FARVÄL, STIG

När jag vaknade imorse fann jag att det hade kommit ett sms från Stig Sæterbakken under natten. Det löd:

"Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig."

Det var inte ovanligt med kärleksfulla sms mellan oss, vi har varit nära vänner sedan tio år. Vi har mailat och skickat textmeddelande till varandra flera gånger i veckan de senaste åren. Men detta sms var skrivet i imperfekt.

Snart stod det fast: Stig är död. Han har övergivit oss, fyrtiosex år gammal. Han lämnar efter sig två döttrar och en väldig mängd svårt sörjande vänner och läsare.

Jag har idag ringt till hans svenska vänner och berättat om katastrofen. Vi har gråtit i raseri och sorg. Niklas Darke berättade att han igår kväll klockan elva avslutade sin översättning av Stigs sista roman, Gjennom natten, som kommer i höst: den femte av Stigs böcker som Vertigo ger ut, och den fjärde som Niklas översätter.

Stig var en älskad människa. Kanske älskade jag honom särskilt för att han tillät sig att vara så mörk, att han aldrig hycklade. Vi har haft så gränslöst lyckliga, förkrossande lyckliga stunder tillsammans, vi har skrattat så fruktansvärt, och gråtit, och tänkt så väl tillsammans, sedan vi första gången träffades, 2002, i samband med att Vertigo gav ut hans roman Siamesisk. Jag kan inte ens börja räkna upp alla dem av hans idéer och infall som har präglat mitt liv och förlagets verksamhet. Till exempel var det hans förslag att vi skulle börja ge ut "Midvinterboken".

Dock fanns långt inne i Stig en stenhård kärna av ensamhet och isolering och en frustrerad längtan efter det allra största. Kanske var det därför han blev en sådan stark författare: för att han fick kämpa för att sträcka sig ut. Vi nådde fram till varandra ibland, jag tror att vi båda två uppfattade det som livsavgörande upplevelser. Men det senaste halvårets monumentala depressioner bröt ned honom.

Den sista gången jag träffade honom var den 12 april 2011. Den natten arbetade vi tillsammans vid datorn med slutstyckena i Gjennom natten, på Kochs pensionat i Oslo. Den blev hans mest ohyggliga men kanske också vackraste roman.

Jag önskar så att den inte hade blivit hans sista.

(Fotot taget av Erlend Erichsen i Lillehammer 2006. Här finns talet som jag höll på Stigs 25-årsjubileum som författare i Oslo 2009.)

MER OM FRANSKA HUNGERHUSET

Nu har La Maison de la Faim hittat till Belgien också. I tidningen LeSoir dök den här osignerade notisen upp:

"Bakom de smutsiga fönstren på ett övergivet hus, är det aldrig tomheten som man ser. När Elsa och Frederike går in i det är det för att fly tristessen hos deras fosterfamilj. Genom att glida in i mörkret, tränger de båda systrarna in i ett skrämmande mellanrum. Med ett poetiskt språk och ett avrundat tecknande med skarpt mörker, destillerar de båda svenska författarna en spökhistoria. Mellan de maskätna plankorna, får flickorna känna förlustens tyngd och förändras för alltid."

Och i franska Auracan.com hittade jag nyss följande notis:

"De svenska författarna till detta album i orange och svart berättar om två systrars mycket olika sörjande. Hos den ena ett desperat upprors dövhet, hos den andra behovet av kärlek och trygghet. Men var och en behöver sin syster. / Spänningen som författarna ingjuter förstärks av Loka Kanarps skarpa, naiva och runda linjer, som en av dessa bleka gamla dockor som väcker fasa i skräckfilmernas skådespelare. / En vacker historia som är värd att upptäcka."

Nu på fredag åker jag och Loka till Angouléme för att signera boken i Actes Suds monter på den stora seriefestivalen, det ska bli roligt!

JOHN D. MACDONALD OCH STILENS SCHIBBOLETH

På sistone har jag haft semester, försökt vila mig, koppla av. Bland annat har jag läst en hel del lättare böcker, bland annat Jens Lapidus, Peter Robinson, Nick Cave, C-J Vallgren, Lee Child.

Inget särskilt med det. Orden rinner tvärs genom mig, håller min uppmärksamhet fången. Lätt fånget, lätt förgånget.

Idag tog böckerna jag tagit med mig på resan slut. Jag vandrade upp till receptionen på charterhotellet. De har en hylla med pocketböcker som folk lämnat efter sig. Bland de genomtummade hittade jag en deckare av John D. MacDonald från 60-talet: Travis McGee in A Purple Place for Dying. En kioskdeckare. Löjligt omslag. Dåligt tryck. Katastrofal baksidestext.

Jag slog mig ned på balkongen och började läsa. Redan efter några rader hejdade jag mig. Jag kände tårar pärla fram i ögonvrårna. Jag förstod först inte varför. Jag läste vidare. Händer kramade mitt hjärta. Efter några sidor förstod jag:

Stilen.

Jag har nu kommit ett tjugotal sidor i boken. Flera gånger har jag haft en sådan lust att starta datorn och börjar skriva av passager i texten. Nu skriver jag det här blogginlägget istället. Jag förmådde inte riktigt fortsätta att läsa. Dels skämdes jag för att jag ägnat så många timmar de senaste dagarna åt texter som fullständigt saknar varje anstymmelse till den här rikedomen, dels krälade jag över min egen oförmåga att skriva så.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är för slags rikedom. Men när jag läser MacDonalds text hör jag en röst tala i mig, det är som om det vore Guds röst, men jag vet att det egentligen är litteraturens röst.

Kanske fungerar inte passagerna utklippta ur sitt sammanhang. Men jag kan inte låta bli att testa. Hör musiken i de här raderna:

"She took the corner too fast, and it was definitely not much of a road. She drifted it through the corner on the gravel, with one hell of a drop at our left, and there was a big rock slide where the road should have been. She stomped hard and the drift turned into a rough sideways skid, and I hunched low expecting the white Alpine to trip and roll."

"I ran out of answers, and picked up my suitcase and continued on down the mountain. I thought how curiously merciless it is to kill a provocative woman. They aren't supposed to be killed. No one is supposed to render useless all that sweet flesh and heat and honeyed membrane. But dead she was, and dead she would forever be."

Rytmen och det lakoniska tilltalet i den MacDonaldskan texten kan inte beskrivas som annat än homeriska. Inledningsstycket börjar med tre meningar som allihop har "she" som första ord. Det var en av de få saker min svenskalärare i högstadiet ville lära mig: aldrig börja flera meningar i rad likadant. En av de få sakerna, och så djupt felaktigt.

Dialogen, sedan. Inga försök att härma talspråk. Denna vidriga dialogsjuka som vår tids slaskförfattare lider av, där ambitionen tycks vara att skriva "som folk pratar" är ett dödshot mot poesin. MacDonald vet att övertygande dialog tvärtom är i högsta grad konstfull, och att den, som Stig Sæterbakken brukar säga, skall skrivas som om de båda talande är fiender, där dialogen är en blandning mellan en dans och ett slagsmål:

"I hung up. The stocky girl looked adoringly at me. 'Wow!' she said. 'How about that! Son of a bitch!'
'How about a coke?'
'Sure. Coming up. Hey, what happened? Who shot her?'
'Do yo know who she is?'
'Who doesn't. She's bought gas here lots of times. Her old man, he owned half Esmerelda County. She was a stuck-up bitch. Who did it?'
'I better let the police ask the questions.'
'Did you see it happen?'
'Easy on the ice, please.'
She banged the glass down in front of me and went trotting out."

Det är en skam att John D. McDonald än i dag betraktas och presenteras som en kioskförfattare, medan stillösa pratkvarnar som Mankell, Larsson, Läckberg et al. behandlas som något slags konstnärer.

HÅKAN WIDMAN I P1 OM MILLEBIOGRAFIN

Sveriges Radios Håkan Widmans reportage om Beata Hanssons & Deanne Rauschers Mille Markovic: biografin i morse i P1:

RÖSTER OM POLIDORIS VAMPYREN

Det är inte enkelt att driva ett oberoende kvalitetsbokförlag i våra tider. Distributionskedjorna är centraliserade och monopoliserade och homogeniserade, det udda hamnar lätt utanför hur bra det än är.

Inspirerad av alla svenska undergroundförlags moderskepp – Bakhåll – startade Vertigo för några år sedan sina Stormtrupper (Bakhålls motsvarighet kallas Kärntruppen). Medlemmarna prenumerar på utgivningen till ett ytterst lågt pris och får dessutom presenter och erbjudanden och hemliga uppdrag. Det är lite som Fantomenklubben fast med litteratur. Jag undersöker just nu möjligheten att tillverka en Vertigoring. I nuläget är Stormtrupperna ungefär 250 personer.

I slutet av varje år får medlemmarna av Stormtrupperna en bok i gåva: Midvinterboken. Den tas fram endast för detta syfte och är inte till salu. Första året var det en novellsamling av Alfred Jarry, 2010 introducerades den franska författaren Laure, och nu i höstas kom texten som brukar kallas för "den första vampyrromanen", J W Polidoris Vampyren i 1824 års översättning, bearbetad och kompletterad av förlagets eminenta Hanna Hård (tidigare känd som "Vertigokvinnan").

Den här gången ville vi skicka ut några recensionsexemplar, eftersom vi räknade med att den kunde väcka ganska starkt intresse. Och även om boken inte är till salu, är det ju lätt att få tag i den, bara att anmäla sig till Stormtrupperna. Roligt nog fick vi ihop en liten recensionsskörd i bloggvärlden, varur jag klipper dessa:

Bedårande böcker: "Som jag nämnde så är förordet ovärderligt om man ska kunna förstå vad som gör boken så unik om man inte är litteraturhistoriker. Vampyren beskrivs nämligen inte som ett monster utan som en aristokrat – Lord Rythven, och detta är något som sedermera blivit normen för vampyrism. Det har blivit något erotiskt laddat och inte en ruttnande varelse som behöver blodet för att överleva."

Bernur: "Det är en makalöst snygg utgåva, med ett sobert omslag där titeln lyser glittrande, mindre julstämningsrött än blodrött. Man har låtit Hanna Hård vara mer varsam än hård när hon moderniserat Carl Samuel Forssmans tidiga 1800-talsöversättning... [---] Att Vertigo behåller den gamla översättningen, men moderniserar den, är något jag tar emot tacksamt. En viss patina behålls, samtidigt som texten är läsbar och enkel."

Marmeladkungen: "Jag blev mycket förvånad i dagarna före jul då jag erhöll boken Vampyren från bokförlaget Vertigo, den allra första vampyrberättelsen nu plötsligt i bokform. Jag har läst den tidigare, såväl på svenska som på engelska, men detta är verkligen en attraktiv volym. [---] Och jag må då säga att det var som fan vilket schyst förlag, för denna idé är ju bara helt fantastisk!"

Benny Holmberg/Tidningen kulturen: "En sällsamt spunnen intrig stegrar spänningen och det hela växer till en klassisk historia av blodig intrig och förgörande förveckling. Det är mycket läsvärt. Det ålderdomligt anstrukna språket som till viss del friserats och moderniserats av Hanna Hård och bygger på 1824 års svenska översättning av Carl Samuel Forssman utgör en viktig ingrediens i skapandet av den rätta atmosfären."

Det tackar jag för!

Världens första Vertigotatuering?

NY FÖRLAGSSEKRETERARE

Många av er som stött på förlaget IRL eller via mail och telefon det senaste ett och ett halvt året har pratat med Terese Lilliehorn, Vertigos förlagssekreterare och stöttepelare. Nyligen fick Terese från annat håll ett förslag hon inte kunde tacka nej till och bestämde sig för att vandra vidare mot nya äventyr. Lycka till med allt, Terese!


In på banan kommer nu Erik Janelm, som axlar ansvaret att säkra Vertigos existens genom att sköta allting på förlaget från den syrefattiga men anderika boxen inne på Café Sodom. Välkommen, Erik!