Den första egentliga läsningen av Mitt grymma öde har äntligen sett dagens ljus, skönt efter den långa raden av "recensioner". Det kanske inte var så överraskande att kom från Christoffer Kullenberg, som en gång i tiden också levererade en av de mest spännande läsningarna av Gunnar Blås roman Övervakningen: minnet av dig. Att Intensifier inte bara har fått en fruktbar stund med romanen, utan dessutom gillar den, är en härlig bonus.

Så här formulerar han de två musikfilosofiska spåren: "Denna fantastiska bok är åtminstone två ytterligare saker: ett spekulativt affektfilosofiskt verk i barock anda, samt en idéhistorisk tes om hur Händel föregriper det moderna trots att han befinner sig i det för/tidigmoderna."

Till att börja med beskriver Intensifier (romanens) Händels eget känsloliv, hans trauman och hur dessa i sin tur har producerat hans konstnärliga verk:

"Händels primära affekt är hat. [---] Hans främsta hämnd på världen består paradoxalt nog av hans fantastiska musik. Med sin förmåga att skriva fantastiska operor och oratorier, vilket möjliggörs av hans genius, kan han få människor att känna, att gråta och att bete sig som barn." "Genom sitt tragiska liv har Händel konstant blivit utsatt för maktmissbruk och misshandel. Denna makt producerar hans motstånd, en figur som återkommer genom hela romanen. Denna manöver, som Foucault explikerade så noga i första bandet av Sexualitetens historia, gör att Händel överskrider sin egen tid."

Därefter kommenterar Intensifier den motsättning mellan Händel och Bach som spelar en viktig roll i berättelsen (i ett tidigare inlägg diskuterar han sin relation till Bach och fromheten):

"Om vi filosofiskt skapar en syntes mellan Bach och Leibniz, vilket jag tror är möjligt via Deleuze, får vi musik och existens för en barock människa. Inför den himmelska ordningen är vi antingen fromma, eller så utforskar vi den med proto-naturvetenskaper – sann upplysning. Jag står personligen nära Bach och Leibniz i denna fråga. På samma sätt som Newton upptäckte den klassiska mekaniken och Leibniz infinitesimalkalkylen, upptäckte Bach kontrapunkten och publicerade sitt fynd som das Wohltemperierte Klavier. Efter Newton fick vi en Einstein, men efter Bach har vi inte fått någonting (atonal musik är blott en negation av hans funna positiviteter)."

 (Jag måste dock tillägga att det är tveksamt om Bach kan sägas ha "upptäckt kontrapunkten", snarare fulländade han den, och nyheten med Das Wohltemperierte Klavier handlade snarare om hur de nya formerna av musikinstrumentens stämning skulle användas...)

Härifrån tar Intensifier steget till att framställa Händel som (proto)modernist:

"Händel, å andra sidan, förkroppsligar fullständig ikonoklasm: Människans fromhet ska destrueras, hon ska inte längre känna sig hemma i världen (unheimlich), hon ska bli ett monster inför sig själv och inför andra. Musiken är inte längre en del av ett perfekt system eller ordning, den har förvandlats till en våldsam kraft. Musik ska beröra, fast den vackra och sentimentala beröringen utgör endast ett förstadium till en trollbunden förtvivlan och paralyserande sorg."

Avslutningsvis fortsätter Intensifier att smickra romanen, vilket rent affektteoretiskt får mig att rodna:

"Mitt grymma öde är ett viktigt bidrag till den underrepresenterade genren “spekulativ musikfilosofi”. [---] Att lyssna på musik som föregår det moderna epistemet, den moderna produktionensformen och det moderna sättet att lyssna, kräver att vi utforskar de kringliggande förutsättningarna för dess tillblivelse. Detta kan vi göra genom historiska studier, filosofiska reflektioner och spekulationer. Till den sistnämnda kategorin utgör Mitt grymma öde ett fantastiskt intressant bidrag."

Mitt i min stolthet och häpnad måste jag säga att Kullenberg, som kan mycket om filosofi, historia och musik, men inte lika mycket om litteratur ("jag kan inget om romaner"), missar en aspekt. Ty även jag har använt mig av en affektteori när jag skrev romanen. Min främsta läromästare i detta är Selma Lagerlöf, vars inledningskapitel till Gösta Berlings saga måste betraktas som en av litteraturhistoriens skarpaste prov på hur en författare kan maximera de känslor hon manipulerar en läsare att känna.

