Edenborg editerar

Den första egentliga läsningen av Mitt grymma öde har äntligen sett dagens ljus, skönt efter den långa raden av "recensioner". Det kanske inte var så överraskande att kom från Christoffer Kullenberg, som en gång i tiden också levererade en av de mest spännande läsningarna av Gunnar Blås roman Övervakningen: minnet av dig. Att Intensifier inte bara har fått en fruktbar stund med romanen, utan dessutom gillar den, är en härlig bonus.

Så här formulerar han de två musikfilosofiska spåren: "Denna fantastiska bok är åtminstone två ytterligare saker: ett spekulativt affektfilosofiskt verk i barock anda, samt en idéhistorisk tes om hur Händel föregriper det moderna trots att han befinner sig i det för/tidigmoderna."

Till att börja med beskriver Intensifier (romanens) Händels eget känsloliv, hans trauman och hur dessa i sin tur har producerat hans konstnärliga verk:

"Händels primära affekt är hat. [---] Hans främsta hämnd på världen består paradoxalt nog av hans fantastiska musik. Med sin förmåga att skriva fantastiska operor och oratorier, vilket möjliggörs av hans genius, kan han få människor att känna, att gråta och att bete sig som barn." "Genom sitt tragiska liv har Händel konstant blivit utsatt för maktmissbruk och misshandel. Denna makt producerar hans motstånd, en figur som återkommer genom hela romanen. Denna manöver, som Foucault explikerade så noga i första bandet av Sexualitetens historia, gör att Händel överskrider sin egen tid."

Därefter kommenterar Intensifier den motsättning mellan Händel och Bach som spelar en viktig roll i berättelsen (i ett tidigare inlägg diskuterar han sin relation till Bach och fromheten):

"Om vi filosofiskt skapar en syntes mellan Bach och Leibniz, vilket jag tror är möjligt via Deleuze, får vi musik och existens för en barock människa. Inför den himmelska ordningen är vi antingen fromma, eller så utforskar vi den med proto-naturvetenskaper – sann upplysning. Jag står personligen nära Bach och Leibniz i denna fråga. På samma sätt som Newton upptäckte den klassiska mekaniken och Leibniz infinitesimalkalkylen, upptäckte Bach kontrapunkten och publicerade sitt fynd som das Wohltemperierte Klavier. Efter Newton fick vi en Einstein, men efter Bach har vi inte fått någonting (atonal musik är blott en negation av hans funna positiviteter)."

 (Jag måste dock tillägga att det är tveksamt om Bach kan sägas ha "upptäckt kontrapunkten", snarare fulländade han den, och nyheten med Das Wohltemperierte Klavier handlade snarare om hur de nya formerna av musikinstrumentens stämning skulle användas...)

Härifrån tar Intensifier steget till att framställa Händel som (proto)modernist:

"Händel, å andra sidan, förkroppsligar fullständig ikonoklasm: Människans fromhet ska destrueras, hon ska inte längre känna sig hemma i världen (unheimlich), hon ska bli ett monster inför sig själv och inför andra. Musiken är inte längre en del av ett perfekt system eller ordning, den har förvandlats till en våldsam kraft. Musik ska beröra, fast den vackra och sentimentala beröringen utgör endast ett förstadium till en trollbunden förtvivlan och paralyserande sorg."

Avslutningsvis fortsätter Intensifier att smickra romanen, vilket rent affektteoretiskt får mig att rodna:

"Mitt grymma öde är ett viktigt bidrag till den underrepresenterade genren “spekulativ musikfilosofi”. [---] Att lyssna på musik som föregår det moderna epistemet, den moderna produktionensformen och det moderna sättet att lyssna, kräver att vi utforskar de kringliggande förutsättningarna för dess tillblivelse. Detta kan vi göra genom historiska studier, filosofiska reflektioner och spekulationer. Till den sistnämnda kategorin utgör Mitt grymma öde ett fantastiskt intressant bidrag."

Mitt i min stolthet och häpnad måste jag säga att Kullenberg, som kan mycket om filosofi, historia och musik, men inte lika mycket om litteratur ("jag kan inget om romaner"), missar en aspekt. Ty även jag har använt mig av en affektteori när jag skrev romanen. Min främsta läromästare i detta är Selma Lagerlöf, vars inledningskapitel till Gösta Berlings saga måste betraktas som en av litteraturhistoriens skarpaste prov på hur en författare kan maximera de känslor hon manipulerar en läsare att känna.

Intensifier sätter hur som helst fingret på något som jag instinktivt ofta har känt när jag lyssnat på Händels musik, som framkommer än tydligare vid en jämförelse med Bach, och som jag utan att helt kunna artikulera det ändå har antytt i romantexten: Händel har starka drag av modernitet, han pekar rakt mot Beethoven. Min mystiska intuition om detta är att Händels arior i deras mest skärande form – som paradexemplet "Lascia chi'o pianga" – lyckas få lyssnaren att rysa och gråta och bli hänförd just genom att de inte är fullkomliga, som Bachs kompositioner, utan att de är på något sätt såriga och därmed sublima.

För att gestalta hur denna unika, såriga skönhet har kunnat uppstå genom Händels kropp har jag i min roman utmålat en serie övergrepp som trasat sönder denna kropp, stört dess enhetlighet/integritet. Som huvudpersonen själv utropar vid ett tillfälle: "stackars Bach som aldrig blivit våldtagen". Men samtidigt är dessa över-grepp också grepp inom den litterära affektteorin, där du försöker kasta läsaren mellan extrema sinnestillstånd för att förvirra, bryta ned och därefter låta stråla.

Kanske ser vi här två sorters musikmystik i deras renaste form: dels den bachianska mystiken, som genom närmast matematiska fullkomligheter bryter ned det ofullkomliga subjektet och höjer det till en cusaniansk känsla av skälvande gudomlighet/skönhet, dels den händelska mystiken som bryter ned subjektet genom känslomässigt våld och därmed sänker det ned till en känsla av skälvande gudomlighet/skönhet.