthet” och dess utveckling från ”glatt”
till ”tragiskt” känns platta och meningslösa. Och jag har verkligen inga invändningar
mot orgasmer.
Ändå
har jag skrivit ner dem. För vem är jag att döma om det jag tänkte förut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar