Vertigo kommer att släppa ett gäng "eböcker" eller rättare sagt elböcker under hösten, pga allmänhetens ivriga efterfrågande. Detta har gett upphov till ytterligare funderingar.
Under antiken lästes böcker via slavar, sägs det. En fri man läste inte själv: det skulle ha varit att bli rövknullad av författaren menade man (därav Vertigos berömda slagord). Fortfarande under medeltiden läste människor oftast högt, även när de satt själva. Senare, i och med tryckkonsten, blev det tvärtom vanligare med vad vår tids människor menar med läsning, dvs tyst ensamläsning.
Boken är hög grad identisk med texten. Mediet är den läsande människan.
För måleriet, musiken och teatern skedde en revolution under andra hälften av 1800-talet: fotografiet, skivspelaren respektive filmprojektorn. Plötsligt behövde du inte gå på konsert eller spela själv för att höra musik: du kunde lyssna på valfri musik via ett medium.
Läsplattan motsvarar skivspelaren. Nu är mediumet frigjort från texten, för första gången. Hur skulle något sådant som en bok ha sett ut för musiken? Om boken inte motsvarar en konsert (det skulle snarare vara t ex den ensamma högläsningen ur ett manuskript), och inte heller en notbok (även om vissa "läsare" av en sådan bitvis säkert kan "höra" musiken) - vad skulle det vara? Jag tänker mig något i stil med en amöba som du pressar mot örat, en kladdig, vibrerande sak som bara har en symfoni eller liknande i sig.
Det intressanta är ju att litteraturens motsvarighet till skivspelaren kommer samtidigt som vi hamnat i en tid utmärkt av digitala nätverk - och fildelning. Litteraturen hoppade över skivspelaren och hamnade direkt i skärmvärlden.
Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna - de nyskrivna alltså - kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att "boken" därmed kommer att leva vidare parallellt med "eboken" och med egna egenskaper?
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
My Five Kitty Cats
SvaraRadera© Suzanne Hofbauer
Buster, Sparkle, Newbie, Speedy
and then there’s Pixie our smallest kitty,
One, two, three and four and five,
they’re so frisky, so alive.
Sparkle is my number one,
14 years old and so much fun.
Purrs and snuggles on my shoulder,
she‘s getting slow and somewhat older.
She meows for water from the sink,
I turn it on, for her to drink.
Speedy is my number two,
proud and handsome, I tell you!
He prances like a little pony,
and you know what? That’s no baloney.
He guards the others from above,
and sometimes gives a little shove.
Newbie is my number three,
chubby, plump as one can be.
Always cleaning, always licking,
he tries to run but his paws keep sticking.
He keeps on searching for a hand,
to scratch under his collar band.
Buster is my number four,
always eating, more and more.
Loves to snack on lots of munchies,
Tender Vittles and some crunchies.
Begging, pleading, day and nights.
"Give me crunchies, or I’ll bite!"
Pixie is my number five,
She jumps, rolls over, takes a dive.
Up my back, onto my shoulder,
hoping I would grab and hold her.
Then she jumps to catch a fly,
She’s four months old, my sweetie pie.
Buster, Sparkle, Newbie, Speedy,
and there’s Pixie our smallest kitty.
Five, four, three and two and one,
I love my kitty cats, they’re so much fun.