EDENBORG/ZAGREB

I mars 2011 kunde jag berätta att jag just läst ut Stig Sæterbakkens roman Gjennom natten i manusform, de sista sidorna liggande gråtande i sovkupén på ett tåg mellan Wien och Venedig, på min och Lokas bröllopsresa.

Några veckor senare, den tolfte och trettonde april, träffade jag Stig för sista gången, i samband med att Gunnar Blå uppträdde i Oslo. Uppträdandet avslutades med att Stig (i Sauermugg-mask) och jag (i Hitler-mask) dansade klumpigt till Händels "Lascia ch'io pianga"-aria inför en häpnande publik.

Senare på kvällen satt vi på mitt hotellrum och diskuterade slutet av Gjennom natten, jag var inte alldeles nöjd med ett par detaljer, jag vägrade ge mig, Stig lyssnade uppmärksamt, och till slut gjorde han de allra sista ändringarna i texten innan boken gick iväg på tryck. "Ja. Slik skal det være. Nå er den ferdig."

En sak som rör Genom natten har jag inte berättat tidigare även om vissa kanske har upptäckt det själva: Stig har använt mig som förebild till en av bokens karaktärer.

Stig var barnsligt nöjd med att jag skulle spela rollen av romanens "Zagreb", innehavaren av det ytterst dekadenta slovakiska diskoteket Neusohl.

Det är märkligt att läsa sig själv som en romankaraktär. I Stigs beskrivningar av Zagreb återfinns inte bara min sjömansskjorta, ringarna i öronen och hästsvansen som jag hade förr om åren när jag drev Café Edenborg, där finns också ärren efter skärmärkena på armarna och spåren av min amfetaminism. Det är helt enkelt på vissa sätt jag. Den starkaste olikheten ligger i själva tonfallet, rösten: jag känner inte alls igen min grammatik i Zagrebs repliker.

Det känns rörande och förunderligt att Stig ville inkludera min persona i sin fruktansvärt starka roman, jag kan till och med se något slags seger över döden och vår bittra separation i att vi båda lever genom samma text, bortom dagarnas växling.

Samtidigt är min roll i berättelsen inte den ädlaste: Zagreb ger Karl Meyer nycklarna till det hus där allt hopp "blir till skit" och där romanens ohyggliga klimax utspelar sig. Jag hoppas att denna del av Zagrebs karaktär inte är baserad på mig, jag ser mig ogärna som den som öppnar dörren till det ohyggliga.

Kanske kommer jag i framtiden att leva djupare, starkare och längre som Zagreb än som Edenborg. Orden formas av vänskaper, minnen och katastrofer, och de ger upphov till nya former hos läsarna och dem som skriver vidare.

När jag var liten drömde jag om att bli en romankaraktär, men alla drömmar som slår in blir till stoft. Nuförtiden dagdrömmer jag istället om att bli actionhjälte i en film, någon i stil med Bruce Willis i Die Hard-filmerna. Det krävs något som är större än livet självt.

För hoppet om evigt liv och odödlighet slutar inte att hemsöka mig, trots att allting dör omkring mig och jag dör med det.

(Den första upplagan av Genom natten sålde slut i december, men en ny upplaga levereras innan januari är slut!)