Intensifier sätter hur som helst fingret på något som jag instinktivt ofta har känt när jag lyssnat på Händels musik, som framkommer än tydligare vid en jämförelse med Bach, och som jag utan att helt kunna artikulera det ändå har antytt i romantexten: Händel har starka drag av modernitet, han pekar rakt mot Beethoven. Min mystiska intuition om detta är att Händels arior i deras mest skärande form – som paradexemplet "Lascia chi'o pianga" – lyckas få lyssnaren att rysa och gråta och bli hänförd just genom att de inte är fullkomliga, som Bachs kompositioner, utan att de är på något sätt såriga och därmed sublima.

För att gestalta hur denna unika, såriga skönhet har kunnat uppstå genom Händels kropp har jag i min roman utmålat en serie övergrepp som trasat sönder denna kropp, stört dess enhetlighet/integritet. Som huvudpersonen själv utropar vid ett tillfälle: "stackars Bach som aldrig blivit våldtagen". Men samtidigt är dessa över-grepp också grepp inom den litterära affektteorin, där du försöker kasta läsaren mellan extrema sinnestillstånd för att förvirra, bryta ned och därefter låta stråla.

Kanske ser vi här två sorters musikmystik i deras renaste form: dels den bachianska mystiken, som genom närmast matematiska fullkomligheter bryter ned det ofullkomliga subjektet och höjer det till en cusaniansk känsla av skälvande gudomlighet/skönhet, dels den händelska mystiken som bryter ned subjektet genom känslomässigt våld och därmed sänker det ned till en känsla av skälvande gudomlighet/skönhet.

PALME, HÄNDEL, PEDOFILI

Häromveckan blev jag intervjuad av Birger Schlaug i serien "En bok, en författare" på Utbildningsradion, apropos Mitt grymma öde. Det var trettio spännande och utmanande minuter. Programmet kommer att sändas på Kunskapskanalen vid mitten av januari.

Birger förekommer dock programmet i sitt senaste blogginlägg, "Palme, Call girl, Händel och testiklar" som handlar om att i fiktionens form anklaga verkliga människor för att ha begått övergrepp. På samma sätt, säger han, som Mikael Marcimain i sin film Call Girl implicerar att Olof Palme var pedofil, på samma sätt utmålar jag Händels mamma som pedofil i min roman.

Skillnaden är, säger han vidare, att jag inte är så feg att jag förnekar det.

Jag vill helst inte allt för mycket föregripa mina svar i teveprogrammet, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera blogginlägget, eftersom det klickar på ett sätt som Birger kanske inte ens känner till.

Den bok som filmen Call Girl utgår från är Deanne Rauschers, Janne Mattssons och Gösta Elmquists Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. Den kom ut på Vertigo 2004, det var alltså jag som var dess förläggare, och dess redaktör.

Det var första gången Vertigo gav ut en debattbok. Deanne och Janne sökte upp mig eftersom förlaget hade rykte om sig att vara oförskräckt och inte backa för påtryckningar.

Det intressanta, nu, är att frågan om Olof Palme ställdes och stöttes och blöttes under arbetets gång, när jag och Deanne diskuterade detaljerna. I boken finns en rad namn på kunder hos Doris Hopps Call Girl-kedja, som Olof Johansson och Torbjörn Fälldin. Vi hade som princip att ta med namnet på personer där det fanns två oberoende vittnen som pekade ut dem.

I fallet Palme fanns bara ett vittne. Alltså ströks han ur boken, även om vittnesmålet var minst sagt färgstarkt. Några år senare, när några av de kvinnor som utnyttjades av Hopp sökte skadestånd, blev uppgifterna ändå offentliga.

Så, frågan om min roman om Händel, Mitt grymma öde. Den vilar ju liksom på två ben, där det ena är det historiskt korrekta, och det är andra är fria fantasier. I alla sammanhang har jag poängterat att en av drivkrafterna i skrivandet var kontrasten mellan Händels passionerade musik och det faktum att det inte finns något som helst känt om hans eventuella kärleksliv. (Jag arbetar just med ett efterord som ska finnas med i ljudboksutgåvan och pocketupplagan, där jag lite mer i detalj reder ut förhållandet.)

I min roman utsätts den blivande kompositören för en rad övergrepp, bland annat av sin mor. Han umgås också intensivt med ett par sjungande testiklar.

Jag inbillar mig att de allra flesta som läst romanen inte kommer att tro att dessa inslag är historiskt korrekta och att de allra flesta, trots vad Birger Schlaug tror, inte i fortsättningen kommer att associera L'ascia chio pianga-arian med bilden av en mor som förgriper sig på sin son, eller tänka på sjungande testiklar när de hör Halleluja-kören.

I mina ögon är det jag gör i Mitt grymma öde raka motsatsen till hanteringen av Palme i filmen Call Girl. ("Hehe, nä... det är inte Palme... men... hehe... han kanske gjorde det!" jämfört med min: "ja, det är Händels morsa men alltihop är hittepå".)

Samtidigt hoppas jag att bilderna av övergrepp och sjungande testiklar och andra groteskerier kan skänka ett ännu större djup åt Händels magnifika musik.

(Så här snygga var jag och Deanne Rauscher i samband med den beryktade presskonferensen på Café Edenborg, fotot är från Svenska Dagbladet, jag tar bort det om det är något problem med att jag avtrycker det.) 

TAKE ME BACK TO THE PREVIOUS PAGE

Stig S?terbakken

http://saeterbakken.com

telenor group

Fel - 404 - Den här sidan finns inte.

Ta mig tillbaka till förra sidan.

10 BÄSTA PORRAKTÖRERNA

Även skådisar som gör porrfilm är bättre eller sämre på sitt jobb. Vissa har både uttrycksfulla kroppar och förmåga att gestalta, andra har bara en stark utstrålning. I stort sett allihop på min lista var aktiva under 1970-talet.

1. Patricia Rhomberg
2. Brigitte Lahaie
3. Jamie Gillis
4. Cathy Stewart
5. Richard Bolla/Robert Kerman
6. Julie Lee
7. Desirée Cousteau
8. Georgina Spelvin
9. Marilyn Chambers
10. Paul Thomas

10 BÄSTA FILMSCENERNA

Jag hatar verkligen listor. Systematiseringen av det osystematiseringsbara förefaller klumpig, men samtidigt är det kanske det som är kul. Här är min lista över mina topp 10 favoritfilmscener.

1. Slaktkroksekvensen i Texas Chainsaw Massacre.

2. Slutscenerna i Blade runner, när Rutger Rauer dör.

3. Scenen i Blues Brothers, när James Brown är pastor i en baptistkyrka och bröderna inte kan låta bli att dansa.

4. Pariserhjulscenen i The Third Man.

5. Lunchscenen i början av Apocalypse Now.

6. Scenen i Touch of Evil när Orson Welles besöker Marlene Dietrich.

7. Slutsekvensen i Aliens, när Sigourney Weaver återvänder in i nästet.

8. Slutscenen i Night and The City, när Richard Widmark försöker övertala sin flickvän att tjalla på honom för pengarnas skull.

9. Biologisalsscenen i första Twilight.

10. Gräsklipparsekvensen i Braindead.

PORNOGRAFI

Sveriges bibliotek köper in sina böcker till stor del utifrån små recensioner i den så kallade Sambindningskatalogen. Det är alltså rätt avgörande för en viss bok vad just den lektören skriver i sitt utlåtande.

De flesta kommuner har tydliga riktlinjer för vad som ska få finnas på deras bibliotek. En av de saker som absolut inte ska stå i hyllorna är pornografi. Exempelvis skriver Kalmar kommun: "Bibliotekens bestånd ska spegla mångkulturen. Biblioteken köper inte in medier som innehåller rasistiskt eller sexuellt diskriminerande material eller medier som propagerar för våld, rasism, pornografi eller annat som strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna."

Detta gäller alla landets bibliotek. För ett antal år sedan gjordes så vitt jag minns en undersökning om hur bibliotekariernas inköp går till. Där fanns också en lista med nyckelord som markerade vilka böcker de inte ville ha. På listan fanns naturligtvis "pornografisk".

I recensionen av Mitt grymma öde i Sambindningen skriver lektören Martin Lagerholm: "I denna bitvis mycket (o)roande, vanvördiga, pornografiska och 'ocensurerade' skildring framträder så en kombinerat självmedveten och komplexfylld konstärsnatur..." Att notisen inleds med att hänvisa till Det parapornografiska manifestet gör inte saken bättre.

Om syftet med Lagerholms recension var att döda boken, så lyckades han riktigt väl. När jag kikade på hur många exemplar som finns på biblioteken i Stockholms län fann jag att summan var 13 ex. Jag jämförde med några andra romaner utgivna vid samma tid och fann att de låg på mellan 50 till 70 exemplar. (Senare fick jag reda på att det bara finns 4 ex i hela Malmö kommun.)

Grattis.